Startsida / Inlägg

”Jag var över­tygad om att jag hade fått en hjärtattack”

av Katarina Wendelin

Leda tv-program, springa ett par mil i veckan och så pendla mellan två barn och två länder. Jessica Almenäs jobbar hårt på att få ihop livet, sam­tidigt som hon inte riktigt vill tänka på framtiden.
– Jag har egentligen bara en superenkel dröm och det är att ha familjen på ett och samma ställe här i Sverige.


Kan vi inte först prata om att du har gått från att börja träna lite till att bli en maratonlöpare!
– Ja, det är inte klokt. Jag tränar just nu inför mitt nästa lopp.

I Sverige?
– Nej, nej.

JessicaAlmenas08

Namn: Jessica Magdalena Therese Almenäs.
Ålder: Fyller 38 i november.
Gör: Programledare för bland annat ”Nyhetsmorgon” och ”Let’s dance”.
Familj: Två söner, födda 2005 och 2009. Sambon Tony André Hansen.
Rafflande kuriosa: Jessica kom tvåa i Fröken Sverige 1998 och representerade Sverige i Miss world samma år. Hon har jobbat som modell, främst i Tyskland, och umgicks ett tag med furst Albert av Monaco.

Varför vill du inte springa Stockholm maraton?
– För att jag vill göra det till en grej att jag reser och springer. Då blir resan en del av äventyret på något sätt, det är som en belöning för att jag springer. Om jag springer i Stockholm så får jag ingen belöning utan då mår jag bara jävligt illa och så vet jag precis hur jag ska springa, för att jag känner igen alla gatorna. Det är inte så kul.

Om vi backar och börjar med det här med träningen. Hur allt började. Du hade fått ditt andra barn och jobbade med ”Biggest loser” på TV4.
– Jag var i urdålig form. Jag trodde att jag var ganska vältränad, men helt plötsligt kände jag att jag inte orkade något, att springa till bussen var till exempel superjobbigt. Men när jag verkligen upptäckte att jag hade dålig kondis var när jag och min kille skulle ut och rida och jag knappt orkade fortsätta efter fem minuter. När jag sen började med ”Biggest looser” och såg hur alla de som var med tränade stenhårt och gjorde fantastiska resultat kände jag att jag inte ville vara sämst. De var helt plötsligt så mycket mer vältränade än vad jag var och de hade ju aldrig tränat i hela sitt liv. Då kände jag att det var dags att ta tag i det här.

Hur började du?
– Jag frågade Mårten (Mårten Nylén, en av tränarna i ”Biggest loser”) om inte han kunde hjälpa mig. Så han gjorde små, korta program till mig på tio minuter till en kvart som jag kunde göra hemma eftersom jag hade min bebis och väldigt lite tid.

Hur såg programmen ut?
– Mest cirkelträning med kropps­vikter för hela kroppen, det var så jag kom igång. Efter ett tag började jag springa också.

När kände du att det började hända saker?
– Jag tror egentligen att det var löpningen som gjorde mest. Jag sprang en sträcka på tre kilo­meter, det var en och en halv kilometer upp för en backe och sen en och en halv ner igen. I början så klarade jag inte av att springa uppför backen, det gick inte. Jag sprang lite och gick lite. Men ganska snabbt märkte jag att jag klarade mer och mer för varje gång jag sprang. Till slut så kom jag ju upp för den där backen och sprang hela vägen och det var en sådan kick att känna att ”nu går det verkligen framåt”.

Känner du att ditt liv har förändrats sen du började springa?
– Absolut, på en massa sätt. Inte minst för att jag är mer vältränad och mycket fastare i kroppen. Jag är mycket starkare känner jag, orkar mycket mer och är på bättre humör. Jag är mycket gladare. Förut var jag sur jämt för att jag var så stressad och trött. När man tränar får man energi att göra massor av grejer och man orkar göra saker med barnen. Jag mår mycket bättre psykiskt och fysiskt.

Det låter typ som en klyscha som man blir arg på!
– Det gör ju det, men det är sant och det är ju det som är det värsta. 

Men nu har du ju sprungit ett maraton och ska springa ett till, var ska det sluta?
– Jag har faktiskt en idé runt det här. Jag har tänkt att jag ska springa maraton i alla sju världsdelar, och så ska jag skriva en bok om det. 

Det är ju underbart!
– Så nu har jag några maraton framför mig, åtminstone sex till…

Förutom träning, hur ser ditt liv ut just nu?
– Jag gör trav på lördagar, ”Nyhetsmorgon” på söndagar, fast inte just nu eftersom jag gör ”Let’s dance!”.

Du bara reser och jobbar!
– Jag åker till Norge på söndagarna efter ”Nyhetsmorgon” och så är jag där till onsdag eftermiddag, då åker jag till Sverige och så jobbar jag torsdag, fredag, lördag och söndag konstant, och så tar jag hand om min stora kille. När jag är i Norge tar jag hand om mitt lilla barn och det är då jag försöker träna mest. Det är då jag springer mina långpass som tar två–tre timmar. 

Har du hittat en balans, att du trivs med det här sättet att leva?
– Nja, det skulle jag inte säga. Jag är alltid borta från ett barn och längtar alltid efter en unge. Det känns så otacksamt också när jag är med ett barn och så längtar jag efter det andra. 

Men hur blev det så här? Fanns det någon gång du stod inför det här valet eller bara hände allt?
– Hm, det fanns ju egentligen inget val, vi blev ju blixtkära. Just där och då så kunde jag inte välja bort kär­leken. Jag visste ju att det skulle bli komplicerat eftersom jag har ett barn i Sverige, men jag kände samtidigt att jag skulle bli så fruktansvärt olycklig om jag inte fick vara med Tony, så jag tänkte bara att det måste gå på något sätt. 

Bildspel: Jessica genom tiderna


Nu har du två hem som du hastar emellan. Det här kanske låter konstigt, men var är hemma, till vilket hem köper du blommor?
– Det är ett jätteproblem, jag har inga blommor över huvud­taget, inte på något ställe. Min kille vägrar sköta om blommorna och säger att vi ska inte ha några blommor när vi inte är hemma. Han reser också mycket med jobbet. Här i Sverige har jag inga blommor heller. Trots att jag har bott i lägenheten i fem år ser den ut som en ungkarlslya.

Vi ser mer framför oss att din lägenhet här ska vara som en tjejig dröm. Som ett hotellrum där allt är perfekt.
– Så skulle man ju önska att det var, fast det blir ju inte så. Det värsta är nästan all mat som blir gammal hela tiden. Just nu är det som ett bombnedslag, jag kan inte ens ta hem folk för det ser inte klokt ut.

Bjuder du hem någon? Hinner du göra planer med dina kompisar på helgerna?
– Alltså, väldigt sällan. De flesta av mina kompisar har aldrig varit hemma hos mig här i Stockholm. 

Och då inte i Norge heller såklart.
– Nä, inte i Norge heller, där har jag nästan inget socialt umgänge. Där är jag som en eremit. Min tid går åt till att lösa veckan. Jag släcker bränder hela tiden och hinner aldrig planera framåt. Det finns inget som heter framtid i mitt liv, att anlägga en trädgård som ska blomma till sommaren – det går inte. Det är väldigt stressigt.

Okej, du har inga blommor, reser som en galning och är alltid borta från ett barn. Du måste ha ett superbra psyke? Vi skulle ha gått sönder vid det här laget. Du sitter här och ler och skrattar åt det här.
– Jag gick ju sönder en gång. Jag gick in i väggen 2006, då var det verkligen krasch boom bang. 

Hur gick det till?
– Jag jobbade alldeles för mycket och hade en liten bebis som var ett år. Jag och min förra kille höll på att separera, sälja lägenhet och samtidigt så skulle jag åka till min nya kille i Norge hela tiden. Jag tackade också ja till allt. Det började med att jag fick svårt att andas på kvällarna. Jag hade ett tryck över bröstet och kunde inte dra djupa andetag, fick konstiga hugg vid hjärtat. Men jag körde på och tänkte att det inte var något att bry sig om. Jag ignorerade det totalt. Så satt jag i ett möte och helt plötsligt högg det till i hjärtat. Jag kunde inte andas, blev kallsvettig och ramlade av stolen. Det var bara att åka till akuten direkt. Jag var helt över­tygad om att jag hade fått en hjärtattack och det enda jag kunde tänka på var att det måste vara ovanligt vid trettio, men att jag kommer dö eftersom min pappa också har haft problem med hjärtat. Men efter att de hade gjort alla tester konstaterade läkaren att det inte var något fel på mig. Jag var helt enkelt superstressad och hade fått en riktig panik­ångestattack. Jag fick stränga order om att jag skulle ta det lugnt. Men jag ringde direkt till TV4 och sa att jag skulle göra en sändning dagen därpå.

Du ville bara köra på?
– Ja, men min chef tvingade mig att ta ledigt. Jag var så orolig att någon annan skulle ta min plats. Konstigt att man tänker på sånt i en sån situation. Min chef över­talade mig i alla fall att ta ledigt i några veckor. Jag åkte till Norge och efter ett par dagar kraschade jag totalt. Jag kunde inte gå upp ur sängen och där låg jag i nästan tre månader.

Var du deprimerad eller bara helt utmattad?
– Helt tom, ingen ork och ingen energi. Det var som att hjärnan inte funkade, som en dator som var tvungen att stänga av sig för att starta om. Under tiden kunde jag inte läsa nyheter, inte kolla på tv och orkade inte ta in något nytt.

Vad gjorde du då?
– Jag bara låg och orkade knappt ta hand om mitt barn. De minsta sakerna kändes som jätteprojekt. Om jag till exempel skulle till posten som låg ett kvarter bort, blev det jättestort. Det tog en hel dag och när jag kom till­baka hem var jag totalt utmattad. Under den här tiden tror jag inte att jag var en jättebra mamma. En ett­åring är ju väldigt energisk och jag var ju precis motsatsen. Som tur är har han en bra pappa och min kille hjälpte till väldigt mycket.

När började du komma upp ur det här? Hände något, eller gjorde du något speciellt?
– Nej, det hände inget speciellt. Jag bara vilade och stängde av livet i Stockholm. Jag svarade inte i telefonen och läste inga mail. Jag tror att det var viktigt att jag gjorde just ingenting. Jag var ju varken glad eller ledsen, jag var bara tom, orkade inte tänka en tanke. 

Så du minns inte det som en jobbig period?
– Jag kommer knappt ihåg den här tiden. Men jag vet att jag mindes när det vände; jag började bli nyfiken på vad som hände på jobbet. Jag fick lust att ringa mina arbetskamrater och fråga vad som var på gång. Ville läsa tidningar igen, blev intresserad av vad som hände runt om i världen. Då visste jag att det hade vänt.

Har du hittat ett sätt att parera, att inte hamna i den typen av
situationer?
– Träningen är en sak som jag måste göra för att må bra. Jag har egentligen inte så mycket tid till att träna, men har varit tvungen att prioritera det för att må bra. Sen är det hela tiden ett arbete att se till att jag håller mig på rätt sida.

Vad är det som driver dig då? För du har ju så mycket?
– Jag tror att det är för att jag tycker att mitt jobb är så himla roligt. Jag har jobbat med det här i snart elva år och varje dag jag går till jobbet tycker jag att det är så kul. Det är aldrig tråkigt och lust föder lust. Jag skulle nog aldrig kunna bestämma mig för en sak.

Har du svårt att säga nej?
– Lite, men jag har blivit mycket bättre sen jag gick in i väggen.

Nu gör du ”Let’s dance” för, är det sjätte året?
– Ja och det känns lika kul nu, speciellt efter förra året tror jag, det var en nytändning. Under­bara människor som var med och det är det i år också! 

Framtiden då? Var är du någonstans om tio år?
– Jag försöker inte att tänka på framtiden så mycket. Det är så jag försöker behålla kontrollen, att inte tänka framåt. För om jag ska börja tänka framåt, att det ska vara så här i tio år, så får jag ont i magen. Panikkänslor bara svallar över mig. Men jag önskar att jag får åka hem efter jobbet till ett riktigt hem som också känns som hemma. Så jag har egentligen bara en superenkel dröm och det är att ha familjen på ett och samma ställe här i Sverige. Att kunna köpa tulpaner och mat som slipper bli gammal och komma hem till mina barn samtidigt. 

Bildspel: Jessicas favorit…

text HANNAH WIDELL & AMANDA SCHULMAN
foto STEFAN MATTSSON, MIKAEL GUSTAVSEN

 

  • Tjänstgörande redaktör: Elliot Morseth Edvinsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB