Redan när jag väntade barn här i New York började jag lägga märke till sådant jag aldrig tänkt på förut, till exempel att man sällan ser folk med barnvagn på tunnelbanan, och när man väl gör det är det 90% av gångerna lätta paraplyvagnar.

Anledningen är förstås att New Yorks tunnelbana inte är särskilt handikappanpassad. Ju mer jag började titta efter stationer med hiss, desto mer insåg jag hur många som inte hade någon. En snabb sökning visar att av Manhattans 118 stationer har 34 hiss. I Brooklyn, där jag bor nu är det ännu sämre ställt, bara 21 av stadsdelens 157 stationer är handikappanpassade. Totalt i hela systemet är det i 4 av 5 stationer, trapporna som gäller. (För övrigt är rulltrappor ännu mer sällsynt om det var någon som undrade, och de gånger jag försökt ta barnvagn där har jag blivit stoppad ”eftersom det är för farligt”).

Med tanke på att bara 13 procent av stationerna i min stadsdel gör det lätt att ta med barnvagn var det bara flyt att min nya hemmastation, Utica Ave i området Bed-Stuy, höll på att bygga hiss när vi flyttade in.

Eftersom den inte var klar under mina första 3 månader med bebis vet jag vilken enorm skillnad det gör att nu kunna välja om jag ska ta bärsele eller barnvagn. Sedan är det nästan som att lägga pussel, att klura ut hur jag lättast ska ta mig till olika platser genom att resa mellan de stationer som är anpassade – ibland blir det till att gå av någon station tidigare och gå lite extra, ibland får jag åka några stationer längre för att byta till en annan linje och sedan åka tilbaka igen. Det är knepigt men det mesta går. Men jag inser hur jobbigt det måste vara att faktiskt sitta i rullstol – barnvagn går ju ändå att få hjälp med om man är två som åker.

Ni kanske minns scenen i ett av de sista avsnitten av Sex and the City när Miranda hoppar in i en taxi och säger att hon ska till Brooklyn, varpå chauffören svarar att han inte åker dit. Sånt var säkert inte ovanligt då för 10 år sedan.

Nu för tiden är det dock inga problem att fånga en taxi på Manhattan och be dem köra dit man vill. Det är helt enkelt så många som har det gott ställt som flyttat till olika områden i Brooklyn och Queens att det hör till vardagen för taxichaffisar att köra dit.

Däremot är det fortfarande svårt att göra motsatt resa. Inte ens i Williamsburg, som ligger precis på andra sidan bron från Manhattan, kan man vara säker på att en gul bil kommer förbi när man behöver den, utan boende utanför Manhattan har fått förlita sig på att ringa efter taxi. Och detta är anledningen till New Yorks nya projekt.

Staden har nämligen fått en helt ny taxi-flotta bestående av mer än 2000 äppelgröna bilar. De heter NYC Boro och är till för resor på andra platser än Manhattan.

Men införandet har inte varit helt smärtfritt. Licenserna för dem som vill köra en gul bil är ofantligt dyra och för att uppmuntra de nya gröna bilarna satte man licenspriset lägre. Det gjorde förstås de gula chaufförerna vansinniga och de såg den ökade konkurrensen som ett hot. Lösningen man kom fram till ligger i reglerna för var de gröna bilarna får plocka upp resenärer: inte någonstanns på Manhattan söder om West 110th Street eller East 96th Street, vilket förstås är området där flest gula bilar håller till.

Reglerna ser också till att dessa nya gröna bilar faktiskt kommer finnas till för de passagerare de är tilltänkta för genom att de blir tvungna att åka runt och leta kunder i Brooklyn, Queens, Bronx, Staten Island och norra Manhattan istället för där det redan finns gott om taxibilar.

Projektet började redan i augusti men det har tagit lite tid för licenserna att delas ut, och det är först nu jag har börjat se de gröna Boro-bilarna mer frekvent på New Yorks gator. Som relativt nybliven Brooklyn-bo hoppas jag på att det även här ute snart kommer att vara lätt som en plätt att – precis som i innerstan – bara sträcka upp handen när jag är i behov av en taxi.