Om jag skulle vara tvungen att peka ut något särskilt som gör mig extra lycklig i den här staden, så är min kiezgefühl, kärleken jag har till mitt kvarter.

Att folk känner varandra, spontanhänger tillsammans i entréer, på gräsmattor och parkbänkar, möts på marknaderna om helgerna och ordnar kul och bra grejer tillsammans. Som gatufestivaler, tillfälliga äventyrslekplatser för barn (det dyker till exempel upp en varje fredagseftermiddag på Boxi) eller grannsamverkan när det gäller barnvaktning. Att vi som bor här identifierar oss som Boxikiezare, ”vi som bor kring Boxhagener Platz”, eller åtminstone Friedrichshainare.

För en tid sedan fick jag tips om en start up som går helt i den här andan och som känns så himla typisk Berlin. Polly and Bob heter den och syftet är att (utan Facebooks hjälp, märk väl. Minst hälften av mina tyska vänner här har inget konto på Facebook) bygga en slags digital mötesplats på internet som gör att folk i samma kvarter att hittar varandra ännu mer, för att då kunna göra fler kul saker ihop (vardagsrumskonserter är ett exempel – hur trevligt låter inte det?) men också hjälpa varandra mer. Låna grejer av grannen istället för att köpa eget hela tiden. Sånt.

Att sidan kommer att växa så det knakar nu när Facebook ändå finns känns väl i dagsläget ganska orimligt, men oavsett i vilket forum folk träffas – är inte hela tanken på att värna om sitt kvarter på det här sättet, om omgivningarna, butikerna, infrastruktur men framför allt om människorna i det, himla fin på något sätt?

Att det liksom hela tiden jobbas på att folk ska ha en bra kiezgefühl.

Hur är det där ni bor?

I torsdags var det fars dag här i Tyskland. Eller Männertag, som det också heter. Den ska, enligt tysk tradition, firas genom att männen i landet super skallen av sig (obs att inget motsvarande gäller för kvinnorna på mors dag, surprise, surprise).

Det gjorde inte min man, hurra för det! Istället gav vi oss iväg på en präktig familjeutflykt till ett klassiskt DDR-ställe. Fez. Det är, enligt hemsidan, Europas största sammanhängande fritidsområde för barn, ungdomar- och familjer. En jättepark och ett jättehus iordninggjort för lek, både utomhus- och inomhusbad, pyssel, picknickar, trädklättring, väggklättring, klätterställningsklättring, pingis och allehanda ätande av klassisk tysk snabbmat. Med andra ord: värsta bra stället!

Min kompis, som var med på utflykten, var ofta där som barn. Hon berättade att det ser i stort sett likadant ut nu som under muren – bortsett från några flashiga nya klätterställningar och att det numera går att beställa currywurst i kaféet. Back in the days på den östra sidan var det bara wienerwurst och ketwurst som gällde.

Tyvärr var det arschkallt när vi var där, så varken picknick eller bad kändes särskilt lockande – men vi kommer garanterat att åka dit igen. Det ligger dessutom inte särskilt långt från Friedrichshain. Bara att hoppa på en tram och åka raka vägen i en kvart, tjugo minuter.

Jag älskar ställen där ungarna kan roa sig i timmar medan  jag kan klia mig på magen. Och det gör ni med – ERKÄNN!

Jag och och min man är verkligen mitt i de allra slitigaste småbarnsåren. Ni vet – konstant sömnbrist (cirka hundra nomadvandringar till olika sängar om nätterna), i princip noll egentid och ett ständigt pusslande för att få ihop livet. Lägg dessutom till att Rickard är bortrest halva tiden och vill, under de dagar han är hemma, hinna med kvalitetstid med oss, vännerna OCH göra ärenden och ta hand om allt det praktiska. Plus ge mig tid att jobba.

Allt det här klarar han med bravur, men man kan väl säga såhär: Att vi har en ledig dag ihop händer inte särskilt ofta. Alls.

Men för några dagar sedan stod vi helt plötsligt där, utan barn och hundra måsten och ba:
– Oj, hej. Ska vi umgås?

Först blev vi helt förbryllade. Solen sken och hela Berlin låg för våra fötter – hur sjutton skulle vi kunna välja bland alla de aktiviteter vi går och suckar efter hela tiden? Omöjligt! Sedan kom vi på att vi var hungriga, och då blev det ju enkelt.

Vi drog till andra sidan floden och åt frukost! På Rio Grande, som ligger alldeles invid Spree. Så himla bra val. Vatten (om än grönbrunt), utsikt över vackra Oberbaumbrücke åt ena hållet och tv-tornet åt andra, solstolar, tårpilar, ankor som guppade runt och var gulliga. Och god mat!

Hit ska ni absolut gå, och särskilt under de tryckande berlinska sommardagarna – när fläktar från vatten är en exotisk lyxvara.

För några veckor sedan hade jag det stora nöjet att träffa elever från Ljungskiles folkhögskolas journalistutbildning. Jag berättade om mitt liv som frilansare här i Berlin, om livet som frilansare i stort och om hur det har varit att byta land och språk.

Det är spännande det där – att berätta om sig själv på det där sättet, liksom höra sin historia på nytt, få nya perspektiv och reaktioner på att jag faktiskt gjorde det. Jag bröt upp, bytte liv, lärde mig ett nytt språk, blev frilansare. High five på mig själv för bövelen!

Hur som helst. Elevernas tid här i Berlin har resulterat i två grymma radioprogram helt dedikerade till den här fantastiska staden. Bara Berlin i flera timmar! Så jäkla lyxigt att lyssna på.

Här har ni programmen.

I det andra programmet, Berliner, kan höra en intervju med mig (jag dyker upp vid 41.50).

Det kan vara så att de senaste veckornas dåliga väder når sin kulmen i dag. Ösregn. Och prognosen säger att det ska pågå hela dagen.

Om inte mina barn kommer ut ur lägenheten före elva på förmiddagarna blir det skrik och panik och på det stora taget väldigt dålig stämning här hemma. Så ut går vi, hur dåligt vädret än må vara.

Inget konstigt alls – för mig som är uppvuxen i Sverige. Vi har ju galonisar och stövlar! Vatten är ju kul! Heja heja! Men för min äldsta, snart fem år och uppvuxen här i Berlin, är det ett mysterium varför jag envisas med att vi ska hoppa i pölar och göra vattenrännor i sanden. På hans förskola stannas det inne när det är blött ute, punkt, och mitt regnleksdrillande under helgerna har helt klart inte räckt för att väcka hans entusiasm.

”Varför mamma, vaaarfööör? Nu går vi heeeem, du är gaalen – det är reegnar ju!”.

Och visst, lite galen känner jag mig ju där jag står, mitt i en pöl och med hinken i högsta hugg,  på en förutom oss helt öde lekplats. Dripp dropp från klätterställningen. Snyft och ”mina händer är blööhöhöta!” från sonen.

Och så känner jag mig svensk. Så väldigt, väldigt svensk.

Nej, jag hejar inte på Bayern München (jag hejar på Hammarby, för det gör min storebror och när det gäller sportsliga saker har jag alltid gjort som han, sådeså. Läs: Jag har ingen jäkla aning om något som har med fotboll att göra) men det gör sannerligen väldigt många i Friedrichshain just i dag. Ikväll är det bundesligafinal här i Berlin, Bayern München mot Dortmund, och sedan i morse har stora grupper av rödklädda män (mest) gått runt och skrålat här i stadsdelen.

Det blir livat i kväll, kan jag lova. Vi bor alldeles i närheten av ett stammishak för Bayern Münchenfans  och eftersom ljudet från krogen på något sätt studsar inne hos oss brukar det låta som att vi har hundra brölande bayrare i sovrummet.

BAYERN MÜNCHEN CHALALALALAAAAAAA!

Men, det är väl sånt man får räkna med i ett land där fotboll är lika heligt som…eh… bilen?

Jag har varit ute och åkt S-bahn i dag. Det händer då och då, såklart, men inte alls så ofta som man kan tro. Det beror framför allt på att jag jobbar hemifrån men också mycket på att Berlin är så jäkla stort och stadsdelarna i sig fungerar som egna små städer. Jag har allt jag behöver i Friedrichahain och åker bara till exempelvis Schöneberg när jag antingen ska träffa någon eller göra något speciellt som finns där. Ett happening, en utställning, en restaurang etc.

Vad jag vill säga med det här är att jag, trots att jag bor i en av Europas mest pulserande och största städer, lever ett slags småstadsliv. Där vi ofta känner de vi går förbi på gatan, de som driver de små butikerna häromkring eller möter i parken (vi hade förresten en liten spontanfest häromkvällen där både grannar och butiksägare i närheten dök upp. Blev helt lycklig av det!).

En bra kombo, tycker jag. Att bo i en metropol med allt vad det innebär och samtidigt ha en vardag som puttrar på som i värsta småstadsidyllen.

Det snackas ju ofta om att Berlin är en kreativ stad. Full av experimentlusta, lekfull energi och, inte minst, mer eller mindre professionella konstnärer. Och allt det där stämmer. Hyrorna må öka i en rasande fart, men än så länge kryllar den här stan av folk som vågar prova sina idéer – och visa upp dem. Om inte på ett galleri eller en scen så på sina balkonger, på trottoarerna, marknaderna, husväggarna, klubbarna, kaféerna, nätet…

Vissa saker är hur konstiga som helst, andra helt fantastiska. Men det är inte kvaliteten på alstren som är det viktiga i sammanhanget, det är att så många gör det de drömmer om. Den tillåtande atmosfären. Att det inte är så sablans prestationsinriktat här.

Att leva mitt i allt det här är verkligen en ynnest, och jag tror faktiskt att det har gjort mig mer modig. Jag har flera stora och spännande projekt på gång just nu och även om jag självklart hoppas att de ska bli supersuccéer allihop så är det verkligen inte hela världen om det inte blir så. Det viktiga är att jag gör, att jag provar. Att jag inte stannar vid att bara drömma. Att jag vågar vara den jag är, fullt ut.

Några lugna demonstrationståg, ett par plakat och någon som talar i en park – glöm det. Här i Berlin är det fullt ös medvetslös under första maj som gäller. Å ena sidan bråk och kravaller, hundratals poliser i full skyddutrustning, glassplitter och brinnande bilar – å andra fest och musik, massor av kul happenings och glada människor.

Vill du se Berlins majfest med egna ögon – sikta på Oranienplatz i Kreuzberg i morgon. Var beredd på extremt mycket folk och akta dig om det ser ut att kunna bli våldsamt.

De vackra dagarna fortsätter och det gäller att passa på att njuta har jag hört, det ska bli kallare till helgen (så ta med en extra tröja alla ni som ska hit i helgen! Ni är några stycken, verkar det som – det är fullbokat på nästan alla hotell rapporterade en bekant i Sverige).

Den här veckan är min superjobbpartner, fotografen Hanna Skoog, i stan. Det firade vi i går med att smida planer ihop på vårt favoritkafé här i kvarteret, Silo.

Det är förresten ett av få riktigt poppis kaféer där det fortfarande är helt okej att fälla upp sin dator, många ställen har slutat att erbjuda wlan och vissa har till och med infört laptopförbud. Så kan det bli i en stad som kryllar av start ups, frilansare, författare in the making och allmänna laptopnomader.

Hur som helst, när kaffet var urdrucket tog vi en cykeltur till Hackescher Markt, åt lunch och drack världens godaste juicer på Spreegold,

Och provade några nya glasögon på Coblens Augenoptik. Mycket snyggt där!

Och sedan hem igen för mer jobb framför datorerna. En helt vanlig dag, helt enkelt. Fast extra fin eftersom Hanna var med förstås.

Och yes, det är hon som tagit bilderna (förutom min mobilbild från Silo. Ja, jag har två mobiler. Båda är dock kassa, fast på olika sätt).