I Örebro väntade Ulrika sitt andra barn – planerat och efterlängtat.
I Stockholm var Helene gravid med sitt första barn – ett litet IVF-mirakel. Men så hände det som absolut inte får hända. Med en månad kvar till förlossning dog barnen i magen och sorgen var allt som fanns kvar. Men när det var som mörkast hittade Ulrika och Helene varandra och en vänskap föddes som vuxit sig stark. 

av KATARINA WENDELIN  foto MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK

Johline var resultatet av Helene Kraemers, 30, och sambon Fredriks fleråriga längtan och försök och kom till slut till med hjälp av IVF. Graviditeten flöt på som den skulle och Helene gick på många kontroller på grund av provrörsbefruktningen. CTG:et som gjordes i vecka 34 såg normalt ut men personalen ville att Helene ändå skulle komma tillbaka två dagar senare. Hon kände sig aldrig orolig och ingen har kunnat förklara vad det var som gjorde att personalen ville dubbelkolla att allt stod rätt till. Det var nu december 2009 och en och en halv månad kvar till det beräknade förlossningsdatumet.
– Men dagen innan återbesöket blev det stilla i magen. Jag drack kallt vatten och gjorde allt för att hon skulle röra på sig men inget hände. Jag fick en konstig känsla men jag skulle ju in dagen efter på kontroll. Innerst inne tror jag att jag kanske var rädd för svaret jag skulle få om jag åkte in på en gång, säger Helene.

Hon berättar om hur sköterskan under den där kontrollen inte kunde hitta något hjärtljud. Att ett ultraljud togs. Inget hördes där heller. Helenes ögon glittrar till där hon sitter mitt emot mig i en mörklagd fotostudio. Hon berättar hur hon väldigt tydligt minns det där ögonblicket när hon förstod att hennes dotter dött. Att hon tittade på sin Fredrik. Att han grät. Han som aldrig gråter. Att personalen tittade på henne. Att de väntade på en reaktion.
– Allt jag fick ur mig var ’jaha, vad gör vi nu då’. Dels var jag nog chockad men också arg. Här hade vi försökt i nästan fyra år och så dör barnet. Tårarna kom sen.

Fredrik och Helene åkte hem för att bli igångsatta morgonen efter. Hennes mamma ville komma över, för att finnas där, nära, men Helene ville bara vara ensam och sova. Men hur klarar man av att sova när man fått veta att barnet man burit i åtta månader dött? Sömntabletter och lugnande, förklarar Helene. Dagen efter föddes Johline efter en tolv timmar lång förlossning. Att få upp sin dotter på bröstet kändes som det mest naturliga för Helene som tvekat till just detta innan förlossningen.
– Någonstans kändes det bra, Johline var ju en fullt utvecklad bebis med våra drag och massor av hår. Det var bara det att hon inte skrek. Samtidigt var det också det som var jobbigt, att veta att hon hade överlevt om någon insett att hon mådde dåligt och plockat ut henne.

Helene kände direkt att dygnet hon hade på sig att umgås med sin dotter behövde hon ta vara på. Hon höll Johline tills krafterna tog slut, sov och fick tillbaka henne på morgonen. Hon säger att det svåraste hon någonsin gjort var att åka hem.
– Jag var absolut inte redo att säga hejdå och några dagar efter att jag kommit hem ringde jag sjukhuset för att få komma och se Johline en gång till. Det var januari och riktigt kallt och mycket snö men på vägen till sjukhuset såg vi en regnbåge. För Fredrik och mig blev det väldigt symboliskt och när vi sen såg Johline kändes det okej, som ett avslut.

Vad Helene inte visste var att en för henne då okänd kvinna 200 kilometer längre bort samtidigt fick beskedet att hennes dotter, precis som Johline, dött i magen i vecka 34. För Ulrika Fredén, 27, och maken Mathias var Elise planerad i minsta detalj – första barnet Amilee skulle få ett syskon snabbt. Och allt gick precis som det skulle, tills vecka 33.
– Det blev lugnt och jag fick en konstig känsla, något var liksom fel. Jag ringde sjukvården men de lugnade mig med att det blir lugnare i magen de sista veckorna, berättar Ulrika.

Men vid en rutinkontroll veckan efter hittade barnmorskan inga hjärtslag, misstog Ulrikas för Elises men skickade vidare paret till sjukhuset för att vara på den säkra sidan. Oron slog Ulrika bort och gladdes åt att få ett extra ultraljud innan födseln. Men det blev inte som det skulle.
– Jag såg det på en gång, på skärmen, vad som saknades. Och det kändes som om livet rann ur en. Mathias är inte den som gråter men han grät. Jag var helt stilla, i chock. Vi hade Amilee med oss vilket gjorde att jag inte bröt ihop fullständigt, men när hennes farföräldrar hämtat henne började jag gråta och slutade aldrig.

Elise satt i säte och Ulrika som planerat att föda med snitt slapp följa personalens önskemål om vaginal förlossning. Timmarna innan operation beskriver hon som en utomkroppslig erfarenhet, att gå runt och bära ett dött barn.
– Man är som i ett töcken. Mathias åkte hem och hämtade kameran – den var det viktigaste för oss eftersom vi inte skulle få något barn med oss hem.

Ulrika valde att inte se Elise direkt efter födseln utan väntade ett par timmar. När hon slutligen såg sin dotter kändes det självklart, men snurrigt. Massor av bilder togs, varav ett par i dag finns hemma i ram. Dagen efter åkte Ulrika hem och säger att Amilee var vad som fick henne att över huvud taget fungera. Familjen isolerade sig. Skickade sms till de närmaste om vad som hänt, bad om att få vara i fred. Ulrika som inte längre brukar gråta när hon pratar om Elise blir tårögd när hon minns sina vänner.
– De tände ljus på vår tomt, vilket var så fint men också så svårt. En väninna tände ljus varje dag och lämnade mat. Men alla mina vänner skulle få barn samtidigt som jag och känslan av att ingen kunde förstå hur det kändes för mig var omedelbar. Två dagar efter Elises födsel loggade jag därför in på Familjeliv.se och hittade tråden om änglabarn. Där kunde jag prata med kvinnor som förlorat sina barn för flera år sen och som kommit längre i sin sorgeprocess. Och jag insåg att det finns ett sen.

Begravningen minns Ulrika som i en dimma. Hon kommer ihåg att hon grät när hon valde ut kläder till Elise. Grät när hon valde kista. Och hon gråter när hon berättar att kompisarnas barn ombads rita teckningar som kunde läggas i den. Men begravningen var också ett avslut.
– Jag kände att nu fan får jag kämpa mig tillbaka. Att besöka minneslunden blev en ny rutin, jag hade Amilee – och jag hade Helene.

Nu hade nämligen Ulrika och Helene fått kontakt med varandra på sajten och skrev till varandra varje dag. De är överens om att de knappast hade blivit vänner om livet sett annorlunda ut – de är två väldigt olika personligheter. För varandra berättade de sina historier, jämförde, var ärliga och diskuterade – och ältade.
– Vad jag än skrev så förstod Helene, också mina känslor. Vi fick vara arga och när vi båda blev gravida på nytt så förstod vi varandras känslor på ett sätt som våra män inte gjorde. Men jag förstår fortfarande inte hur Helene klarade av att komma hem till alla barnsaker – Elise skulle ärva Amilee och jag hade inte plockat fram något, säger Ulrika.

Helene fortsätter:
– Min mamma frågade om hon skulle plocka undan allt så att jag slapp men det ville jag inte. Speciellt svårt var det att plocka undan kläderna men det var också alla barnsaker som höll hoppet vid liv, att vi skulle få ett barn en dag. Det var en tröst.

Helene beskriver hur hon inför begravningen grät, ringde ett telefonsamtal och sen grät igen. Men begravningen blev också ett sorts avslut och nu fick hon en plats att besöka. Att hålla ett ljus brinnande vid Johlines grav blev som en mani som höll i sig i över ett år. Ulrika säger att det fortfarande känns bra att hemma tända ett ljus för Elise. Men det tog ett tag att förstå att det inte fanns något hon kunde ha gjort annorlunda, att inget hade räddat Elise som precis som Johline dog av oförklarlig död i magen. Ulrika kan trots det fortfarande önska att hon lyssnat till sig själv och åkt in när hon kände att något var fel.
– Visst finns det svackor när jag tänker att jag inte lyckades hålla mitt barn vid liv. Men händelsen blir också något som måste få finnas, det måste bli okej med tiden. För om detta inte hade hänt hade livet inte sett ut som det gör i dag och min son hade inte funnits.

I dag hörs tjejerna av en, två gånger i veckan via sms och Facebook, träffas med ett par månaders mellanrum och åkte till Paris förra sommaren. Jag frågar hur mycket vänskapen betytt i sorgearbetet och båda är rörande överens.
– Ulrikas vänskap var ovärderlig. Jag skulle ha haft mycket svårare att acceptera det som hände om jag inte haft henne. Jag kunde älta samma sak tio gånger om jag ville och i dag vet jag att hon finns där oavsett hur ofta vi hörs av.

Ulrika fortsätter:
– Vi kommer alltid att vara sammanlänkade genom våra änglabarn men det finns fortfarande saker jag berättar för bara Helene eftersom jag vet hur förstående hon är. Vänskapen mellan oss hjälpte mig otroligt mycket och den kommer att bestå, jag tror till och med att den kommer att växa sig starkare.

Helenes & Ulrikas tips till dig som förlorat ett barn:

• En lugn mamma är en bra mamma. Du får vara nojig och du får lita på magkänslan. Lyssna mindre på andra och mer på dig själv. Kräv en extra kontroll om du känner dig orolig. Minskad fosteraktivitet mot slutet av graviditeten är inte normalt och kan vara ett tecken på att något är fel. 
• Du får vara arg, ledsen och sur. Uttryck dina känslor – inget är förbjudet.
• Tala om för eventuella gravida vänner att du är glad för deras skull men att du just nu inte klarar av att träffa dem, om det är vad du känner. De kommer att förstå.
• Tillåt din partner att sörja på sitt sätt. Alla reagerar olika på sorg och det är okej. Försök hitta någon du kan älta din sorg med, kanske hittar du en vän i en liknande situation på ett forum online.
• Det blir lättare. Sorgen över ditt barn kommer alltid att finnas men vardagen blir sakta men säkert bättre – håll ut! 
• Gör ditt barn till en familjemedlem och prata om honom eller henne med eventuella syskon och vänner, det lättar hjärtat. 
• Våga bli gravid igen. Vänta tills du känner dig redo men ge det en chans – risken att det händer igen är extremt liten. Tala om för sjukvården vad som hänt dig och att du vill ha tätare kontroller. 

”Lär känna ditt barns rörelsemönster”

Ingela Rådestad är ordförande för Spädbarnsfonden, barnmorska och professor på Sophiahemmet högskola. Hon har forskat om fosterrörelser och råder dig som väntar barn att lära känna ditt barns rörelsemönster. Då vet du när och om det är läge att reagera.

Hur många barn föds döda i Sverige?

– Cirka 450 barn föds döda varje år i Sverige, vilket innebär att nästan nio döda barn föds varje vecka. Många av dessa barn kan sannolikt räddas med en bättre vård och om alla gravida får korrekt information om fosterrörelser.

Varför ges den felaktiga informationen om att barnet rör på sig mindre mot slutet av graviditeten? 

– Det är information i en gammal lärobok som grundade sig på en felaktig tolkning av en studie från slutet på 80-talet. När Spädbarnsfonden runt 2010 uppmärksammade detta ändrades informationen och jag ser i min forskning att barnmorskor tagit till sig den nya kunskapen. Spädbarnsfonden vill nu att Socialstyrelsen tar fram nationella riktlinjer för vilka undersökningar som ska göras när en gravid kvinna är orolig för hur hennes väntade barn mår. I dag varierar omhändertagandet dessutom mellan olika sjukhus och landsting men jag har fått signaler om att Socialstyrelsen ska avsätta medel under nästa år för att ta fram en vägledning för vården vilket är bra, det kan rädda liv.

Vad kan väntande kvinnor själva göra? 

– Mitt råd till alla gravida är att i slutet av graviditeten, efter vecka 28, ta sig en stund varje dag när barnet har en vakenhetsperiod och lära känna barnets rörelsemönster. Om man är väl förtrogen med hur barnet normalt rör sig när det är vaket är det lättare att lita på sin intuition om man tycker att rörelserna blir färre eller svagare. Vänta inte med att söka vård om du upplever att rörelserna minskar. Rörelserna kan förändras i sin karaktär i slutet på graviditeten eftersom det blir trängre för barnet men det betyder inte att rörelserna minskar i frekvens – barnet ska röra sig varje dag. Din uppfattning om rörelserna är en viktig upplysning som ska föranleda en undersökning.