Jag har sedan jag flyttade till Berlin för fem år sedan bara bott i Friedrichshain. Det var en slump att vi hamnade här – vi tittade faktiskt mest på lägenheter i Prenzlauer Berg eftersom många av våra vänner bodde där – men läggan vi föll förr låg i Friedrichshain, så här fick det bli.

Och vad jag är glad för det! Jag älskar den här stadsdelen. Den är så levande, i ständig utveckling. Ruffig på ett alldeles förtrollande fint sätt. Berlinromantik när den är som bäst. Jag älskar det opolerade, de gamla husen, de nya husen (kontrasterna!), kullerstenarna, träden längs med gatorna. Men mest av allt älskar jag blandningen av folk. Studenter, barnfamiljer, punkare, partykids, konstnärer och musiker i ett enda stort mischmasch.

Såhär års är ju Friedrichshain verkligen inte i sitt esse, det är ju trots allt november, men jag tänkte ändå att ni skulle få följa med mig på en liten promenad runt i stadsdelens hjärta. Så får ni kanske i alla fall en känsla av vad jag ser om dagarna. Det här var en vardagspromenad, under helgerna ser det lite annorlunda ut. Mer folk, marknader, gatumusikanter. Men det får bli ett annat inlägg.

Först och främst: Det affischeras väldigt mycket i den här stadsdelen. Och att ta bort gamla affischer är det ingen som bryr sig om så lyktstolparna är väldigt tjocka.

Det här är Simon-Dach-Strasse, Friedrichshains mesta partygata. Här festas det vilt sommar som vinter, fast mest på sommaren förstås. Då är det nästan lite festivalstämning längs med gatan. Till urinvånarnas förtret. ”Verdammte touris”, jäkla turister, muttrar de. Förutom barer finns det cirka en miljon kaféer på den här gatan också (och de runt omkring).

Nä. Inte så värst. Mer singer-songwriter sådär.

Det här är Boxi, Boxhagener Platz. Eller ja, ena sidan av den. Boxi är med sin gräsplätt och lekplats Friedrichshains hjärta, vårt utomhusvardagsrum. Här träffas vi för att köpa grönsaker på lördagarna och gå på loppis på söndagarna. På somrarna leker barnen i parken, eller plaskar vid sprutmojängerna om det är varmt. Och punkarna och partykidsen hänger på gräset. Och dricker öl förstås. Alltid öl.

Nu är vi vid ett av mina favoritställen i hela Berlin, på RAW-gelände. Det var en gång ett ställe där tåg lagades, men nu är det mest ruiner kvar. Som det vuxit fram klubbar i, och barer, och gallerier. Och en skatehall, och ett klätterställe. Och massor, massor av häftigt streetart.

Som den här till exempel. Kleiner Michael.

Eller den här. Åh, den är så fin, tycker jag.

Innanför de här dörrarna, på Badehaus Szimpla, har jag dansat mig svettig, fixat MYCKET låga limbopinnar och skrattat mig genom natten. Där brukar det vara kul konserter (som urartar till danspartyn ganska snabbt) och jag kan verkligen rekommendera att kolla in programmet om du är på väg hit och sugen på fest (blandade åldrar där. Det går lika bra att komma dit som sextioåring som tjugoåring).

Nu är vi på Revalerstrasse och vid den gulliga lilla klädaffären Ruth tut gut. Stället har ingen dörr, du får klättra in genom fönstret.

Det här är ett viktigt hörn. Intimeshörnet. En riktigt institution i Friedrichshains kulturliv! Intimes är en bar och en restaurang (obs! De har jättebra frukostar. Tips, tips!) och en supercharmig liten bio.

Ni får en närbild på Intimes också.

Stay tuned för promenader i andra stadsdelar!

I helgen är det fest. Biofest! Kino International, på den pampiga gamla paradgatan Karl-Marx Allee (där DDR-eliten festade loss under premiärerna när det begav sig), fyller femtio och det ska förstås firas. Med film såklart. De bästa, populäraste, mest revolutionerande och debattskapande rullarna från de senaste fem årtiondena ska visas.

Biljetterna kostar ynka 2,5 euro. Men ta med dig tyskan! Filmerna visas auf Deutsch.

Jag har varit borta i några dagar. I Rio de Janeiro. Det var helt fantastiskt. Solen, bergen, havet – den staden alltså! Och jag tänkte vad sjutton gör jag i Berlin, när allt det här finns?

Så gick det några dagar. Med caipirinhas och joggande längs med Copacabana. Och under promenaden i strandkanten, med fötterna i ett svalkande Atlanten, kom jag på mig själv med att tänka på Berlin igen. Längta. Jag började planera helgerna framöver, räknade för mig själv upp alla ställen jag inte varit på ännu, men så gärna vill besöka.

Jag tänkte att jag måste boka bord på Der Hahn ist tot som serverar hela menyer för bara 19 euro, på baren Kumpelnest som funnits hur länge som helst och som folk verkar antingen älska eller hata, på alla byggen, på det ofärdiga, det oförutsägbara. Det operfekta som gör det så lätt att passa in och känna sig hemma. På allt det där jag blev så förälskad i för fem år sedan.

Och så tänkte jag att visst, vintervädret är verkligen scheisse, men i Berlin har man aldrig, aldrig tråkigt. Det går banne mig inte att bli mätt på stan. Och när planet flög in över tv-tornet blev jag sådär kär igen. Åh, Berlin. Älskade Berlin! Hur ska jag någonsin kunna lämna dig? Kommer jag det?

Och om jag lämnar, någon gång i framtiden, blir det förmodligen för mig som för många andra som levt här: Jag kommer ständigt hitta anledningar till att komma tillbaka. För Berlin blir man inte färdig med.

(Eller som Marlene Dietrich sjunger Ich habe noch einen Koffer in Berlin. Jag har kvar en väska i Berlin.)

Den kallas för världens största festival av sitt slag och Märchentage Berlin, ”sagodagarna”,  är verkligen en rejäl hyllning till sagan som berättarform. 800 evenemang under totalt 18 dagar, på över 300 ställen i stan. (Det är verkligen ingen överdrift att tyskarna satsar mycket på kultur.)

Det blir sagomarknad i Nikolaiviertel i Mitte, pantominspel, trollkonster och sagor upplästa av såväl skådisar som politiker, konserter, teaterföreställningar, häxträdgård, utställningar och workshops där alla som vill kan lära sig att bli en mästare i sagoberättandets ädla konst. Och mycket mer.

Festivalen pågår till den 24 november, mer info finns här.

Det verkar vara många som passar på att åka till Berlin under föräldraledigheten och jag får rätt ofta mail med frågor om hur det är att vara här med en liten bebis. Om det anses okej att amma ute på stan, om det finns skötbord, hissar etc.

Överlag är Berlin en helt fantastisk bebisstad. Eller kanske snarare: Småbarnsföräldrastad. Det finns massor av lekkaféer, med allt från klätterställningar för de större barnen till kryphörnor för spädisarna, där föräldrarna kan dricka sitt kaffe i lugn och ro medan barnen roar sig. Skötbord finns på väldigt många ställen, och gör det inte det brukar det alltid gå att lösa ändå utan att personalen rynkar på näsan.

Att ta med sig barnvagnar in på kaféer och restauranger är nästan aldrig något problem, om det inte helt uppenbart är alldeles för trångt i lokalen. Nu har jag aldrig levt småbarnsliv i Sverige, men jag tycker nog ändå att det känns som att barnen är med på ett annat sätt här än i Stockholm, där vi brukar vara när vi hälsar på familj och vänner. Även helt vanliga ställen, som alltså inte kallar sig familjevänliga eller så, har ofta en lekhörna eller några kritor och ritpapper som de slänger fram medan maten lagas. Barn syns överallt i det offentliga rummet här. Eller ja, kanske inte på rökiga barer och så, men ni fattar vad jag menar.

Och så har vi det här med amning. Ut med tuttarna bara, säger jag. Jag har nu ammat två barn i den här staden och aldrig någonsin känt mig uttittad eller ifrågasatt. Många jag känner bryr sig inte ens om att skyla sig särskilt mycket när de ammar. Berlin är helt enkelt en amningsvänlig stad där varken bröstvårtor eller nakenhet i övrigt är någon big deal (här är det vanligast att män och kvinnor badar bastu tillsammans på bastuställen till exempel, och jag har flera gånger varit med om att folk badar spritt språngande i sjöarna, även när främlingar är med. Förmodligen en gammal kvarleva från DDR-tiden och nudistkulturen som var stark här då).

Hissar då? Nja. De finns vid många tunnelbane- och S-banestationer, men inte riktigt vid alla. Och förbered er på en hel del väntande, ofta måste man ta flera hissar för att komma till gatunivå. Värst är Alexanderplatz, där är det nästan bättre att kånka upp vagnen än att vänta. Men, en fin sak är att om det inte finns någon hiss så finns det nästan alltid en människa som erbjuder sig att hjälpa till att bära. En enda gång under fyra år med småbarn i den här staden har jag varit tvungen släpa upp vagnen för trapporna själv –  och då berodde det på att det bara var jag i trappuppgången…

Så, alltså. Berlin. En helt grym stad att vara småbarnsförälder i. Bara att boka resan!

Alltså. Finns det något mer perfekt att göra en höstig lördagseftermiddag än att lägga sig i ett hav av kuddar, bli serverad lyxteer och äta blinis tills mörkret faller utanför? Nej, förmodligen inte.

I lördags var jag och min kompis på Tadshikische Teestube i Mitte. Rökta ryska teer, vissa serverade med sylt som sötningsmedel, soljanka och blinis så det stod härliga till. Stället har låga bord, gästerna sitter på golvet, mustiga färger på väggar och kuddar. Helt enkelt en bit av orienten mitt i Berlin. Och kanske världens bästa ställe att varva ner på efter en dag på stan.

Det har hänt mycket i många stora städer sedan nittiotalet, men frågan är om inte Berlin ändå slår de flesta när gäller snabb förändring.

Den här staden har gått från att vara två till att bli en. Enorma ytor mitt i stan som för bara tjugo, trettio år sedan var öde jordplättar är nu stora affärscentrum. Det har rivits och byggts och byggt och byggts.

Och det byggs fortfarande. Hela tiden byggs det här.

På den här bloggen publiceras bilder från Berlin på nittiotalet. Fascinerande och fint.

Jag har varit på hamam och vårdat min kropp, och själ, under några timmar. Det är något visst med att under så lång tid bara ägna sig åt sig själv – och kanske särskilt för en småbarnsmamma som jag, som för det mesta knappt hinner gå in i duschen innan jag måste ut igen för att ta hand om ett barn.

Tvätta, skölja, skrubba, smörja, packa in, borsta. Och att göra det i ett ångande varmt och vackert rum dessutom – bättre sätt att ladda för helgen, veckan, livet finns inte.

Här i Berlin finns flera Hamam. jag har varit på två. Hamam für Frauen och Sultan Hamam. Båda är bra, men Sultanen, där jag var i går, är favoriten. Själva hamamrummet är lagom mörkt, ångbastun är helt gigantiskt stor och det finns flera sköna ställen att ligga och vara mör på efter att man torkat och smörjt in sig. Dessutom är det turkiska fikat billigt.

Att gå på Hamam är att få mycket spa för pengarna. Inträdet på Sultan Hamam är 18 euro, en skrubb kostar 13 och mer behöver man inte för att bli sådär härligt genomren, mjuk och avspänd. Eller jo, om man inte gjort det förut är det synd att inte i samma veva som skrubben bli intvålad också, alltså få en sabunlamabehandling. Det är en fascinerande upplevelse. Lite som att vara i en biltvätt. Fast betydligt skönare .

Helt kort bara: I helgen är det Jazzfest! Alltså extra många jazzkonserter på ett gäng olika scener och klubbar i stan. Biljetterna kostar mellan 15 och 55 euro.

Så alla jazzfantaster, ta er till Berlin nu. Det är här det svänger!

Häromkvällen tog en kompis med mig till Chén chè, ett vietnamesiskt tehus i Mitte. Som också är en restaurang och, visade det sig, ett helt fantastiskt bra ställe för den som är sugen på fruktiga drinkar. Vilket vi såklart var.

Alltså. Deras drinkar. Så enormt goda! Läskande, inte för söta, starka som attan utan att spritsmaken tar över och med så mycket färsk frukt i att de nästan borde räknas som hälsosamma.

Maten då? Ingen aning. Men ryktet säger att den är to die for den med. Och jag skulle väl tro att deras te inte är så dumt det heller.