Startsida / Inlägg

”Förr hade jag mycket att bevisa”

av Katarina Wendelin

Hon är stjärna i tv-serien ”Solsidan” men har varit med sedan ”Rederiet” var coolast i rutan. Hannah och Amanda har träffat Josephine Bornebusch som gör föräldrarevolt genom att städa – och som svär så mycket att vi fick städa upp i citaten.

 

av HANNAH WIDELL & AMANDA SCHULMAN foto MAGNUS WENNMAN, GUSTAV MÅRTENSSON, PETER WIXTRÖM, STEFAN MATTSSON

Vi vill bara veta vem du är och dina känslor kring det. Hur du lever ditt liv! Vi är väldigt känslosamma.
– Nu börjar jag gråta på en gång.

Kan inte du börja med att säga, här är jag i livet just nu?
– Jag är nog på rätt plats och mår rätt bra. Gift med mannen i mitt liv och har landat i det jag gör. Alltså, att jag har fått känna att det är rätt så oviktigt på något sätt.

Att det inte är på liv och död?
– Ja, lite som det vi snackar om nu. Vad är det som är viktigt egentligen? Det är ju att man har kul. Förut gick jag så mycket på, och nu pratar jag jobbmässigt då, ”vad kan jag tjäna för pengar på det här, hur kommer det här få mig att se ut utåt sett, är det här kreddigt nog”? I dag har jag landat mycket i att så där är inte jag. Förstår ni vad jag menar?

13s18-Josephine-240-sv

Namn: Josephine Bornebusch.

Ålder: 32.

Familj: Stor och konstnärlig. Gift med Erik Zetterberg.

Gör: Skådespelare. Skriver just nu manus till nästa säsong av ”Solsidan” samt till två egna projekt.

Vi förstår precis. Det är så skönt när man kommer på att allt inte är på liv och död.
– Det var som att det damp ned helt plötsligt, det visade sig att jag inte var en sådan som tycker att det är så viktigt egentligen.

Men är det också lyxen av att du har nått dit du vill komma? Du är ju en av Sveriges absolut bästa och hetaste skådespelare.
– Nä det vette fan.

Jo men nu säger vi det.
– Nu sa du det.

Jo men så är det ju. Det coola med dig är att du kan spela alla roller. Men det är också coolt med din humor.
– Ja, på ett sätt har det nog lett till allt jag är i dag. Allt jag har byggt upp till i dag, när man helt plötsligt förstår varför man höll på med det där och det där och det där. Alla bitar faller på plats.

Det blir en investering.
– Ja, det blir en investering. Nu förstår jag varför jag har hållit på med den här humorgrejen och att det har varit avväpnande för mig. Förut ville jag bevisa så jävla mycket för andra att jag kan mer. Att jag till exempel kan vara rolig, jag behöver inte spela girl next door. Jag kan spexa, jag kan vara ful. Jag kan vara grov. Det var så viktigt för mig att visa att jag var mer än en dum blondin. I dag känner jag mer att om folk tror det, ja men tro det då. Det spelar ingen roll längre.

Du måste lärt dig så otroligt mycket under alla år. Du kan ju snart skriva manus själv. Typ hålla i ljudmicken.
– Ja men eftersom jag kommer från att ha jobbat bakom kameran också, så kan jag en hel del. Jag har varit allt från produktionsassistent till kostym­-assistent när jag inte haft skådespelarjobb. När man har ett yrke som är ganska få förunnat är det bra att ha en fallskärm. Men däremot kan jag ibland tänka att skulle jag inte få göra någonting mer i den här branschen, då skulle jag ju hamna på gatan. För jag kan inget annat. Skulle någon säga ”kan du sätta dig i kassan på Ica?” Nej det kan jag inte, för det har jag ingen aning om hur man gör. Jag skulle inte veta vilken knapp jag skulle trycka på. Det funkar inte.

Har du något moment i livet när du fick det där samtalet och du blev så glad, så glad, så glad och det kändes som det största. Som du minns som ett nu-händer-det-moment!
–Ja, när jag gick gymnasiet så höll jag redan då på med skådespeleri. Jag hade varit och provfilmat för ”Rederiet” och de ringde från SVT när jag stod ute på skolgården. Det var så mycket i det där, jag hade redan sagt till en miljon människor att jag hade provfilmat, och så fick jag det där samtalet. Jag vet att jag tänkte att ”det här händer inte mig nu, det är för stort för att vara sant”. Jag minns att jag la på och undrade om det var verklighet. Sen ringde jag mamma och nummerupplysning för att verkligen förstå att det var SVT som ringde.

Är det inte härligt när det händer?
– Jo för så hade det ju inte riktigt varit i dag, om det hade hänt. Men det är ju häftigt hur livet och dess mål förflyttar sig. Nu är det ju massor med provfilmningar och tusen beslutsfattare som ska tycka till och ta beslut. Kontrakt som ska skrivas. Det är ju så, ju färre saker man har gjort desto viktigare blir de. De där första samtalen var så sjukt mäktiga. Det fanns inte så mycket mer än ”Rederiet” då. Det var the shit liksom. I dag är man ju lite mer luttrad. Så när jag får ett häftigt samtal så är det mer att ”jag tror på det när jag sitter på planet eller är på själva inspelningen”.

Vad är det nu då som är det häftigaste?
– Nu är det ju helt andra grejer. I dag är det att bli erkänd, att folk ska tycka att jag är duktig på det jag gör. I dag kanske det handlar mer om att jobba med någon som har gjort lite men är väldigt duktig i stället för att vara med i den största såpan.

Har du Hollywoodtankar?
– Ja, men det har väl alla, höll jag på att säga.

Är man tvungen att ha det?
– Det där har också ändrats lite. Förut var det så himla viktigt att få vara med i en Hollywood-film. Nu kan jag läsa manus och känna att ”nej men det här vill jag inte göra”, även om det är Hollywoodfilm. Det är viktigare att vara med i något som är bra än att vara med i Hollywood.

Men du, vi känner ju sådan samhörighet med dig. För vi har så många olika beröringspunkter – knasiga pappor, nära mammarelationer, Gotland och konstiga familjer, ja, alltihopa. Det vore härligt att höra lite om hur du växte upp.
– Ja, men jag växte ju upp som ni. Typ.

Vi är stöpta i samma familjeformar på något sätt.
– Ja, men så är det ju verkligen. Som skilsmässobarn, fast min mamma träffade tidigt en ny man som blev min styvpappa och som har varit mer som min pappa under hela min uppväxt. För han är ju den som har varit där liksom. Sen så har jag fyra bröder och det har varit väldigt rörigt. Det har alltid varit två hundar hemma hos mamma. För det är där jag har bott. Dörrarna har alltid varit öppna. Vi bodde i en villa och det var aldrig så att jag kom hem och var själv någon gång. Alla hade alltid med sig minst en kompis och minst ett husdjur som de hade hittat någonstans. Det var höns i trädgården och alla var välkomna. Det låter ju så jävla härligt och spirituellt, hippieaktigt. Det var det ju också, men jag känner ju att det på något sätt har satt grunden för att jag i dag gillar att sitta hemma och kolla på tv själv i mörkret.

Man gör ju någon sorts revolt.
– Min mamma nämnde det, ”Gud vad du har blivit noga med att det är kliniskt rent, jag förstår inte var det kommer från”. Jag har väldigt stökigt hemma, men jag vill ha rent. Det kommer ju så klart ifrån att det aldrig var riktigt rent hemma när jag växte upp. Jag kommer ju från en konstnärsfamilj så det var ju olika drejprojekt i diskhon eller låg olika kaklade påfåglar i badkaret. Det var aldrig så att ”nu går jag och tar en dusch” och så var det en dusch i duschen. Det var ett gammalt kylskåp man fick kliva över eller något annat slags konstverk. Det har ju å andra sidan gjort att jag är rätt, som ni också är, avslappnad i alla situationer. Man kan fixa att det är rörigt.

Hannah: Verkligen. Gustavs pappa kom hem till oss igår och såg till att vi hade taklampor i hela lägenheten. För jag kan leva i totalt mörker. För att vi aldrig haft någon riktig lampa när vi växte upp. Vilket också gör att jag har det lägst ner på min priolista, det finns liksom inte.
– Vad roligt att du säger det. Erik (Josephines man) fick ett litet spel hemma i går, just därför. Han säger att man inte ser sig själv i någon spegel! Det finns inga lampor. Han säger att han inte kan se om hans kavajer är svarta eller mörkblå. Jag svarade, ”men gud tänd ett värmeljus”. Sen insåg jag att det är jag som är knasig. Sen gör man ju smårevolter. Jag kommer till exempel aldrig att ha ett husdjur.

Hur har ert liv sett ut sen ni träffades?
– Vi har varit egoistiska under några år. Det har varit så skönt. Tänkt ”vad vill vi göra? Vi vill åka dit och vara där i tre månader” och så har vi gjort det. Nu först är vi verkligen redo. Nu är vi trötta på varandra. Nu kan det komma en ny person att umgås med. Haha, nä men nästan så.

Är det svårt att tänka på att kombinera barn med din karriär?
– Jag har varit en typisk ”jag ska bara…” men inget är väl viktigare än ett barn och det är väl när man inser det som man inte skjuter upp det på grund av någon jobbgrej.

Men Bora Bora då (Josephine gjorde resereportage till tidningen Elle från Bora Bora)?
– Ja, jag och Erik är på Bora Bora väldigt ofta. Nä, där har vi bara varit en gång. Men det är ju vår grej och det är därför vi jobbar väldigt mycket också nu, tror jag. För alla våra pengar går åt till att resa och upptäcka saker. Så det är nog vårt romantiska.

Men du umgås fortfarande jättemycket med din knashärliga familj. Du är ju jättenära din familj.
– Jag tror att det beror på att min mamma var ung när hon fick mig, vi är i samma bransch och har mycket gemensamma kompisar.

Du har också en moster (Claudia Galli Concha) som är i din ålder.
– Ja, tre år äldre. Det är också rubbat och även hon är i samma bransch. Det är ju härligt att ha en knasig familj.

Ja man är inte så dömande i alla fall, man har inte så mycket problem med andra.
– Men det är ju inget jag går runt och tänker, ”vilken knasig familj jag har”. Men när man väl börjar prata om det så inser man att det är massa olika pappor och mammor och massa barn och alla respektive. Min moster som är min bästa kompis, det är hennes mamma som är min mormor. Allt är ju bara jätterörigt. Men det är ju inget man tänker på, för man är ju en av dem.

Var kommer vi se dig under 2013?
– Jag har en liten roll i ”Små citroner gula” baserad på Kajsa Ingemarssons bok. Där spelar jag Rakel Wärmländers – som spelar huvudrollen – bästa kompis. Sen är jag också med i en film som heter ”Den som söker” som är en psykologisk thriller.

Hur är det att spela in intima scener?
– Det är hemskt och vidrigt på alla sätt och vis. Nä, men det är en konstig jobbsituation. Jag håller på att spela in en film i Norge nu. Första dagen jag kom dit presenteras jag för min motspelare och sen strax efter ska vi plötsligt hångla, sen ska han strypa mig och knuffa mig i vattnet. Sen är min dag över. Eller om man till exempel ska ligga och jucka mot varandra. Det blir så tekniskt med 30 personer i rummet som alla står och tittar och någon som säger ”stöna lite högre”. Det är så osexigt. När jag var med i Liza Marklunds film hade vi en sexscen där vi la på ljudet efteråt. Då låg jag och gjorde armhävningar samtidigt som jag stönade, för då blir det ett mycket mer naturligt ljud. Det bästa eller vad man ska säga är, att när jag kommer hem till Erik tänker jag alltid att jag är så glad att det är honom jag är gift med.

Mina bästa 

Josephine Bornebusch tipsar om sina favoriter.

 

  • Tjänstgörande redaktörer: Love Isakson Svensén, Emma Lindström och Nils Höglander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB