Hädanefter hittar ni mig på min alldeles egna blogg Johannas Berlin. Följ med mig dit!

Kan inte nog understryka min tacksamhet till alla gycklare, clowner och akrobater som underhåller mina barn om helgerna här. Bara att gå till parken och så är de där, redo att ordna kikskrattsfest.

Då gör det liksom så mycket inte att jag helt missat att planera ensamhelgen med barnen.

Ett nytt avsnitt av Berlinpodden ligger uppe på Berlinbiten.se!

Den här gången pratar jag och Kristina om hur det är vara utlandssvensk, svensk invandrare, att väldigt ofta känna sig lite dum i huvudet och om en liten tysk flicka med det ”typiskt svenska namnet” Tjorven. 

Vill du lyssna via itunes, sök på Berlinpodden.

Berlin, Berlin – vad fin du är att bo i! Tänk att jag fortfarande, efter sex år, titt som tätt översköljs av tacksamhetskänslor över att jag hamnade i den här staden. Det finns så mycket att inspireras av här, så många människor som gör det de drömmer om, som vågar. Jag inser ju såklart att jag låter som en vandrande klyscha när jag säger det, men det är verkligen så jag upplever Berlin. Världens bästa stad.

Ta svenska Malin som jag intervjuade häromveckan till exempel. Hon driver bloggen The Bread Exchange som går ut på att hon bakar ett helt fantastiskt gott bröd – som hon sedan byter bort mot i princip vad som helst. Förutom pengar. Alltihop har lett till massor av fantastiska saker för henne. Visst låter det spännande? Artikeln kommer i ett nummer av Resa framöver och hennes berättelse är verkligen inspirerande, missa inte (jag hojtar till när det är dags ge sig ut och köpa tidningen).

Nu ska jag jobba vidare på ett av alla min überkreativa projekt jag håller med vid sidan av skrivandet. Jag låter nämligen inte bara som en vandrande Berlinklyscha, jag är verkligen en personifierad (well, i alla fall om man bortser från att jag inte är 23 år, sover på en madrass på golvet och tar gig som dj då och då). Känns fint, faktiskt.

Ps. Om du tycker att Malins brödbytarprojekt låter intressant så kommer hon snart ut med en bok också. Om du förbokar den redan nu via hennes hemsida (fram till den 12 september) så får du ett signerat ex.

Det har varit mycket festligheter på sistone. Eftersom R fyllde år i måndags bjöd han in halva huset på en  för-födelsedagsfest i söndags och på själva dagen firade R och jag på restaurangen The Grand i Mitte.

The Grand är ett lyxigt dekadent ställe. Inredningen är fixat sliten i kombination med tjusigheter som vita dukar, mörka träslag och läder. Menyn består till mer än hälften av kött från kossor. Bortskämda kossor som blivit masserade varje dag och fått öl och sånt. Det är kort sagt ett ställe helt i R:s stil.

Vi åt stek såklart. Inte den mest masserade (herregud, vi är ju inte gjorda av pengar!), men väl en riktigt fin entrecote.

The Grand, alltså. Perfekt för den som gillar kött och seriösa drinkar. Utmärkt när något ska firas. Huvudrätter från 18,5 euro (stekar från dryga 20 euro). Sjukligt goda drinkar i den murriga baren. Och cigariller, hälsar min livsnjutare till man.

För inte så länge sedan var Berlin en delad stad. Brutalt sönderskuren mellan två länder och två politiska system där förutsättningarna för invånarna var extremt olika beroende på vilken sida av muren de befann sig.

Det är, trots att jag bott här i sex år nu, fortfarande väldigt svårt att begripa.

Att familjer över en natt blev separerade och skulle fortsätta vara det i över 28 år.  Att den i dag så livliga Mauerpark var en livsfarlig ödezon mellan den inre och yttre muren, att gatan jag bor på tillhörde en diktatur som fängslade och torterade de som protesterade. Att det gick en mur genom hela staden.

Jag vet att det är så, men jag fattar det inte. Och ännu konstigare blir det när jag tänker på att det bara är 25 år sedan.

9 november 1989. Då föll muren.

Det finns så mycket att berätta om muren och dess konsekvenser. Så mycket historia som den som är här bör lära sig mer om. I alla fall om man, på riktigt, vill förstå Berlin. Den här staden är så mycket mer än de eviga festerna, en skön stämning och kul pop up-evenemang – det är en berättelse om en av vår tids mest avgörande politiska händelser. En berättelse som fortfarande pågår genom alla de människor  som lever här och som var med när allt det här hände, som är barn till de som trakasserades av Stasi – eller till de som arbetade för Stasi eller för partiet. Som levde invid muren, som formades av den tiden, som har den inom sig.

Det som hänt här har allt att göra med varför Berlin är den stad den är i dag.

Ett fantastiskt bra sätt att lära sig mer är ta en guidad cykeltur längs med muren. Berlin on Bike anordnar riktigt bra sådana, jag var med på en som gick från Prenzlauer Berg, längs med Bernauer Strasse, Mauerpark och upp till Bösebrücke som var den första gränsövergången som öppnades den där kvällen. Guiden Sascha, som själv är uppvuxen i den västra delen av Berlin, var helt fenomenal (han berättade bland annat om hur han som tonåring åkte över till Öst för att köpa sprit, de kollade aldrig ålder där och det var löjligt billigt för wessies).

Vid minnesplatsen vid Bernauer Strasse står en bit av både den yttre och inre muren kvar, och den så oerhört sorgliga och skrämmande ytan mittemellan. Där finns också ett informationscenter som verkligen är värt ett besök.

Det gamla DDR-fängelset i Hohenschönhausen lämnar ingen oberörd. Fruktansvärda berättelser, berättade av före detta fångar (som blir trakasserade av sina gamla fångvaktare titt som tätt än i dag). Blir fortfarande tårögd när jag tänker på vad jag hörde och såg där.

På Stasimuseet i Lichtenberg kan du lära dig mer om hur Stasis galna övervakningssystem fungerade i praktiken. Skrämmande effektivt, för att vara på den tiden. I dag hade samma system varit hur lätt som helst att bygga upp, med Facebook och allt. Tänkvärt.

Läs mer på den här sidan om alla jubileumsevenemang här under hösten – och kom hit.

Det har öppnat en street food market här i Friedrichshain. Nere på RAW-området som jag är så förtjust i (här kan man läsa lite mer om det). I går var jag och familjen där. Succé! Marknaden är bara några veckor gammal, men jäklar vilket drag det var redan. Fullt av mat och folk.

Nu är ju jag lite partiskt eftersom jag sedan gammalt verkligen älskar RAW:s slitna känsla – blandningen av alla aktiviteter som finns där, klottret och ruinerna är så mycket Berlin för mig – men jag tycker nog att Berlin Village Market smäller lite högre än Markthalle Neuns Street Food Market på torsdagar. Ballare lokaler, fler sittplatser och bättre akustik.

Publiken var blandad, både i ålder och typer. Väldigt mycket hipsters förstås, men inte så konstigt kanske på ett ställe där det serveras pulled pork och stek som marinerats i cider i sextiofem timmar.

Vad vi åt? Mina barn, som verkligen är två små tyskar när det kommer till mat, delade på en portion käsespätzle från den klassiska restaurangen Schneeweiss (här i Friedrichshain) och jag och R slog till på några Bao Burgers (såklart). Med grismage, den här gången. Det låter ju fruktansvärt äckligt, men var ljuvligt ohne ende.

Village Market pågår varje söndag mellan 12-22 ungefär. Fast blir det ett bra party går det nog bra att vara kvar längre än så.

Jag har precis spelat in en podcast där vi pratar en del om det här med när man ska säga Ni eller du här i Berlin. Det är inte så enkelt som man kan tro – jag har bott här i sex år nu men känner mig fortfarande osäker titt som tätt.

Tills podden är färdig kan ni roa er med att studera den här Ni- eller du-guiden som min Berlinbitenpartner Kristina har hittat. Rätt bra faktiskt!

Jag tycker att det är så härligt med alla marknader som finns här. Det är ju cirka tusen gånger trevligare att köpa sin mat vid ett livligt stånd utomhus än att gå till en tråkig matbutik. Här i Berlin är det dessutom så dåligt sortiment på många av dem att man tappar all lust till matlagning (kanel? Nähä. Vitkål? Nope. Färsk fisk? Glöm det) och jag går hellre runt och letar efter mina basvaror på en trevlig marknad än bland tre, fyra olika lysrörsbelysta matbutiker.

Jag brukar handla frukt, grönt och fisk på Boxhagener Platz om lördagarna. Mest för att marknaden ligger runt hörnet från där jag bor, men också för att den är himla mysig med gatumusik och clowner och grannsämja och sånt.

Nackdelen med Boxi är att det brukar bli rätt dyrt. Därför tänkte jag börja varva med den stora turkmarknaden vid Maybachufer. Den är generellt sett mycket billigare, till exempel brukar vår japanska granne köpa riktigt prisvärd sushifisk där.  Går man dit vid stängningsdags brukar det gå att fynda ordentligt, särskilt när det gäller frukt.

Dessutom är den stor och kul att gå på. Det är mer ett mischmasch av kryddor, tyger, mat och konstiga pinaler – i jämförelse med Boxi där maten säljs vid sidan av tjusiga saker som handbundna skrivböcker, tovade tofflor, dyra barnkläder och macarons. Och härliga spontankonserter blir det nästan alltid på Maybachufer också!

Varje tisdag och fredag vid Maybachufer i Neukölln mellan kl. 11-18.30.

Berlinpodden nummer två är ute! Den handlar om Berlins olika stadsdelar och jag försöker övertala Kristina att flytta till mitt favoritställe på jorden, Friedrichshain. Det går sådär.

Och så raljerar jag i vanlig ordning över hur tråkigt jag tycker att det är i Väst. Något jag säkert kommer att få äta upp – ska en lyssna på trendvindarna här är nämligen typ Charlottenburg the place to be just nu. Kommentar jag hört: ”Det är ju så exotiskt där med alla gamla människor som går omkring på gatorna!”

Hur absurt det där uttalandet än låter så ligger det ändå något i det. Det är så oerhört många unga människor som flyttat till de östra innerstadsdelarna de senaste åren att de få äldre som är kvar helt klart hamnat i skymundan.

Ljudkvalitén är inte den bästa, vi spelade in den medan jag var i Sverige och var för otekniska och otåliga för att få till ljudet via Skype. Kristina sitter alltså inte i en burk, även om det låter så.

På Itunes söker ni bara på Berlinpodden för att hitta den.