Jag har aldrig varit så nära hjärtstopp som förra natten. Av skräck. Den här grejen ”hjärtat höll på att stanna”. Nu vet jag hur det känns.

I går natt lånade jag nämligen en god väns lägenhet för att bo ett par dagar. Eller … egentligen … hans labb. Fabien är i konditoribranchen så hans kontor är ett bakningslaboratorium där han tar fram nya magiska bakelser vars like ingen ännu har ätit.

Lite som haute couture i franska kakbranschen.

Nåväl. Jag får nycklarna, det ligger i lite dodgy kvarter så det är skönt att kunna låsa om mig. Jag går och lägger mig i den lilla sängen i alkoven bakom de enorma köksmaskinerna. Det känns ganska exotiskt att sova i ett laboratorium. Jag tänker på det precis innan jag ska somna. Då och då drar kylarna och frysen igång och frustar och blurpar högljutt ett tag, det låter som en liten fabrik. Allt går på automatik. Till och med fläkten till duschen går på automatik när man går förbi.

Jag somnar till slut vid midnatt.

Plötsligt tänds ljuset. Klockan är 0412. Jag hinner just tänka ”men vad i h-e, går exakt allt automatisk på det här mystiska stället?” Så jag går upp för att se om jag kan släcka. Eller skjuta sönder lampan.

Stapplar upp, klädd i trosor, ett missklädsamt linne, ett par strumpor och bettskena. När jag närmar mig vad jag tror är ljusknappen ser jag.

Innanför dörren står två män. De står inne i lokalen och vi är två meter från varann.

Det är här mitt hjärta nästan stannar. Min hjärna lyckas ändå få till följande tankar (bisarrt nog i denna ordning:)

1. Herregud jag har strumpor och bettskena på mig. Detta som ingen skulle få se mig i.

2. Herregud det har tagit sig in två okända män när jag försöker sova. Har de planerat att a) råna mig b )våldta mig c) baka småkakor.

De två männen är intressanta – som par betraktat. Den ena har anatomin av en semla. Två meter lång och mycket rund åt alla håll. Den andra är 1,60 högst och ser mer ut som en vaniljstång. De är fina ihop. Icke desto mindre har de tagit sig in genom min låsta dörr från gatan.

De ser om möjligt ännu mer skrämda ut än jag. Det känns som en liten, liten tröst i denna horribla stund.

Jag börjar fundera ut en bra mening att säga, ger dem (som tur är) inte de tre alternativen ovan, utan frågar så artigt jag kan för att försöka återskapa något uns av värdighet jag just förlorat hur det kommer sig att de är här.

De säger ursäkta ursäkta verkligen ursäkta (det eliminerar ganska bra både alternativ a) och b). – Vi är här ”pour la television”! Säger vetebullmannen.

Då ser jag att han faktiskt är klädd i bagerijacka. Han passar bra i den. Han ser ut som en sagobagare, så där runda som de bara är i Elsa Beskowböcker.

Som tur var ska de inte filma i själva labbet. (Det känns ju bra.) Däremot ska de göra avancerade bakverk till en tv-morgonsoffa, och hann inte klart i går kväll. Och de hade inte hört att utländska kvinnor med bettskena och strumpor skulle sova där. Är det möjligt att de får fortsätta sitt bakande så att de har något till att ta med till TV-soffan?

Klockan är nu 0417 och jag säger chevalereskt mitt hem är ert hem. Det är ju ändå framför allt ett tempel för bakelser det här, inget hotell.

De tackar och säger ursäkta ursäkta några gånger till. Jag stapplar i säng och får för första gången somna till ljudet av försiktigt slammet av bunkar elvispar och två viskande konditorer.

När jag vaknar klockan nio är de borta. Jag kliver upp och börjar undra om jag har drömt alltihop. Men ett berg av diskade skålar och vispar och tillbringare står på diskbänken som inte stod där när jag gick och la mig.

När jag berättar för Fabien säger han förskräckt:

– Oh herregud, kom de tillbaka? De sa att de skulle vara klara på kvällen, så jag berättade inte ens för dem att du skulle komma. Vet du vem en av dem var?

Det visar sig att mannen formad som en bulle är en av Frankrikes främsta konditorer. En riktig TV-kändis-afficionado.

Tänk. Det känns lite glamouröst.

Möjligen tycker jag att han kunde ha lämnat en bakelse som gest. Det hade varit en lagom pay back för att har sett mig med bettskena.