Redan när jag väntade barn här i New York började jag lägga märke till sådant jag aldrig tänkt på förut, till exempel att man sällan ser folk med barnvagn på tunnelbanan, och när man väl gör det är det 90% av gångerna lätta paraplyvagnar.

Anledningen är förstås att New Yorks tunnelbana inte är särskilt handikappanpassad. Ju mer jag började titta efter stationer med hiss, desto mer insåg jag hur många som inte hade någon. En snabb sökning visar att av Manhattans 118 stationer har 34 hiss. I Brooklyn, där jag bor nu är det ännu sämre ställt, bara 21 av stadsdelens 157 stationer är handikappanpassade. Totalt i hela systemet är det i 4 av 5 stationer, trapporna som gäller. (För övrigt är rulltrappor ännu mer sällsynt om det var någon som undrade, och de gånger jag försökt ta barnvagn där har jag blivit stoppad ”eftersom det är för farligt”).

Med tanke på att bara 13 procent av stationerna i min stadsdel gör det lätt att ta med barnvagn var det bara flyt att min nya hemmastation, Utica Ave i området Bed-Stuy, höll på att bygga hiss när vi flyttade in.

Eftersom den inte var klar under mina första 3 månader med bebis vet jag vilken enorm skillnad det gör att nu kunna välja om jag ska ta bärsele eller barnvagn. Sedan är det nästan som att lägga pussel, att klura ut hur jag lättast ska ta mig till olika platser genom att resa mellan de stationer som är anpassade – ibland blir det till att gå av någon station tidigare och gå lite extra, ibland får jag åka några stationer längre för att byta till en annan linje och sedan åka tilbaka igen. Det är knepigt men det mesta går. Men jag inser hur jobbigt det måste vara att faktiskt sitta i rullstol – barnvagn går ju ändå att få hjälp med om man är två som åker.