Har ni läst ”Tillsammans är man mindre ensam”, eller kanske sett filmen? Min kollega Ingalill Mosander har intervjuat författaren Anna Gavalda om hennes nya roman. Intervjun hittar ni här.

Jag intervjuade nyligen amerikanskan Siri Hustvedt (vars mamma är från Norge, därav namnet).

Inte nog med att hon skriver suveränt – hon är trevlig, intelligent och tjusig också. På 30 minuter försökte jag avhandla hennes nya roman ”Sorgesång” och prata om hennes liv ihop med författaren Paul Auster och dessutom diskutera det mänskliga psyket. Knepigt! Läs intervjun här.

Siri Hustvedt har gjort det igen: Hennes nya roman ”Sorgesång” (bedrövlig titel tyvärr, originalet är ”The sorrows of an American”) är faktiskt lika bra som hennes genombrottsroman i Sverige ”Vad jag älskade”. Den förra handlar om vänskapen mellan en konsthistoriker och en okänd konstnär, och hur deras liv och familjer flätas samman genom lycka och tragedier.
Huvudpersonen i den nya är psykoanalytikern Erik, som blir kär i jamaicanskan Miranda, nyinflyttad i hans hus. Men här är mängder av kararaktärer och historier ihopvävda – allt skrivet på typsikt Hustvedtsätt : Mycket psykologiskt och intelligent. Inget för slarvläsning!
Jag har precis läst den och sätter ihop frågor inför en intervju på onsdag eftersom hon kommer till Stockholm. Jag har träffat henne en gång tidigare när hon var på Sverigebesök, mycket vänlig.
Obs att hon är gift med succéförfattaren Paul Auster, vilket par…

Jag har ju redan lagt ut söndagens intervju med Joyce Carol Oates här. Men eftersom allt inte fick plats i tidningen så kommer här – för er som också gillar henne extra mycket – hela mejlintervjun som jag gjorde:

Joyce Carol Oates har nämnts som nobelpriskandidat sedan 1970-talet.
Nu kommer första delen av hennes dagböcker på svenska.
– De har varit en sorts livlina, skriver hon i en mejlintervju från sitt hem i Princeton, USA.
  Hon är en av USA:s främsta författare, och är känd för sin enorma produktivitet: Hon har skrivit över hundra böcker i olika genrer. I Sverige fick hon sitt stora publika genombrott med ”Blonde”, en roman om Marilyn Monroe.
Vad vill du framför allt säga med ditt författarskap?
– Något av det viktigaste är att väcka mänsklig sympati. Att skapa påhittade världar  som visar respekt för komplexiteten hos den mänskliga själen. Detta inom estetiska strukturer som jag hoppas är poetiska, ofta experimentella och – hoppas jag – originella.
Vilken roman är du mest nöjd med?
– Alla är nära mitt hjärta förstås. Men jag känner mig särskilt nära ”Dödgrävarens dotter”, eftersom den är en bit av min egen familjehistoria, omfantiserad till en sorts myt. Jag känner också extra för ”Blonde” och för ”Fallen”,  den senare utspelar sig nära mitt barndomshem.
Hur får du idéer till dina karaktärer?
– ”Karaktärerna” känns mycket verkliga för mig, knappt påhittade. Kanske kommer de till författare från fantasins kungarike, ungefär som våra omedvetna drömmar.
Du verkar ha en förmåga att sätta dig in i de mest skilda människors personligheter – hur kommer det sig?
– Jag känner en naturlig samhörighet med andra, ofta ren identifikation. Speciellt med ungdomar, i deras kaos av konflikter med vuxna och auktoriteter. Jag ger gärna röst till individer som är väldigt annorlunda än jag själv.
Du har skrivit mycket om våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Varför?
– Jag skriver egentligen aldrig om våldet i sig självt, utan om efterdyningarna av extrema händelser, som får människor att testa sin styrka och integritet. Ofta handlar det om kvinnor och flickor som överlevt våldsamma händelser. Jag skriver inte om människor som bara är offer, som har gett upp hoppet.
  Hon tar sin senaste roman på svenska, ”Dödgrävarens dotter”, som exempel: En ung kvinna (Joyces farmor) har en tragisk, våldsam barndom och ungdom, men lyckas till slut finna en snäll, god man och bli mor till en pojke som blir konsertpianist.
Varför har du skrivit dagbok?
– Det är en sorts livlina, en förbindelse med mina tidigare jag genom åren. Det vore otänkbart att inte skriva dagbok. Det är en form av intensiv meditation. En plats där, när man en gång trätt in i detta heliga, allt som är autentisk tom en själv avslöjas.
Har du förändrats mycket genom åren?
– Ärligt talat så har jag inte förändrats så mycket inuti. Inte heller när det gäller mitt dagliga liv – mitt undervisande, mitt arbetsschema, mitt ganska lugna sociala liv. Den stora förändringen är förlusten av min make Raymond Smith efter 48 år av väldigt nära äktenskap. Förlusten har slitit mitt liv i två. Det har varit mycket svårare att koncenterera sig, så jag måste arbeta hårdare under längre tid nu.
– Att Raymond dog så abrupt (i en sjukhusrelaterad infektion) var mycket chockerande och jag har inte hämtat mig ännu. Att skriva och undervisa är en stor tröst.
Vilka är fördelarna med att ha blivit äldre, som författare?
– Att jag inte låter mig nedslås lika lätt. Jag vet att de första sex veckornas arbete är svåra och ofta deprimerande. Men också att – om jag fortsätter – så blir det mycket mer tillfredsställande, och jag blir allt mer upprymd.
Vad gör du när du inte arbetar?
– Jag älskar att läsa förstås. Att fotvandra, cykla, gå på teater och film.

Liza Marklund var i Stockholm på ett kort besök (hon bor i Spanien under vinterhalvåret), och jag hann göra en intervju. Det var ju ett tag sedan debatten om sanningshalten i ”Gömda”, och hon verkar ta det med ro så här i efterhand.
Det var kul att prata med henne, bland annat om hjältinnan Annika Bengtzons personlighet. En del hatar henne, andra älskar henne. Både bokpersonen Annika och människan Liza verkar i alla fall ha en outsinlig energi.
Intervjun publiceras på Aftonbladets boksidor lite längre fram.

Henrik B Nilssons kritikerrosade debutroman ”Den falske vännen” är en historisk berättelse som utspelar sig i Wien. Det verkar som om historiska romaner är på frammarsch – jag tänker bland annat på två andra författare jag intervjuat i år som också skrivit om originella män i dåtid: Carl-Johan Vallgrens ”Kunzelmann & Kunzelmann” och David Lagercrantz ”Syndafall i Wilmslow”. Kul att en del författare orkar grotta ner sig och göra jätteresearch om andra tider. Kolla gärna intervjuerna här intill!
Kommer ni på fler nya läsvärda historiska romaner?
Här är min kortintervju med Henrik B Nilsson (som för övrigt grundade deckarförlaget Minotaur, men har bytt till ”andra sidan”):
Hur känns det att ha fått så fina recensioner för debuten ”Den falske vännen”?
– Helt underbart och något omtumlande. Det har överträffat alla mina förväntningar. Eftersom jag jobbat som förläggare vet jag att man aldrig kan veta hur det går för en bok.
Varför valde du att skriva en historisk roman, bland annat om maktkamp inom katolska kyrkan?
– Det började med att jag hade en föreställning om en äldre man med käpp i Wien. Och i bakhuvudet hade jag att en vän – som är historiker – nämnt att Vatikanen haft något som liknande en underrättelsetjänst, som förföljde oliktänkande. Berättelsen blev ett sätt att sammanfoga de två bitarna.
Vad var svårast respektive lättast med att skriva?
– Svårast var kampen mot tvivlet, att våga tro på sig själv. Att lägga ned så mycket tid på en sak som man inte vet om det ska bli något av. Skrivande kräver tid och lugn och ro, och de här tre åren har varit omvälvande för mig generellt, eftersom jag fått två barn. Jag ville vara på två ställen samtidigt.
– Lättast var att motivera mig till att skriva. Ju längre man kommer från den romantiska bilden att texten kommer som en ingivelse, desto bättre. Det handlar om hårt arbete. Men att skriva har varit tusen gånger roligare än att vara förläggare. Det är det här jag vill göra.

Det roliga med det här jobbet – förutom att läsa otroligt många böcker förstås – är givetvis att träffa författarna.
Nyligen mötte jag till exempel den israeliske författaren Amos Oz, som flera gånger nämnts som Nobelpriskandidat. Jag undrade faktiskt om han skulle vara
helt blasé på journalister – han är snart 70 år och har skrivit över 30 böcker. Dessutom börjar hans nya bok med en författare som förbereder sig inför en trist författarkväll…
Men han var otroligt vänlig, proffsig och gav jättebra svar.
Snart ligger intervjun här på bloggen, nu får ni nöja er med att kolla hur han ser ut:

Ni kanske har läst Oz självbiografiska ”Berättelser om kärlek och mörker”? Den blev en supersuccé i massor av länder, och var verkligen en riktig BERÄTTELSE. Mycket bra!
Hans nya roman ”Rim på liv och död” är kort, mer humoristisk och i en helt annan stil. Inte lika bra, men helt ok. Han vill hela tiden skriva på nytt sätt.
Som vanligt var det massor jag inte fick plats med i artikeln. Till exempel hade jag velat skriva mer om hans trettio år i kibbutz, och hans äktenskap. Han träffade sin
fru redan som tonåring,och kibbutzlivet var ett gigantiskt kollektiv där alla visste allt om varandra.
Det var svårt att ta upp allt för mycket om konflikten Israel/Palestina – trots att han ivrar för fred är han ju ändå israel, och det kändes opartiskt att låta honom prata på för mycket.