Just i dag läser jag Karin Wahlbergs kommande kriminalroman ”Matthandlare Olssons död”. Jag ska göra en kortintervju med henne på onsdag. Den är, som så många andra i denna genre, en blandning av deckarintrig och relationshistoria. Jag brukar ibland bli irriterad på alla relationer som sticks emellan när man ändå bara vill veta hur fallet går, men just nu känner jag tvärtom: Här finns så intressanta förhållanden mellan olika personer, att jag nästan tycker att själva mordgåtan stör!

Udda. Kanske skulle fler kriminalförfattare skippa deckargrejen och försöka sig på att skriva renodlade samtidsromaner i stället. Det vore spännande. Vad tycker ni?