Du som levt längre än, vad blir det nu… tjugofem år?… kommer kanske ihåg hur det var förr när du kom hem från krogen, luktade lite på håret eller tröjan och insåg att du stank gammal askkopp. Oavsett om du själv rökt eller inte. Inget konstigt i det, lukten av inpyrd cigarettrök var helt enkelt en oundviklig konsekvens av att ha varit ute och svirat.

Åk till Berlin om du blir nostalgisk av minnet. Här röks det nämligen hej vilt på krogen, trots att staden haft rökförbud sedan 2008.

Såhär är det. Den första januari 2008 infördes ett strängt förbud i Berlin som drog ett stort svart sträck över allt vad rökande i offentliga byggnader, på hotell och i restauranger heter – med undantag för de ställen som kunde ordna ett särskilt rökrum i sina lokaler.

Men, eftersom Berlin är Berlin – och berlinarna älskar sina cigaretter mer än sina döners – ändrades lagen bara ett år senare. Många barägare hade blivit helt rosenrasande över att deras gäster inte längre fick bolma loss, och dessutom var det orättvist att bara de med flera rum fick ta emot rökande gäster. Diskriminerande rent av!

Ändringen innebar att alla barer med bara ett rum ändå fick vara så kallade rökbarer om de ville. I alla fall så länge de satte upp en skylt i fönstret som deklarerade att här inne röks det.

De flesta barer har bara ett rum, kan jag meddela. Och de flesta barer här i Berlin är rökbarer. Jag luktar alltså askkopp efter varje utekväll, som värsta 2000-talspinglan. Trots att jag aldrig rökt en endaste cigarett.

Så har vi kommit fram till lördagen i min helgberättelse. Eftersom vi var en aning trötta efter fredagens supper club-äventyr hängde vi mest på ekomarknaden vid Boxi under dagen. Den är ändå ett säkert kort. Alltid trevligt där, alltid god mat.

Kvällen kickades igång med varieté på den pyttelilla och urgamla scenen Scheinbar. Det var open stage och just den här kvällen var det mest komiker som hade anmält sig för att stå på scenen. Och alltså skämta på tyska. För min svenska kompisar. Som inte pratar ett ord deutsch. Jahapp.

Det blev ju en himla bra övning i direktöversättning för mig, kan man säga. Men eftersom många sjöng och dansade i sina nummer också var det ändå alles gut. Dessutom var själva teatern verkligen en upplevelse – Scheinbar är ungefär lika stor som en garderob så det blir minst sagt intimt. Vänder man sig åt ena hållet står man med halva kroppen mot en bar, sätter man sig rakt ner hamnar man på en av fyrtiofem sittplatserna, tar man ett kliv fram står man plötsligt på scenen. Okej, lite överdrivet, men för att vara en teater är det verkligen minimini.

Kuriosa: Scheinbar är Berlins äldsta varietéscen. Det var faktiskt här varietén som konstform återupplivades på åttiotalet, för att sedan bli superstor och den typiska scenunderhållningen i Tyskland (missa för bövelen inte att gå på varieté när ni är här! Ska skriva mer om det någon gång framöver).

Efteråt åkte vi till Mitte och det klassiska stället Clärchens ballhaus. Mein Gott, vilket härligt ställe det är! Under vardagskvällar dansas det mest pardanser där, tango, cha cha och swing och sånt, men under helgerna går det bra att dansa precis hur man vill.

En flugbeklädd man i, vad jag skulle tippa, övre sjuttioårsåldern hälsade oss välkomna och på dansgolvet rörde sig allt från tjugoåriga hipsters och 35-åriga småbarnsföräldrar till slipsmän, glittriga män, glittriga kvinnor, pensionärsgäng och sobra fashionistas. Huller om buller! Från högtalarna strömmade i princip alla de största hitsen sedan femtio år tillbaka.

Herregud vad vi dansade.
Och herregud vad trött jag var i söndags. Inte ens julmusten som jag köpte på Svenska kyrkans julmarknad lyckades pigga upp mig.

Vilken helg det blev! Jag hade ju vänner från Sverige här och jisses vad vi maxade. Supper cluben vid var på i fredags var helt jäkla fantastisk. Herregud, vilken god mat. Och så trevligt det var! Att gå på middagsklubb är verkligen ett otroligt bra sätt att träffa nya människor. Vi njöt i fulla drag mellan sju och midnatt. Det ni.

Kvällen avslutades med nattsudd på en kvartersbar här i Friedrichshain. Den heter Lebowski och är någon slags hyllning till filmen The big Lebowski. Inredningen går i bowlinganda, på väggarna sitter stora foton av karaktärerna och atmosfären är väldigt The Dude-ig. Lite töntigt kan man tycka, men jag gillar det. Världen behöver mer nördighet och det är så skönt med ställen där det ges blanka fan i vad som är hippt och rätt och coolt.

Det var fredagen det. Lördagen kräver sitt eget inlägg. Den var… spännande. Ja, vi stannar där. Fortsättning följer.

Jag har sedan jag flyttade till Berlin för fem år sedan bara bott i Friedrichshain. Det var en slump att vi hamnade här – vi tittade faktiskt mest på lägenheter i Prenzlauer Berg eftersom många av våra vänner bodde där – men läggan vi föll förr låg i Friedrichshain, så här fick det bli.

Och vad jag är glad för det! Jag älskar den här stadsdelen. Den är så levande, i ständig utveckling. Ruffig på ett alldeles förtrollande fint sätt. Berlinromantik när den är som bäst. Jag älskar det opolerade, de gamla husen, de nya husen (kontrasterna!), kullerstenarna, träden längs med gatorna. Men mest av allt älskar jag blandningen av folk. Studenter, barnfamiljer, punkare, partykids, konstnärer och musiker i ett enda stort mischmasch.

Såhär års är ju Friedrichshain verkligen inte i sitt esse, det är ju trots allt november, men jag tänkte ändå att ni skulle få följa med mig på en liten promenad runt i stadsdelens hjärta. Så får ni kanske i alla fall en känsla av vad jag ser om dagarna. Det här var en vardagspromenad, under helgerna ser det lite annorlunda ut. Mer folk, marknader, gatumusikanter. Men det får bli ett annat inlägg.

Först och främst: Det affischeras väldigt mycket i den här stadsdelen. Och att ta bort gamla affischer är det ingen som bryr sig om så lyktstolparna är väldigt tjocka.

Det här är Simon-Dach-Strasse, Friedrichshains mesta partygata. Här festas det vilt sommar som vinter, fast mest på sommaren förstås. Då är det nästan lite festivalstämning längs med gatan. Till urinvånarnas förtret. ”Verdammte touris”, jäkla turister, muttrar de. Förutom barer finns det cirka en miljon kaféer på den här gatan också (och de runt omkring).

Nä. Inte så värst. Mer singer-songwriter sådär.

Det här är Boxi, Boxhagener Platz. Eller ja, ena sidan av den. Boxi är med sin gräsplätt och lekplats Friedrichshains hjärta, vårt utomhusvardagsrum. Här träffas vi för att köpa grönsaker på lördagarna och gå på loppis på söndagarna. På somrarna leker barnen i parken, eller plaskar vid sprutmojängerna om det är varmt. Och punkarna och partykidsen hänger på gräset. Och dricker öl förstås. Alltid öl.

Nu är vi vid ett av mina favoritställen i hela Berlin, på RAW-gelände. Det var en gång ett ställe där tåg lagades, men nu är det mest ruiner kvar. Som det vuxit fram klubbar i, och barer, och gallerier. Och en skatehall, och ett klätterställe. Och massor, massor av häftigt streetart.

Som den här till exempel. Kleiner Michael.

Eller den här. Åh, den är så fin, tycker jag.

Innanför de här dörrarna, på Badehaus Szimpla, har jag dansat mig svettig, fixat MYCKET låga limbopinnar och skrattat mig genom natten. Där brukar det vara kul konserter (som urartar till danspartyn ganska snabbt) och jag kan verkligen rekommendera att kolla in programmet om du är på väg hit och sugen på fest (blandade åldrar där. Det går lika bra att komma dit som sextioåring som tjugoåring).

Nu är vi på Revalerstrasse och vid den gulliga lilla klädaffären Ruth tut gut. Stället har ingen dörr, du får klättra in genom fönstret.

Det här är ett viktigt hörn. Intimeshörnet. En riktigt institution i Friedrichshains kulturliv! Intimes är en bar och en restaurang (obs! De har jättebra frukostar. Tips, tips!) och en supercharmig liten bio.

Ni får en närbild på Intimes också.

Stay tuned för promenader i andra stadsdelar!

Jag har varit borta i några dagar. I Rio de Janeiro. Det var helt fantastiskt. Solen, bergen, havet – den staden alltså! Och jag tänkte vad sjutton gör jag i Berlin, när allt det här finns?

Så gick det några dagar. Med caipirinhas och joggande längs med Copacabana. Och under promenaden i strandkanten, med fötterna i ett svalkande Atlanten, kom jag på mig själv med att tänka på Berlin igen. Längta. Jag började planera helgerna framöver, räknade för mig själv upp alla ställen jag inte varit på ännu, men så gärna vill besöka.

Jag tänkte att jag måste boka bord på Der Hahn ist tot som serverar hela menyer för bara 19 euro, på baren Kumpelnest som funnits hur länge som helst och som folk verkar antingen älska eller hata, på alla byggen, på det ofärdiga, det oförutsägbara. Det operfekta som gör det så lätt att passa in och känna sig hemma. På allt det där jag blev så förälskad i för fem år sedan.

Och så tänkte jag att visst, vintervädret är verkligen scheisse, men i Berlin har man aldrig, aldrig tråkigt. Det går banne mig inte att bli mätt på stan. Och när planet flög in över tv-tornet blev jag sådär kär igen. Åh, Berlin. Älskade Berlin! Hur ska jag någonsin kunna lämna dig? Kommer jag det?

Och om jag lämnar, någon gång i framtiden, blir det förmodligen för mig som för många andra som levt här: Jag kommer ständigt hitta anledningar till att komma tillbaka. För Berlin blir man inte färdig med.

(Eller som Marlene Dietrich sjunger Ich habe noch einen Koffer in Berlin. Jag har kvar en väska i Berlin.)

Häromkvällen tog en kompis med mig till Chén chè, ett vietnamesiskt tehus i Mitte. Som också är en restaurang och, visade det sig, ett helt fantastiskt bra ställe för den som är sugen på fruktiga drinkar. Vilket vi såklart var.

Alltså. Deras drinkar. Så enormt goda! Läskande, inte för söta, starka som attan utan att spritsmaken tar över och med så mycket färsk frukt i att de nästan borde räknas som hälsosamma.

Maten då? Ingen aning. Men ryktet säger att den är to die for den med. Och jag skulle väl tro att deras te inte är så dumt det heller.

Det här med att göra sig snygg inför utekvällen – glöm det när du är i Berlin. Eller såhär: Skit åtminstone i skjortan, kavajen, klippetikloppskorna och finblusen.

Här är det snarare t-shirt och gympaskor som gäller för att smälta in på de flesta barer och klubbar. På vissa ställen kommer du inte ens komma in med ett par glänsande läderpjuck på fötterna.

Fast såklart, Berlin är en stor stad och självklart beror det på vilken stadsdel vi talar om. I Mitte är stilen förvisso rätt relaxad, men där ser folk ändå överlag mer ut som att de har kollat sig i spegeln några gånger innan de gick utanför dörren än i exempelvis Friedrichshain och du kommer med stor sannolikhet att stöta på fler slipsar i Charlottenburg och Wilmersdorf än i Neukölln. Och självklart finns det massor av barer och restauranger i stan där pumps och kostym funkar hur bra som helst (balla Tausend är ett exempel, de har till och med en uttalad dresscode på sin hemsida).

Men, ett råd inför weekendpackningen är alltså: Hellre bekvämt och avslappnat än tjusigt och uppklätt.

Det har blivit många bröllopsfester för mig den senaste tiden. Eller, ja, två. Men eftersom det ena var utspridd över två dagar känns det som fler.

Förra helgen hölls festen på det anrika och fantastiskt coola stället BarBabette. Baren ligger på DDR:s gamla paradgata Karl-Marx-Allee, är byggd nästan helt i glas och var under Östberlintiden en salong för damer som ville bli snygga i håret. Äkta 60-tal och med så mycket Mad Men-feeling att det känns som en hädelse att inte ha dragit på sig en sextiotalsblåsa och satt upp håret i en svinrygg inför besöket. Bar Babette är utan tvekan en av Berlins snyggaste barer, öppet varje dag från 18.

Nästa bröllop, nu i helgen, firade vi på ett annat fint ställe. På Insel der Jugend, en ö i Spree precis invid en av mina favoritparker här i Berlin – Treptower Park. Själva ön är pytteliten och perfekt för härligt sommarhäng. Här kan man åka trampbåt, förundras över det rostiga gamla tivolit som sticker upp över trädtopparna inne i själva parken, låta barnen löpa fritt och på söndagarna sitta på bryggan och se på när den äldre ligan dansar till tysk schlager på en av stadens största Biergärten, Zenner. Ibland pågår det kul evenemang på ön också, som poetry slams, konserter och festivaler av olika slag.

I partykvarteren kring Simon-Dach-Strasse i stadsdelen Friedrichshain, där barerna knappast är kända för klass och stil, sticker nya Booze Bar ut. När de andra serverar blaskiga ”Sex on the beach” för några euro och shisharöken bolmar från uteserveringarna har Booze Bar en skylt vid ingången som gör vad som gäller tydligt:

Ingen shisha
Inga happy hours
Ingen skit

Snygg inredning, trevlig personal och, viktigast av allt förstås, overkligt goda drinkar.