Sent om sider läser jag ”Hypnotisören” som blev så otroligt hajpad för att alla var nyfikna på vem ”Lars Kepler” var (Alexandra och Alexander Ahndoril). Men fy vad den är läskig bitvis, just när barn är inblandade. Ibland undrar jag om jag verkligen ska läsa vidare, för min psykiska hälsas skull.

Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” är ju också fruktansvärt otäck tyckte jag (vågar absolut inte se filmen).

Är ni känsliga för utstuderade våldsbeskrivningar, eller är de helt ok att läsa, tycker ni? Eller blir ni mer rädda av psykisk skräck?

Kristina Lugn blev besviken på ”Grabben i graven bredvid” av Katarina Mazetti, och på ”Hypnotisören” av Lars Kepler (paret Ahndoril) – det berättar hon i senaste numret av Vi Läser.

Jag blev lite besviken på ”Karlstad zoologiska” av Hanna Hellquist nyligen. Den var helt ok, trevlig,  men jag hade väntat mig mer efter så mycket uppmärksamhet i media. Jag hade också väntat mig mer av mastodontromanen om andra världskriget, ”De välvilliga” av Jonathan Litell.  Det fanns helt enkelt en del scener som var onödigt detaljerat äckligt spekulativa där, då tänker jag främst på skildringar av hur huvudpersonens sexualitet helt ballar ur mot slutet.

För höga förväntningar är inte lätt. När blev ni besvikna på en bok?