Eftersom jag, nyss hemkommen från Brasilien, inte längre kan se VM-matcher här på Copacabanas Fan Fest…

…så får jag nöja mig med vad London har att erbjuda.

Här är några höjdarställen att kolla VM i London på.

Fat Ronaldos World Cup Pop Up, 347 Old Street

En schysst popup-lokal i klassisk Shoreditch-anda med flera storbildsskärmar, ett stort matutbud, palmträd och unika brassedrinkar.

Bar Kick, 127 Shoreditch High Street

Shoreditchs ledande fotbollsbar som alltid har bra stämning, spännande ölsorter, god mat och möjligheter till att göra upp i bordsfotboll i halvtid.

Pub on the Park, 19 Martello Street

En av mina absoluta favoritpubar om sommarmånaderna. Med större delen av serveringen utomhus kan man här följa VM med en kall öl i solen och känna lukten från gräset i London Fields. Som det ska vara när man kollar fotboll.

Walkabout, Temple Place

Visst, det är ett billigt och ganska bröligt ölhak nere vid Themsen. Men när det kommer till fotbollsmatcher kan det vara just vad man vill ha. Billig öl, många storbildsskärmar, mycket folk och härlig stämning gör denna enorma australiensiska pub till en VM-pärla.

Floripa, 91-93 Great Eastern Street

I denna brasilianska bar såg jag rysaren mellan Brasilien-Chile. Deras Happy Hour (2 Sol-öl för £5) hjälpte helt klart till att lugna nerverna. De har även brasiliansk mat och goda caipirinhas på menyn. När värdlandet spelar är det viktigt att vara där i god tid. Då påminner stället snarare om en rockkonsert.

Ett lättat gäng efter Brasiliens straffdrama.

Efter en vecka av regn och gliringar om att ”det väl är bättre än det ryska vädret” vände plötsligt allt. I helgen fick vi strålande sol och Londonborna kastade allt de hade för att njuta av en pint på närmsta terrass. Jag njöt både av en pint och av att slippa förklara för folk att Sotji, som jag just kommit hem ifrån, faktiskt haft toppenväder nästan hela tiden.

Efter att helgens footvolleypass var avklarat i Shoreditch Park gick jag på jakt efter några sköna takterrasser i området. Jag fann tre:

Queen of Hoxton, 1-5 Curtain Road, EC2A 3JX

En klassiker mitt emellan Shoreditch och City vilket ger en härlig blandning av bankmänniskor och hipsters. I år tas halva terrassen upp av en stor indiantipi, så man står ganska trångt på den övriga ytan. Det fina är att det grillas hamburgare i tipin så att man kan stanna ett bra tag efter att solen gått ner över östra London. Och vill man faktiskt gå inomhus är ställets nedanvåning en skön pub med biljardbord och foosball.

The Red Lion, 41 Hoxton Street, N1 6NH

Min absoluta favoritterrass. Ovanför denna i övrigt sköna trevåningars pub ett stenkast från Hoxton Square ligger områdets skönaste terrass. De har gott om sittplatser, skönt folk, billig öl och en gedigen hot dog-meny. Varför inte en ”The King” – en bockwurst med jordnötssmör, sylt och bacon – som kvällssnack?

Golden Bee, Singer Street, EC1V 9DD

Äntligen hade detta ställe med utsikt över Old Street inte stängt för en privat fest när jag kom förbi. Här var det aningen högre klass. Fräschare möbler, renare ställe och cocktails. Stämningen bland bankmänniskorna där kändes inte lika avslappnad på de andra ställena, men en schysst happy hour, några välgjorda passionsfruktcollins och en sol som gick ner över Shoreditch gjorde det till en fin stund ändå.

Trots att jag har spenderat fyra år i London har jag inte lyckats att skaffa mig någon härlig brittisk accent. Och jag har slutat att gräma mig över det. Det hade blivit för mycket jobb. Först hade jag behövt bestämma mig för vilken slags brittisk dialekt jag velat ha – drottningens engelska eller den ganska råa Londonaccenten där ”water” blir ”wo’a” och mitt namn uttalas Pe’a. Det hade nog lutat åt det senare.

Men sen hade jag varit tvungen att ändra om mitt umgänge. Jag bor med en italienska, en göteborgare och en kille från Birmingham – som alla hade fått flytta ut. Sedan hade jag fått gå på jakt efter engelsmän i London, vilket är lättare sagt än gjort. Det är klart att jag hänger med engelsmän här, men de utgör kanske en tiondel av mitt totala umgänge – och tar man bort de som kommer från andra delar av landet blir det inte många kvar alls.

London är inte England utan snarare en liten bubbla som rymmer hela världen. Jag föredrar helt klart att kunna höra italienska, portugisiska eller kinesiska på tuben framför att prata med en fläckfri engelsk accent. Och de av mina vänner som pratar som engelsmän får höra det så ofta att det vore ett skäl i sig att inte göra det.

Så jag kör på med en hint av skånska och blir en del av den internationella fruktsallad som London är. Då kan jag själv bestämma om jag vill spendera kvällen i England, Kina eller Italien. Väljer jag det senare smyger jag ner på den hemliga baren New Evaristo Club i Soho, öppnar en Peroni och tänker att jag sitter på ett rökigt café på Sicilien.

Väggarna är fyllda av bilder på påven, Frank Sinatra och Tomas Brolin i Parmas laguppställning från 1993. Känslan av att Don Vito Corleone – som också hänger på väggen – snart kan kliva in och hålla ett möte vid något av borden förstärks av att ingången ser ut som en vanlig trappuppgång klädd i brun heltäckningsmatta.

57 Greek Street, W1D 3DX

T-bana: Tottenham Court Road

Med 10 dagar kvar innan nedsläpp mellan Sverige och Tjeckien i OS-premiären sitter jag nere i ett inte helt färdigbyggt Sotji, Ryssland, och pluggar hockey. Jag ser fram emot att byta telefonsamtal och bakgrundsartiklar mot svettiga kamper i Bolshoy Ice Dome – och i dess mixade zon.

Hockey i all ära – i London är pingis den hetaste sporten. Borgmästaren Boris Johnson brukar ofta fylla staden med pingisbord om somrarna och många barer hänger på trenden som fick ett uppsving under OS. Själv älskar jag pingis. Som gammal kommunmästare i Höör gick jag under våren 2012 en pingiskurs i Hongkong när jag var utbytesstudent där. Efter det blev jag så inne i sporten att jag numera nästan blir förbannad när jag ser hipsters som med en öl i ena handen och ett racket i den andra förpassar bordtennisen till någon slags pubaktivitet. Jag vill ha stora ytor, högt till tak och bra ljus. Det hittade jag på Bounce i Chancery Lane.

Londons pingismecka ligger på platsen där sporten 1901 patenterades. Sedan dess har det servats, skruvats och smashats i den enorma källarlokal som är perfekt för dejt, förfest eller bara vardagshäng med kompisarna. Det är förvisso en bar, men med en så pass bra utrustning och stor plats att det går att spela bra pingis där.

Efter att ha upptäckt stället i januari har det blivit flera återbesök. Och jag är glad över att hitta aktiviteter i Londons nattliv som inte helt fokuserar på drickande. Det enda jag nu saknar är en bra pingispartner, så hör gärna av dig om du är i London och känner dig manad.

Enda problemet med detta enastående pingispalats är att de kan ta enastående höga priser. Efter 18 måndag-lördag kostar ett bord £26 (ca 280 kr) i timmen. Men för att få dunka in några forehands, rädda en smash, få bollar plockade och öl serverat till bordet, är det helt klart värt det.

Bounce ligger på 121 Holborn med Chancery Lane som närmsta t-bana.

Brooklyn Bowl i Brooklyn och Las Vegas fick häromveckan en kusin – i Londons O2 Arena. Och 50-talsbowlingkedjan All Star Lanes som tidigare mer eller mindre haft monopol på klotrullande i stan får passa sig. Brooklyn Bowl är ingen intim hall – det är ett palats med bowling deluxe.

Launchkvällen var min sista i London innan jag begav mig till Ryssland för att jobba med OS och min +1 på listan blev snabbt +10. Snart var vi än jättegrupp som tog farväl av mig och hälsade denna nya Londonupplevelse välkommen. Förutom de 12 bowlingbanorna har de en restaurang med amerikansk mat, flera barer med Brooklyn-öler jag aldrig tidigare smakat, dansgolv och en stor scen som häromdagen hade ett skönt jazzband. O2 Arena har aldrig riktigt attraherat mig förutom när jag varit på stora konserter där, men nu kan det helt klart bli flera återbesök där.

De många storbildsskärmarna visade en NBA-match mellan Atlanta Hawks och Brooklyn Nets. Jag har aldrig varit i Brooklyn, men jag kände mig ganska nära detta New Yorks Shoreditch när jag efter matchen gick ut och gatorna var fyllda av Brooklyn-fans. Matchen hade alltså spelats inne i O2 Arena som då och då är värd för NBA-drabbningar.

Brooklyn Bowl: O2 Arena, Peninsula Square, SE10 0DX

T-bana: North Greenwich

Det senaste årets cocktailboom har tvingat Londonbarerna att jobba ännu hårdare med att skapa en unik produkt. Men ibland känns det som att det kanske har gått för långt. På nya stället White Lyan i Hoxton undrar jag vad det är för vit sörja förpackad i en plastpåse som bartendern står och klämmer på.

–      Det är valspya, förklarar barchefen Iain Griffiths. Och han skojar inte.

Det handlar om ambra – ett doftämne bestående av fetter, eteriska oljor och bensoesyra – som kommer från kaskelotvalens tarmar. I baren som öppnade i höstas och är unik för sina hemmagjorda spritsorter, isfria cocktails och smaksprejer, blandas ambran med Mr Lyans egen whisky, Peychaud’s bitter och absinthris till drinken Moby Dick Sazerac.

–      Ambra används mycket i parfymer och vi tyckte att det kunde vara kul att prova det här, säger Iain.

Och på tal om val så försöker jag bestämma mig för vad som är värst – att de har kräk i en cocktail, att jag faktiskt druckit den vid ett tidigare besök eller det faktum att jag verkligen gillade den.

The White Lyan öppnades av Ryan Chetiyawardana, tvåfaldig ”Årets bartender i Storbritannien” som även ligger bakom mysiga speakeasystället 69 Colebrooke Row, och har verkligen tagit cocktailmixandet till en ny nivå. Baren, som nås genom en anonym dörr med ett vitt litet lejonhuvud på, säljer bara drinkar som med milliliterprecision blandats och hällts i flaskor för att serveras i kylda, kolsyrasprejade glas. Is i cocktails är tydligen såå 2013.

–      Vi ville ha full kontroll på innehållet i våra drinkar. Och köper man is vet man aldrig vad man får. Dessutom får ju drinkarna en intensivare smak när de inte blandas ut med smältande is, förklarar Iain.

Jag har svängt förbi White Lyan flera gånger på väg ut i Shoreditch och en grym grej – förutom dansgolvet på nedanvåningen med DJs på helgerna – är att de färdigblandade – och riktigt goda – drinkarna bara tar några sekunder att servera. Köper man en drink för £13 i någon exklusiv cocktailbar en vardagskväll så kan det vara kul att se hur den blandas och snacka lite med bartendern. Men man vill inte spendera helgen svettandes framför en underbemannad bar och där har denna nya trend en fördel.

–      Det handlar om att ta bort fokus från någon bartender som står i centrum och visar sig på styva linan. Hit ska man kunna komma in, bli snabbt serverad och kunna fokusera på att ha kul med sina vänner, säger Iain.

Han visar en sprej som kan förändra smaken på rödvin – och en annan som kan förvandla en lageröl till en pale ale. Konstgjort? Ja. Tidseffektivt? Ja. Gott? Väldigt.

–      Några i ölbranschen kom in och tyckte att det smakade toppen. Jag frågade om de ville ha ett glas till och de svarade: ”Egentligen vill vi det, men det går inte. Då skulle vi falla för detta och då är vår industri körd”, skrattar Iain och berättar att denna sprej skulle kunna förkorta framställningen av pale ale med två månader. Utan någon känsla av ansvar för industrin accepterar jag gladeligen hans erbjudande om en påtår.

Flavio, min gamla barchef från lyxrestaurangen Nobu Berkeley, skakar på huvudet när jag frågar vad han tycker om detta nya sätt att driva en bar på.

–      Cocktails utan is? Det dummaste jag hört.

Jag erkänner att det var ganska skönt att slippa vänta på någon show-off till bartender och säger till honom att det väl i alla fall är kul med lite nya grepp.

–      Nya grepp? Det är klart, man kan servera bajs på en tallrik, där har du ett nytt grepp, och folk kommer att köpa det ändå, skrattar italienaren.

Inte bajs kanske, men valspya smakade helt ok, tänker jag.

White Lyan, 153-155 Hoxton Street, N1 6PJ

T-bana: Old Street

www.whitelyan.com

Jag flyttade till Bethnal Green i östra London 2007. När jag berättade det för folk fick jag alltid ett ”ooh, farligt”, som om jag just sagt att jag tänkte åka på solsemester i Syrien. Idag anses Bethnal Green ligga ganska centralt. Det nu ganska dyra området är fullt av gallerier, caféer och mysiga barer.

Igår hälsade jag på en gammal kompis som bor kvar där. Och min gamla gata, Cambridge Heath Road, har genomgått en riktig skönhetsoperation. Vi gick förbi en lokal där det tidigare legat en väldigt tveksam klubb. Jag minns hur jag på nätterna gick hem genom en stor skara män som alltid hängde utanför den mörka lokalen och rökte saker som inte säljs i tobaksaffärer.

Nu låg där en fräsch cocktailbar som öppnade så sent som i tisdags. Vi var tvungna att titta in. Satan’s Whiskers, som stället heter, är en ganska typisk halvspeakeasybar full av uppstoppade djur och prisvärda (från £7,50 = ca 80 kr) cocktails. De har också en enkel matmeny och – bäst av allt – skön hiphopmusik. Första torsdagen varje månad är det vernissagerunda i östra London. Då kan Satan’s Whiskers vara perfekt för en konstpaus.

Numera bor jag i Seven Sisters, Tottenham. När jag berättar det för folk säger de ofta: ”Oh, är inte det farligt?” Jag ser det som ett gott tecken på att området kan bli hippt om några år.

Satan’s Whiskers: 343 Cambridge Heath Road

T-bana: Bethnal Green

Den gångna helgen var besökshelg i London. Kompisar från Sverige, USA, Australien, Österrike, Tyskland och Skottland som jag pluggat med i Hongkong råkade vara i staden samtidigt och jag väljer att tro att det var på grund av min födelsedag i fredags. Det resulterade i ett fyradagarsfirande som jag inte riktigt återhämtat mig från.

Här är några av de stopp helgens resa tog:

Torsdagen: Indisk middag på bring-your-own-booze-restaurangen Aladin i Brick Lane. Den kan vara jättebillig om man är noga med att de inte lyckas lura en. Sedan en öl på loungeklassikern Café 1001 runt hörnet.

Fredagen: Champagnelunch på fräscha Henry’s Café Bar i Covent Garden, sedan firande på sköna puben The Steam Passage Tavern i Angel.

Lördagen: Mexikansk tapas och en öl som serveras med stark tomatsås, citron och salt på restaurangen/baren La Bodega Negra i Soho. Därefter en drink på loungen Maison Touareg som är ett bra ställe om man vill sitta ner och höra varandra efter 11 en lördag. Det är också The Hippodrome Casino vid Leicester Square där vi stannade till 6 på morgonen tillsammans med en stor del av Les Miserables-musikalens skådisar. Även om man inte spelar är det en kul dygnet-runt-öppen värld att kliva in i ett tag.

Söndagen: Kinesisk mat och cocktails på Cha Cha Moon vid Carnaby Street, därefter en promenad till Hyde Parks tyska Winter Wonderland – ett måste i London innan jul som förtjänar en egen bloggpost.

Öl och pubmat i all ära – ibland vill man bara umgås utan onyttigheter. Därför finns det nu en bar med cocktails, mat och dj:s – som inte serverar alkohol. Popup-succén Redemption Bar är sedan augusti permanent i Portobello. Läckra ”mocktails” och en fräsch vegetarisk meny är perfekt dagen efter en tung utekväll. Som idag.

Redemption bar: 13-15 Golborne Road

T-bana: Westbourne Park