Författaren Josefine Sundström skulle egentligen bli balettdansös, men livet ledde henne i stället till både programledarjobb i tv och radio och en popkarriär. All dansträning har lämnat efter sig en järnhård själv­disciplin och ett stort mod.
– Jag förutsätter aldrig att någon ska tycka att det jag gör är bra utan alltid tvärtom, alltid att folk ska avsky det jag gör.

av HANNAH WIDELL & AMANDA SCHULMAN foto ANDREAS HILLERGREN

När du var femton år, kunde du förutspå var du skulle vara idag?
– När jag var femton hade jag ganska god koll på vilken värld jag ville befinna mig, jag trodde nog att jag skulle jobba på en teater och med dans och uttryck.

Tänkte du att du skulle bli skådespelerska?
– Nej, balettdansös, jag hade väldigt klara bilder över vad jag skulle göra och vad jag skulle bli. Men jag trodde kanske inte att det skulle ta en massa andra vägar men visst hade jag drömmar om det jag gör i dag också.

Är du en drömmare?
– Ja gud ja, jag lever ju på drömmar. Det går inte en stund utan att jag drömmer om en massa saker men jag älskar att leka också. Jag vill helst småprata lite för mig själv och så där. Jag är ju ganska mycket ensam i mitt arbete och då händer det saker som jag är glad över att ingen annan upplever.

Men gud vad spännande! När du sitter och skriver dina böcker är du i situationerna då som att det vore en lek? Leker du fram situationer och dialoger?
– Ja precis, då är det väl framförallt lekfullheten som jag använder. Men jag skulle nog säga att skriva för mig är ungefär som att läsa, jag vet på ett ungefär hur historien ser ut. Jag har en rad och berättelse men jag vet inte exakt hur dialogen flyter. Ibland gör en karaktär någonting oväntat och då är det ju liksom som att leka. Sen har jag en annan sida i mitt skrivande. Jag tycker mycket om språket, jag vill ju att orden ska ligga bra. Så då blir det ju ett arbete som tar bort leken. Som går över till att ”nu sitter jag här och nu ska jag formulera den här meningen”. Det är två olika spår liksom. Det ena är när jag ska få ur mig handlingen, då är det lek. Det andra är när det språkliga ska till, då sitter jag och jobbar.

Speglar inte det väldigt mycket din personlighet överlag? En lekfull sida och en ordentlig?
– Både och, mest när det gäller mitt jobb. Jag gör om och om och om igen. Ofta skriver jag ett stycke och sen ratar jag det direkt. Det är jättejobbigt.

Kommer inte allt det där stränga någonstans från dansen? (Josefine gick balettskola från mellan­stadiet, en skola där man riskerar att åka ut varje termin. Alla förväntas, trots låg ålder, träna som yrkesdansare.)
– Jag tror det. Att redan som så ung få vara med om så stränga saker måste ha präglat dig. – Ja gud ja. Kanske mer än något annat, men jag vet ju inte hur det hade blivit annars eftersom jag var just så ung så jag vet ju inte riktigt.

Vad kan du härleda från det?
– Att jag har en självdisciplin, jag förutsätter aldrig att någon ska tycka att det jag gör är bra. Utan jag förutsätter alltid tvärtom, alltid att folk ska avsky det jag gör. Det är mitt utgångsläge. Så när jag går med mitt färdiga manus till förlaget är jag helt övertygad om att jag ska bli re­fuserad. Ändå känner jag någonstans att det här har väl någonting.

Ja, för du gör ju det ändå, du har ett mod också?
– Ja, men det måste man ha. Den klassiska baletten kan man jämföra med klassisk musik. Man blir ju aldrig perfekt som klassisk balettdansös. Alltså som andra yrken där utseenden eller utryck spelar roll, då kan du ju ändå vara bäst på din grej. Men i balett finns det ett rätt och ingen är perfekt. Jag är ju uppvuxen med det så jag vet ju att jag alltid är lite dålig liksom. Jag utgår alltid från det och samtidigt måste jag alltid jobba emot det så det gör ju att jag blir stark.

Mår du dåligt av det?
– Ja, ibland.

Jag (Amanda, reds anm.) känner ju dig ganska väl och jag tänker att media överlag visar en ganska så skev bild av dig. Du är ju någon helt annan.
– Jag vet nog ingen som visar upp så lite av vem den är, och ändå har jag gjort så mycket. Det är nog för att jag inte gjort särskilt fria program. I radion känner jag mer nu att jag kommer ganska bra till min rätt. Det har varit ett bra forum för mig. Annars är det nog så att ingen riktigt vet vem jag är, tror jag.

Hur ser delarna ut i ditt liv just nu?
– Yrkesmässigt är jag ganska splittrad just nu, men trivs med det. Jag jobbar fyra dagar i veckan med att skriva. Både krönikor och en ny roman. En gång i veckan är jag på Sveriges radio och ibland är jag också moderator i näringslivet. Senast jag gjorde tv var nu när jag skötte eftersnacket på ”Melodifestivalen”.

Det låter som ett riktigt drömliv. Har du hittat hem?
– I skrivandet har jag ju det, men jag har inte hittat hem på det viset att jag kan luta mig tillbaka på mitt skrivande. Men jag vet att jag har ett förlag som vill ha en bok till samtidigt som jag inte vet om det kommer bli så. Men det är ungefär så jag vill ha det just nu.

Vad har du för demoner då?
– Det är nog min ångest för framtiden. Och jag är rädd för vad som är döden, inte för att dö.

Att det inte är något?
– Att det är precis som innan man föds. Hur kul var det liksom, det var ju inte kul. Jag har förstått att alla som är rädda för döden, vi är som ett sällskap som går runt och lever i det här. Jag grubblar också mycket över rymden, jag är så intresserad av partikelfysik.

Men sluta!
– Du vet partikelacceleratorn i Cern (European organization for nuclear research, reds anm.) – jag följer det på nätet. Det här är ganska avancerat. Det finns strängteorin och det handlar om olika partiklar och kan förklara universums uppkomst. Nu har de hittat Higgs partikel.

Du pratar om det här som att det är något vi ska veta…
– Den kallas Gudspartikeln just för att den sitter inne på den här koden som förklarar vad allt det här är. När man börjar läsa och gräva om det här så blir det jättehäftigt. Jag ser möjligheter i det.

Men du, över till privatlivet då. Hur är du som mamma och fru?
– Det känns nästan fräckt att svara på hur jag är som mamma och barnen kan ju inte svara på det heller för de är för små. Men jag hoppas att jag är ganska konsekvent. Faktiskt. Till exempel att ett nej är ett nej. Jag försöker leva efter det. Inte alltid, jag vill ändå att de ska känna att det går att förhandla och så där. Sen tycker jag ju att det är kul att leka.

Sätter du dig ner och leker dock­lekar och så?
– Nej, men jag gör upp banor i trädgården. Cirklar som vi springer på tid. Jag berättar sagor och gör dockteater, sätter barnen i aktivitet och så där. Men däremot lagar jag inte mat.

 

Lagar Klas all mat?
– Ja när det är riktig mat så lagar han. Jag gör snabbmakaroner och såna enklare grejer. Allvarligt talat är jag är jättedålig på att laga mat och det rimmar inte alls lika med mitt stora intresse för klimat och miljö, så det här har på senare tid gett mig jättedåligt samvete eftersom det inte alltid går så schysst till när det gäller snabbmat.

Hur har du förändrats sen du fick barn?
– Jättemycket.

Kan du se ett före och efter?
– Jag har blivit lite mer så att jag borstar av mig saker lättare nu. Jag vet inte om det bara är en bra egenskap men det finns viktigare saker nu än ytliga konstiga saker som förut fick ta mycket plats. De känns lite mindre viktiga. Sedan är jag inte lika ego. Det är jätteskönt. Men och andra sidan är jag ändå samma person.

Klas, han är ju värsta drömmannen och pappan? Beskriv honom!
– När jag trodde att jag blivit förälskad då fattade jag ändå inte riktigt vilken guldklimp jag faktiskt blivit kär i. Han är… det är så tråkigt att säga att han är underbar, men det är han. Jag har aldrig tråkigt med Klas. Vi kan sitta och prata i flera timmar, jag får aldrig nog av honom.

Gud vad härligt!
– Ja, han är otrolig. Men vi kan bli jätteirriterade på varandra men sedan är vi bra på att reda ut det där. Han har ju aldrig träffat någon med så mycket känslor som jag förut. Han visste inte hur man gjorde när någon satt och grät till exempel. Han håller nog fortfarande på att lära sig hur man gör.

Hur ofta gråter du?
– Någon gång i månaden och det kan man lätt koppla till pms, men så är det inte. Jag tror att det är ungefär så mycket jag behöver gråta.

Ibland så behöver man ju gråta.
– Ja, tack så mycket. Men det var ju mer i 20-årsåldern, då tycker jag att man grät mer. Man behövde gråta lite på kvällen. Nu när man har småbarn så hinner man ju inte.

Men du, jag vet en grej som du sa en gång och som var så härlig, fint på något sätt. Du sa så här, ”jag och Klabbis, vi har kommit på att vi är lagom och vi älskar det”.
– Vi är verkligen det, vi tycker om att vara lagom.

Hur är det att vara lagom då?
– Det låter ju så otroligt tråkigt. Nej men vi vill inte att någonting ska vara för mycket eller för lite. Vi har faktiskt vett att nöja oss ibland. Det låter som att jag alltid är nöjd. Det kanske inte alltid är så men vi mår bra av när vi behöver göra så lite som möjligt, det som gör vårt liv enkelt.

Det är ju underbart när man kan vara tillsammans i det.
– Ja det är lite skönt. Jag vet inte om det är jante som talar till mig, det kanske är det. Att det är svenska myllan liksom. Jag vet inte. Mina föräldrar är ju också väldigt lagom och Klas mamma med.

Men är det så i ert förhållande också och när ni är romantiska?
– Jag skulle aldrig nöja mig med någonting som inte är det bästa när det kommer till kärlek. Jag har svårt att förstå folk som kan dejta någon som de tycker är halvbra. Jag har alltid haft svårt att bli kär.

Kan du inte berätta om era onsdagar?
– Just nu är det faktiskt tisdagar. Vi lägger barnen, lagar något gott och tittar på fulkultur. Något riktigt slaskigt. Tisdagar har det ju blivit nu eftersom ”Bachelor” går i USA på måndagar…

Vad gör ni mer?
– Ibland tar vi in på ett lagom lyxigt hotell. Vi åker också på härliga resor, nu snart till Gran Canaria, tar med mina föräldrar så att de kan hjälpa till med barnen så vi får tid med varandra.

Det är underbart! Du har ju GAD, generaliserat ångestsyndrom. Hur säkrar du upp ditt liv med gadden?
– Det här är fina frågor. Hur jag säkrar upp mitt liv? Jag har ju brandsläckare, brandlarm, larm, grindar till barnen, vi har staket runt trädgården med grindar, ingen cyklar utan hjälm och man åker inte båt utan flytväst.

Du kollar alltid upp nödutgångar?
– Jag sitter alltid vid nödutgång på flyg. Men det är inget mer än så, jag gör ju allt. Jag flyger, åker bil och kör bil.

Men för en vanlig ickegaddare är det här ändå massor med säkerhetsgrejer!
– Jag har ju varit med om några grejer som varit jobbiga.

Är du en sådan olycksmagnet?
– Nej, men jag har ju varit med om att brandlarmet har gått på ett hotell, tsunamivarning tre månader efter tsunamin, och klarluftsturbulens när planet störtade typ 300 meter. Jag och Klas sa hej då till varandra och trodde på riktigt att vi skulle dö.

Hu! Men hur ser en vanlig vardag ut för dig?
– Då går jag upp ungefär vid åtta, när jag plockat undan i köket och barnens mat och så där. Så sätter jag mig och skriver.

Barnen då?
– De vaknar vid sex, halv­-sju men Klas går iväg med dem och tar dem till förskolan. Så jag sätter mig och skriver och förhoppningsvis har jag lite flyt. Sen hämtar jag eller någon annan barnen vid tre, typ. När jag har radio eller något annat så ser dagarna självklart annorlunda ut. Jag tycker att jag har ett underbart arbetsliv just nu. Mitt skrivande får mig verkligen att känna att jag har landat.

 

Mina bästa

Josefine Sundström tipsar om sina favoriter.