I hela sitt vuxna liv har Maria, 36, känt oro och ängslighet över allt från sin bebis andning till borttappade föremål och middagsbjudningar. I höstas fick hon äntligen ett namn på känslorna hon tampats med: Generaliserat ångestsyndrom. I dag vet hon att hon kan bli frisk.

av KATARINA WENDELIN  foto MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK

Maria stirrade på skärmen. Listan på symptom stämde skrämmande väl överens med vad hon känt i hela sitt vuxna liv. Oron, ängsligheten, sömnproblemen, stressen. Terapeutens diagnos började sjunka in – vad Maria trott var ett personlighetsdrag var egentligen generaliserat ångestsyndrom, GAD. Och det fanns hjälp att få – konstant oro över allt från borttappade föremål och om sonen kommit fram till kompisen ordentligt, till katternas pensionatvistelse och makens motorcykelåkande var inget man

behövde gå runt och känna. Det var sent i höstas som Maria Gidlund, 36, fick sin diagnos efter att ha uppsökt läkare för orkeslöshet, magont, huvudvärk och muskelspänningar. Hon hade tur och träffade en lyhörd läkare som dels kände igen problem med sköldkörteln, dels symptomen på GAD. Maria fick träffa en terapeut och efter två bedömningstillfällen står det i dag klart att det verkligen är GAD Maria har.

– Jag har alltid trott att det här med min oro varit ett personlighetsdrag och jag har försökt ändra på mig – utan att lyckas. Fram till att jag var 18 hade jag inget som helst kontrollbehov och kände inte av oro, men plötsligt så började det smyga sig på i ganska hög fart. Många i min släkt är både pedantiska och har ett kontrollbehov så för mig var det inget konstigt att jag också blev sådan. Oron tänkte jag att vissa av oss känner av och vissa inte.

Maria berättar om hur hon var rent av slarvig som liten, att hon tyckte att det var ganska skönt. Men när hon flyttade hemifrån dök plötsligt det pedantiska, kontrollbehovet och oron upp. I början handlade oron inte om stora saker. Hon träffade sin nuvarande man tidigt i livet och till en början ägde de få saker och hade inga barn. Oron hon kände av då beskriver Maria som ganska normal, men när paret skaffade sig katter och ägodelar som en husbåt och en bil, ökade också oron. Nu kunde hon fundera på om sakerna de hade var hela, vad eventuella reparationer skulle kosta, om något skulle hända när hon körde bil, hur katterna mådde om de lämnades ensamma och vad som kunde hända dem.

– I dag tycker jag att oron jag kände då, innan vår son föddes, var kontrollerad, att jag kunde släppa den när jag märkte att inget hände. Men när jag blev gravid ökade den ordentligt och när vår son väl fick komma hem med oss från sjukhuset så kickade den i gång ordentligt – andades han verkligen? Jag var livrädd och kunde inte sova om jag inte låg näsa mot näsa med honom.

Maria berättar att amningen inte fungerade, att hennes son gick ner i vikt och att hon då började oroa sig för om ersättningen han fick var tillräckligt och vilka följderna var.

Men alla nyblivna föräldrar oroar sig – vad gjorde din oro onormal? 

– Att jag ältade och inte kunde släppa tankarna. Jag kunde berätta om min oro fem gånger i rad för min man eller en vän, ”tror du verkligen att han mår bra”, för att få bekräftelse och sen fortsätta grubbla i det tysta bara för att älta än en gång för någon annan stackare. När han blev lite äldre satte nya tankar i gång – hör jag verkligen honom när han ligger i sin säng, kan katten hoppa upp och lägga sig på honom – allt grubblade jag över.

När Maria inte oroade sig över sin son hittade hon andra saker hon kunde grubbla över i ett par dagar eller någon vecka. Levande varelser, föremål, händelser, saker som aldrig skett eller ens skulle kunna ske – det mesta kan bli ett orosmoment för henne. Hon berättar hur hon för några veckor sen blev som besatt när hon inte kunde hitta sin mössa. Familjen var på väg till Thailand och Maria resonerade att den antagligen fanns någonstans i lägenheten så hon släppte oron. Men när hon kom hem igen fanns mössan ingenstans. Hon frågade sin man, sin son, sina kollegor, letade i flera dagar, kunde inte släppa mössan. Till sist gav hon efter för oron och beställde en ny likadan. Men hon har aldrig backat från att göra saker på grund av sin oro, som att resa till Thailand till exempel, då katternas pensionatsvistelse blev ett jobbigt orosmoment. Däremot kan vissa saker, som att bjuda hem gäster, bli väldigt jobbiga.

– Det kräver mycket tid och planering och jag skriver listor på matinköp och börjar städa flera dagar innan de ska komma. De här situationerna kan ta otroligt mycket av min energi men att mitt beteende inte skulle vara normalt slog mig aldrig. Min man är till exempel min raka motsats och tar dagen som den kommer medan jag planerar och skriver listor för att ha kontroll över situationen.

Hur har din man hanterat din oro? 

– Han är otroligt diplomatisk och sa aldrig något om mitt beteende förrän jag fick min diagnos. Jag har ju sett att han tyckt att mitt ältande har varit jobbigt men han har aldrig gjort en grej av det. Däremot så har vi kunnat tjafsa när vi ska gå hemifrån eftersom kontroll är så viktigt för mig på grund av oron – min man kan gå hemifrån utan en plan och fånga dagen medan jag måste tömma kattlådan, bädda sängarna, plocka undan disken och veta exakt vad planen för dagen är innan jag går ut.

Hur fungerar det i dag, när du fått din diagnos? 

– Nu när jag kan sätta ord på vad det är jag upplever så har han också en ökad förståelse. Nu kan han och sonen sticka i väg medan jag tar den tid jag behöver och så möts vi upp, eller så planerar vi när vi ska sticka i väg så att jag hinner göra allting jag känner att jag behöver göra. Nu slipper vi tjafset och irritationen.

Förutom sonens födsel finns det ytterligare en milstolpe i Marias oroshistoria – husköpet. Familjen har ofta bytt boende och bodde i lägenhet när det perfekta huset, inklusive tinnar och torn, dök upp på marknaden för sex år sen. Oron satte i gång omedelbart när pappren var skrivna, och oturligt nog fanns det fel som behövde åtgärdas vilket ökade Marias ängslighet. Nu blev det ett kall att aldrig låta huset förfalla – skulle det säljas i framtiden behövde det hålla hög standard. Men varje förbättring blev ett nytt orosmoment.

– Jag slipade och oljade, målade grunden, höll koll på krypgrunden och oroade mig för saker som inte ens hänt. När det snöade tvingade jag min man att skotta runt hela huset för att det säkert inte skulle rinna ner i grunden och vi hackade is på taket för att det säkert inte skulle förstöras. När jag en höst stod och målade frigge-boden iklädd pannlampa klockan halv elva på kvällen fick jag nog – vad höll jag på med?

Efter fyra år av konstant oro talade Maria om för sin man att hon inte orkade längre och bad om att få sälja huset. Hon förklarade hur dåligt hon mådde, att hon aldrig njöt utan bara jobbade och förbättrade, och paret köpte en trea. En månad efter flytten kunde även maken konstatera att lösningen var till det bästa. Maria mådde inte bara bättre utan nu fanns också mer tid över för dem båda.

I dag är parets son nästan nio år och i stället för andningen oroas Maria till exempel över om han kanske blivit kidnappad under promenaden till kompisen, eller om han och Marias man kanske råkat ut för en olycka med motorcykeln om de inte kommer hem utsatt tid. Dessa tankar hoppas hon nu kunna få bukt med när hon precis påbörjat sin kognitiva beteendeterapi och medicinering mot oro. Att få ett namn på vad hon upplevt sen 18-års åldern beskriver Maria som fantastiskt.

– Jag hade inte förväntat mig det här och när de sa att GAD är vanligt, att jag inte är ensam, och att jag kan bli av med oron kändes det som om 50 kilo försvann från mina axlar. Nu ska jag jobba med att förändra mitt beteendemönster och lära mig hantera oroskänslorna. Det känns dessutom skönt att veta att mitt kontrollbehov och det pedantiska fötts ur min oro och att det nu kan komma att försvinna.

Hon tycker att det känns onödigt att så mycket tid gick åt innan hon fick en diagnos och hjälp. Samtidigt led hon inte av sin oro eftersom hon inte visste att det hon kände var onormalt. Vad hon däremot är riktigt glad för är att hon inte förlorat släkt eller vänner – eller sin man – på grund av GAD. I dag bloggar hon om vardagen med syndromet dels för att få ut tankarna, dels för att nå ut till andra drabbade.

– Känner du igen de fysiska symptomen och också brukar oroa dig så sök hjälp! Hamnar du hos en läkare som inte drar slutsatsen att det är psykiskt så påpeka att du hört talas om GAD och misstänker att det kanske rör sig om det så att du får en remiss till en terapeut. Och besök min blogg – där kan vi älta tillsammans!