Johanne Hildebrandt har skrivit sin andra roman om journailsten Sara, som hamnar i konfliktområden i jobbet. Hon hämtar delvis inspiration från sina egna erfarenheter som krigskorrespondent. Hon har varit i bland annat Bosnien, Irak och Tchad. På ett märkligt sätt är böckerna både lättsamma och tunga.

Krigsskildring och underhållning i ett – hur går den mixen ihop?
– Det är roligt att ställa kontrasterna mot varandra: Det ytliga mot det råa och fruktansvärda. I mina böcker släpps den bortskämda programledaren Sara ner i Irak eller hamnar i Tchad som världsförbättrare. Jag har rest mellan de här världarna själv och reagerat över absurditeten i kontrasterna.
Vilket är ditt starkaste minne av flyktinglägren i Darfur, som du skriver om i ”Förbannade fred”?
– Två unga flickor som inspirerat hela boken. De hade flytt från sin by när den anfölls, och sprungit för sina liv. En hade sett sin son dödas – allt medan omvärlden förlamat tittar på. Människor i stridszoner och svältande barn är också individer med egna drömmar och förhoppningar, det är så lätt att klumpa ihop folk, såsom medierna skildrar konflikter.
Hur har du förändrats genom att arbeta i krigszoner?
– Jag bekymrar mig inte så mycket över småsaker. Jag är väldigt tacksam för det jag har, och för att jag fått åka runt träffa alla de här människorna. Boken är skriven i en sorts frustrerat raseri. Det finns ett generalfel någonstans när det gäller bistånd, hur vi i i-länderna pumpar in pengar i Afrika utan att någon granskar hur det verkligen fungerar.

Namn: Johanne Hildebrandt, 45 år. Yrke: Författare och journalist. Familj: Make och en 14-årig son.
Bor: Stockholm.

Romaner som är underhållande och samtidigt vill säga något – heja! Jag har precis gjort en kortintervju med Johanne Hildebrandt, som kommit ut med romanen ”Förbannade fred”, en uppföljare till ”Älskade krig”.

Båda handlar om programledaren Sara, som från början är en ganska ytlig och karriärbesatt typ, men som utvecklas ju mer hon ser av världens konflikter. Det jag gillar är att Johanne beskriver både småtjafs som väninnebråk, och vidrigheter som skövlade byar och kvinnors skam över att ha blivit våldtagna. Hon klarar båda faktiskt, förstås för att hon själv rest runt i olika konfliktzoner. Den mest ilskna bok hon skrivit, säger hon själv.

En ”Tre frågor” med henne kommer på söndag.