Startsida / Inlägg

Karoline adopterade ett embryo från Riga

av Katarina Wendelin
Embryoadoption

”Du kommer aldrig att kunna bli gravid.”
Sorgen efter beskedet var enorm – men revanschen kom från oväntat håll. Följ med på Karoline Brodins osannolika resa till bebis.

av CAROLINE ENGVALL foto ANDREAS HILLERGREN

Singel och barnlös vid 40, nej nej, det fanns inte i Karoline Brodins tankevärld.
– Jag skulle ju ha man, hus, barn, bil… men så blev det inte riktigt.

Nej, livet vill sällan som man själv har planerat. Speciellt inte när det gäller barn. Karoline Brodin hade längtat, drömt och fantiserat om bebis i många år – men det var först när hon passerade den 40:e födelsedagen som stressen infann sig på riktigt.
Hon, som levt ett härligt liv som dykinstruktör på en thailändsk paradisö i fem år, kom hem och slogs av insikten att det började bli bråttom.
– Men jag tänkte fortfarande inte att det skulle vara några problem att bli gravid, jag blev ju det så lätt för tio år sedan, även om den graviditeten slutade i abort. 

Och så en morgon för fem år sedan läste Karoline ett tidningsreportage om Stork­kliniken i Köpenhamn, den inseminationsklinik som svenska singelkvinnor (och en del homo­sexuella par) åker till för den insemination som inte är tillåten för ensamstående eller samkönade par i Sverige. Karoline hade inte hört talas om den möjligheten tidigare och började lusläsa fler artiklar om kliniker, tester och undersökningar – och under det kommande året hade hon själv gått igenom alla sådana – och dessutom flyttat till Skåne, delvis för att komma närmare familjen men också för att vara nära kliniken i Köpenhamn. 

adopterade ett embryo

Namn: Karoline Brodin.
Ålder: 45 år.
Bor: Höganäs.
Familj: Sonen Oliver, född 14 oktober 2011.
Yrke: Produktionsledare på reklambyrå.

Redan när Karoline bodde i Stockholm hade hennes gynekolog sett att hon hade polyper på äggstockarna, men sagt att det inte innebar några hinder för graviditet. Helsingborgs­läkaren sa annorlunda och Karoline fick vänta ännu några värdefulla veckor på operation.
– Det tog bara några månader, men tiden är värd väldigt mycket när man försöker bli gravid. Fast jag levde fortfarande i tron att jag skulle kunna göra en eller två inseminationer, sedan skulle jag vara gravid. Efteråt kändes det onödigt att jag drog ut på det så, jag hade kunnat göra allt mycket snabbare, men jag var ju så säker på att det skulle fungera. 

Karoline berättade om sina barnplaner för sin syster och bästa kompisar.
– Men jag vet inte om de verkligen på allvar förstod att jag hade fattat det här beslutet, de lät så förvånade när jag väl skulle åka dit…

Redan nu började Karolines kropp sparka bakut. Ägglossningen, som tidigare varit så regelbunden, dröjde 17 dagar extra och det var bara början på den mardrömsväntan som medföljer barnalängtan, men den 11 februari 2009 var det äntligen dags för första resan till Köpenhamn och den klinik hon hoppades skulle hjälpa henne bli gravid med ett efterlängtat barn.
Idag ångrar Karoline att hon inte hade med sig någon vän och hon gråter när hon berättar:
– Jag gör ju det mesta själv, men ensam är inte alltid stark. Personalen var underbar, men det hade ändå varit skönt att hålla någon i handen. Jag visste ju inte alls vad jag gav mig in på…

Väl på kliniken gick besöket fort, bara 30 minuter, välkommen, hej och hejdå. Redan hemma hade Karoline fått välja sperma­donator, något man kan göra ner till ögonfärgsdetalj.
– Men jag ville inte göra så många val, ut­seenden kan ju ändå hoppa över en generation. Jag valde bara en viss längd eftersom många i vår familj är långa, men för mig kvittar det hur barnet ser ut… bara det blir ett barn. 

Men första resan till Storkkliniken skulle bli  sex till. Stressen tilltog med varje minus på graviditetsstickan.

Hur har reaktionerna från omvärlden varit?
– Alltid bra, konstigt nog. Jag hade ställt in mig på att fler skulle ifrågasätta mitt beslut att skaffa barn på egen hand. Kanske vågar man inte säga det till mig rakt ut. Att jag bestämmer mig för att skaffa barn på egen hand är ett otroligt genomtänkt beslut, kanske mer genomtänkt än alla oops-graviditeter.


Två veckor efter varje insemination levde Karoline i en förväntansfull bubbla. Gravid? Inte gravid? Nästan all tankeverksamhet gick åt till funderingar på det. Sju gånger hann hon bli besviken, och till slut orkade inte kroppen mer gravidpress. Karoline gick in i ett tidigt klimakterium och ägglossningen försvann.
– När min gynekolog sa att jag inte hade några ägg längre var det som att dra undan en matta med ett svart hål under, jag blev så ledsen.

Ett, bara ett, desperat försök till, på en annan dansk klinik, Copenhagen Fertility Center, sedan var pengarna och hoppet slut. Karoline var 43. Insåg att hennes drömmar om barn hade krossats. Hon bara grät.
– Men jag har världens bästa chef som lät mig gå hem och gråta och jobba hemifrån. 

Mitt i depressionen över att aldrig kunna bli mamma besökte Karoline en gynekolog till, mest för att den första hade sagt rakt ut att det inte var någon idé att börja äta hormoner – Karoline skulle ändå inte bli gravid, hon var för gammal.
– Ja, det sa den gynekologen rakt ut… inte det man behöver höra. Men jag blev rekommenderad en underbar människa på Ängelholms lasarett som gjorde alla möjliga tester för att se vad som hänt med kroppen och om det fanns något hopp om egna ägg. Det fanns det inte. Hon sa ”jag jobbar inom landstinget och får egentligen inte berätta det här, men din sista chans skulle vara en embryo­adoption. Läs på om det och se om det kan vara något”.

Ännu en term Karoline fick börja läsa på om. Embryoadoption? Att sätta in en annan kvinnas redan befruktade ägg?
Karoline skickade mejl till kliniker i Ryssland, Portugal, Spanien och Lettland, där AVA-kliniken i lettiska Riga svarade snabbast och proffsigast. Hoppet började återvända.
En snäll vän lånade ut de 70 000 kronor som krävdes 
och Karoline fick gå på ett noggrant schema med hormoner och tabletter. Dessutom fick hon göra ett ultraljud på livmodern för att se att livmoderväggen tjocknat som den skulle för att kunna ta emot ägget.

I december 2010 fick Karoline besked – hennes resa kunde bli av om en månad.
– Det var bra att veta i så god tid, då kunde jag förbereda jobbet och inte heller behöva kasta mig i väg själv. Men jag var väldigt nervös. Jag visste att det var mitt absolut sista försök innan jag blev för gammal, dessutom skulle jag inte ha råd att försöka igen.

Den 20 januari var det dags. Karoline flög till Lettland tillsammans med en kompis och stannade över helgen, ville göra det till en minisemester och inte bara hasta fram och tillbaka över dagen (vilket faktiskt är möjligt, själva embryoadoptionen tar bara en halvtimme).
– Jag ville ha lugn och ro, nu skulle ägget banne mig fastna. Men visst, det var super­läskigt att bara ha tittat på en hemsida, mejlat någon och funderat på vad det var för människor man faktiskt skulle träffa där på kliniken. Men jag hade en fantastisk doktor och hon förklarade allt när hon satte in ägget och själva ingreppet kändes ingenting. 

Karoline fick ligga kvar en kvart under ett mysigt duntäcke, fick med sig en ultraljudsbild på ägget och ordinationen att fortsätta äta piller och hormoner till och med vecka nio för att få kroppen att förstå att den skulle behålla ägget.
Nu började den allra värsta väntan. Karoline packade res- och dykväskan för åtta veckor i Thailand. Om försöket misslyckades skulle hon i alla fall kunna dyka sig igenom sorgen. Om hon skulle bli gravid skulle hon kunna ta det lugnt i paradiset. Med sig hade hon också fyra graviditetstest.

Den 2 februari öppnade hon ett av dem, i en liten bungalow på den thailändska ö som hon kände sig så hemma på – men som lika gärna skulle kunna börja förknippas med sorg över det barn som aldrig blev. Efter tio sekunder visade teststickan plus. Karoline slängde ifrån sig den. Tänkte att hon nog sett fel. Men det hade hon inte.
Under ytterligare fyra dagar som följde visade resten av testen positivt.
– Jag kan inte ens beskriva glädjen och hela graviditeten gick så bra efter det. Jag skulle så gärna vara gravid en gång till, jag hade inga krämpor eller annat att klaga på. Visst bar jag på mycket oro fram till vecka 12, sedan fram till nästa magiska gräns i vecka 22, men sedan kändes det bara bra. Och att meddela Riga-kliniken om graviditeten var så himla roligt.

Eftersom Karoline är över 40 blev hon igångsatt när det beräknade förlossningsdatumet, 13 oktober, kom. Systern Kattis, som följt hela hennes graviditetsresa, var med i förlossningsrummet och från första värken till födseln av Oliver Vincent Bruce Brodin tog det sju timmar.
– Vi var på väg till snitt tre gånger eftersom hjärtljuden gick ner, men strax efter midnatt föddes Oliver och jag minns att jag så gärna ville veta vad det var för kön när han låg på magen, men ingen svarade. Jag fick lov att tvinga min syster att titta efter, skrattar hon. 

Navelsträngen låg hårt lindad om halsen på Oliver och personalen fick ta honom till neonatalavdelningen för att få i gång andningen ordentligt, men Karoline hann aldrig bli nervös.
I dag är Oliver snart ett år och underbar.
– Det är så roligt, många tycker att han är så lik mig, även läkarna på sjukhuset – trots att det står i mina papper att jag är singel och har gjort embryoadoption. Det ska bli spännande att se hur han kommer att se ut i framtiden.

Oliver kommer aldrig att få reda på vilka hans biologiska föräldrar är, eftersom kliniken i Riga inte har den informationen öppen, men Karoline kommer att vara ärlig med hans historia så fort han är mogen.
– Jag kommer att berätta på ett mjukt sätt att det inte finns någon känd biologisk far men en man och en kvinna som ville hjälpa mig att få dig. Ibland önskar jag att jag skulle ha skaffat barn tidigare så att Oliver kunde ha fått syskon, men allt har kanske sin tid. Jag hade aldrig tänkt mig att bli en gammal mamma, men nu är det som det är.

Första tiden som mamma? Kärlek. Kärlek. Kärlek.
– Att den här lilla krabaten är min… jag skulle dö utan honom. Jag är vanligtvis en ganska cool människa, men jag förvånar mig själv med att det finns så många sätt att oroa sig på. Får han tillräckligt med mat? Mår han bra? Tänk, för bara ett år sedan hade jag inte ens hört talas om embryoadoption. Nu sitter jag här med Oliver. Allt gick så långsamt – men ändå så enormt fort.

Embryoadoption – vad är det?

Embryodonation innebär att par som har gjort en IVF-behandling och fått embryon över i frysen kan donera sina överblivna embryon om de inte vill ha fler barn. Embryona kan sedan användas av par eller singeltjejer som av en eller annan orsak inte kan få fungerande embryon själva. Embryodonation är enda vägen att bli gravid för par och ensamstående som både saknar egna ägg och egna spermier eller som har genetiska sjukdomar som gör att de inte vill använda sina egna könsceller.
Enligt svensk lag är embryodonation förbjuden i Sverige, eftersom man från politiskt håll anser att det är viktigt för barn att vara genetisk släkt med minst en av sina föräldrar. Idag finns det kliniker som gör embryoadoptioner i bland annat Lettland, Ryssland, England och Spanien.
I Sverige är det inte tillåtet för ensam­stående kvinnor att få tillgång till insemination på klinik – man måste leva i ett parförhållande. Men väntetiden kan ändå vara lång och efter­som barna­födandeåldern i Sverige stiger har många inte tid att vänta. I stället vänder man sig utomlands, ofta till Finland eller Lettland.
Men visst finns det risker, enligt Christina Bergh, professor och överläkare i reproduktionsmedicin vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.
– I Sverige återförs i regel bara ett embryo, ibland två. Detta för att minska riskerna för flerbörd som har betydligt större risker, framför allt för barnen. I många länder återförs både tre och fyra embryon för att öka graviditetschansen. Sverige har bland de bästa resultaten i världen, framför allt med tanke på att vi i majoriteten av behandlingarna bara återför ett embryo.
Dessutom är det inte alltid obligatoriskt att göra en så kallad infektions­screening utomlands, som det är i Sverige. Då kontrollerar man hepatit B, hiv och syfilis för att minska riskerna under en graviditet för både mor och barn.
– Om man vill resa utomlands för att bli gravid måste man tänka på att man själv måste ta ansvar för sina val, svenska sjukvårdssystemet gör inte det. För att veta att kliniken är välrenommerad bör man kolla svenska regler och se hur den utländska klinik man valt stämmer med reglerna vi har i Sverige, säger Christina Bergh.

  • Tjänstgörande redaktör: Jenny Åsell, Mikael Hedmark
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB