Ur mängden av svenska modebloggare, denna utskällda grupp, föddes ett internationellt fenomen. Idag är Elin Kling från Mariestad omskriven i de största modemagasinen och sajterna, och hennes business håller på att utvecklas till ett mindre imperium.
Hannah och Amanda har skype-intervjuat en ”konstant jetlaggad” stjärna.

Elin, vad kul att vi fick tag i dig! Du verkar flänga runt hemskt mycket, så du måste nog börja med att berätta var du befinner dig just nu.
– Just nu sitter jag på mitt kontor här i Soho i New York, men i morgon åker jag till Europa.

Europa? Du är liksom så världsvan så du åker inte till Sverige längre. Du åker till Europa.
– Ja men på tio dagar ska jag först till Paris sen Moskva, Tyskland, Italien och så en liten skvätt till Malmö emellan. Men det är det sista jag gör efter ett års konstant resande.

Du har ju gått från att vara stor i Sverige till att bli värsta världs­kändisen.  Vad är det sjukaste du varit med om, när du tänkt typ att ”det här händer inte” under den här senaste tiden?
– Jag vet inte riktigt, man blickar ju tillbaka mycket, mer än att fundera på hur det är där man är för stunden. Nu, två år senare, kan jag tänka på hur det var när min kollektion för H&M lanserades och folk stod utanför butiken och köade för att få tag i plaggen. Hur de när butiken öppnade liksom rusade in och roffade åt sig.

Vad tror du att det är med det du gör som folk gillar så mycket då?
– Jag tror någonstans att man uppfattar att det finns något väldigt äkta i det jag gör. I allt människor läser och konsumerar i dag, kräver man liksom att det finns en avsändare, något som ger produkten själ. Mina läsare vet att jag verkligen är super­engagerad i mitt jobb, vilket gör att det kanske blir roligare att köpa mina produkter. Samtidigt, om man skulle fråga dem hur många syskon jag har eller vad jag gillar för mat så har de ingen aning. Jag har fått ett stort för­troende av mina läsare och en nära relation med dem, och då delar jag ändå inte med mig så mycket av mitt privatliv. De känner att de känner mig, och det gör de på ett sätt, samtidigt vet de egentligen inte mycket om mig.

Kan inte du berätta om ditt New York-liv!
– Mitt företag som jag åkte hit för att arbeta med sålde jag i våras, så nu under hösten hade jag tänkt starta upp något roligt. Men sedan har lanseringen av kollektionen jag gjort för Guess tagit all tid, jag har aldrig jobbat så hårt någonsin som jag har gjort med det här och det här
resandet hela tiden tar extremt mycket på krafterna. Jag är aldrig hemma mer än tio dagar, sedan är det resa, resa, resa och konstant jetlag. Det kan vara Hong Kong ena dagen och så andra dagen är jag i Rom och tredje i Sidney.

Njuter du av det då?
– För någon månad sedan var jag i Paris och gjorde en kampanj för Louis Vuitton, och det är klart man fattar att det är en häftig grej, men annars tycker jag att det är mixen av vardag, att äta en god middag med min kille och sen att ha ett jobb man gillar på det, som är det bästa. Det är liksom inte när jag gör någon creddig plåtning som jag är lyckligast, om ni hajar. Samtidigt blir jag alltid nervös när man får chansen att göra något sådant där riktigt stort jobb, jag tänker att nu kommer jag väl åka på en riktig smäll, bara för det. För balansens skull liksom.

När du kommer hem till ditt Mariestad – hur är det då? Är du klassens stjärna på återträffen? Är folk jobbiga med dig på krogen?
– Haha. Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Men väl hemma är jag också väldigt mycket just hemma.

Men du har ändå din bas i New York. Kunde du tro att det skulle bli som det blev när du flyttade dit för snart två år sedan?
– Nej, absolut inte. Jag skulle vara här i några månader, men min kompis Linn sa till mig att ”om du åker så kommer inte du att komma hem”. Inte en chans sa jag, men hon var påstridig och menade att hon känner mig bättre än vad jag gör, och det gör hon kanske, för hon fick ju rätt. New York börjar kännas hemma nu. Jag har ett riktigt boende, och har börjat köpa möbler. Men jo, jag kommer absolut komma hem. Det dröjer kanske bara lite längre än jag trodde.

Och så har du ju kärleken i New York nu också?
– Ja!

Vad är det bästa med din Kalle då?
– Att han är väldigt trygg i sig själv och har humor.

Amanda: Jag har sett bilder på er på Instagram och så, och jag tycker verkligen att ni har äktenskapstycke. Ni är lite lika.
– Oj, det här vill jag gärna veta mer om, det låter jättespännande.

Hannah: – Jag kommer förresten aldrig glömma när jag träffade dig en sen natt på restaurangen Teatergrillen här i Stockholm, och du berättade att du och Amanda spått i snoppar kvällen innan. Ni kunde liksom avgöra en mans penisstorlek genom storleken på hans tumme eller nåt? Men Amanda är bra på att se vilka som passar ihop i ett förhållande också.
– Åh vad spännande. Hur kom du fram till att jag och Kalle passar bra ihop?

Amanda: – Jag ser när det händer liksom. Det är bara en känsla.
Elin:– Det låter bra, jag tror att du har rätt.

Bildspel: Några av Elins framgångar

 

Det känns som att du började din karriär på någon slags liksom ”nu har jag bara roligt”-nivå men att du nu har blivit vuxen och allt är på riktig. Ditt jobb är på riktigt, du är på riktigt, kärleken är på riktigt?
– Ja fast jobbet har nog alltid varit på riktigt även om man kanske inte kan se det utifrån. Men nu är det på ett nytt sätt, man kanske någon gång vill köpa ett hus och inte bara jobba för att ha råd med någon Céline-väska.

Drömmer du om familj också?
– Ja! I can’t wait! Jag ser jättemycket fram emot att ha familj. Jag har inte riktigt bestämt vad jag ska göra nästa år, jag behöver ha lite mer kontroll, men när jag väl känner mig bekväm med det så hoppas jag att jag kommer bli en relativt ung mamma, i alla fall i jämförelse med andra i New York. Och vad gäller att kombinera jobb, karriär och familj, så får man helt enkelt se till att det funkar, att det går att få ihop på något sätt.

Det gör det. Kolla på oss! Vi har barn överallt. Inga Louis Vuitton-kontrakt direkt men… haha. Men du, du fyller snart trettio. Hur känns det?
– Jag har ingen som helst åldersångest, jag tycker det är urhärligt att fylla trettio. Jag hade åldersångest när jag var yngre. Men nu? Om jag skulle kunna få bli tjugotre igen, alltså aldrig, nej tack säger jag bara. Jag trivs jättebra där jag är nu och tycker bara det känns coolt att bli äldre. Man har så mycket mer att se fram emot, med familj och att stadga sig, ett riktigt hem.

Om man bara ser dig utifrån så tänker man att herregud, hon är en ursnygg tjej, bor i New York, har en ursnygg kille och världens roligaste jobb. Du verkar dessutom alltid vara glad och är liksom bara helt perfekt. Kan du inte berätta om när du inte känner dig så? Finns det några sprickor i kristallen?
– Jag har definitivt mina sämre sidor och en hel del ångest. Ofta prestationsångest. Att jag måste ge så mycket, vilket kan äta upp en på ett sätt. Det kanske skulle vara bra att köra någon slags åttio­procentsmodell och vara nöjd där och släppa de där sista tjugo procenten. Men jag kan inte riktigt göra det.

Är prestationsångesten din drivkraft? Hur hanterar du i så fall motgångar? Vi har fått intrycket av att du är bra på att skaka av dig kritik, att du är en sådan som aldrig ger dig, stämmer det?
– Jag är bra på att skaka av mig, men självklart är det tråkigt att få negativ kritik. Viss kritik är dock mer relevant och även något jag uppskattar att få höra, för att kunna förbättra mig. Prestations­ångesten, envisheten och den där känslan av att aldrig kunna lämna iväg något som inte känns hundra är nog definitivt min största drivkraft.

Vi pratar ofta om ångest i våra poddar, hur gör du för att hålla din ångest i schack, har du några bra tips?
– Nej, jag är verkligen inte den som ska tipsa för jag kanske själv borde få lite tips om man säger så. Men jag försöker verkligen tänka på den där åttioprocentsmodellen. Att man ska vara lite snällare mot sig själv, och nöja sig när man presterat åttio. Perfekt är liksom ändå omöjligt. Och det tror jag också är väldigt viktigt att tänka på i relationer, att perfekt är omöjligt. Man måste låta den andra vara som den är, även om inte alla sidor är hundra liksom.
– Något annat jag tror att jag är bra på är att vara i nuet. Att njuta av en vanlig tisdag och tycka att små detaljer som morgonkaffet eller en promenad med en vän är urmysigt. För mig är det väldigt viktigt att inte hitta ett mål eller en semester jag ska åka på om två månader och sedan bara fokusera på den. Jag uppskattar varenda vardag, varenda morgon och den där vardagen betyder mer för mig än en Louis Vuitton-kampanj om man säger så.

Och framtiden då? Hur ser den ut?
– Min plan nu i vår är att jag ska ta mina två första veckor i januari och bara känna lite vad jag är sugen på, och sen tror jag att jag kommer starta något eget, fokusera på egna projekt.  

Gud vad spännande!
– Ja, det ska det faktiskt bli.

Men tjänar du massa pengar nu då? Så att du kan göra de där projekten som-du-inte-vet-vad-det-är-än?
– Min advokat säger att jag är en bra businesskvinna, men samtidigt den absolut sämsta, för jag har dåligt fokus på pengar. Jag har vuxit upp som en vanlig Svensson och pengar har liksom aldrig varit någon strävan, varken då eller nu. Jag har det bra nu och det räcker så här för mig. Men tanken är väl att tjäna mycket och jobba lite, men hittills har jag gjort tvärtom, men det ska jag också försöka vända på, på något sätt.

Egen advokat. Har du egen agent också?
– Japp. I London. Det är skönt att slippa sälja sig själv, att någon annan kan göra det jobbet. För det är svårt. Men samtidigt kan man ju inte helt förlita sig på agenten, utan jag har alltid varit sån att jag varit min egen PR- och marknadschef.

Det låter som att du är arbets­narkoman?
– Ja, jag förstår att jag är väldigt jobbig att arbeta med, jag håller på och ettrar på alla hela tiden. Men samtidigt är det nog någon slags hatkärlek att jobba med mig, det är säkert rätt kul också.

Bildspel: Elin listar sina favoriter…

av HANNAH WIDELL & AMANDA SCHULMAN