Det är lätt att vara efterklok – men åh, så roligt! Därför bad vi de coolaste, tuffaste och smartaste kändiskvinnorna vi känner att lista vad de önskar att de hade vetat när de var 20 år.
Den här veckan: Kitty Jutbring. 

av DJEIRAN AMINI

”Att det finns fler som är som jag”
– Så ofta har jag känt mig ”fel” och tänkt: ”det är bara jag som är så här”. Men så var det ju inte, det finns många som är som jag visade det sig längre fram. Och det var så skönt att träffa andra människor som jag kände igen mig i!

”Att mamma och pappa tycker om mig som jag är”
– I 20-årsåldern har nog många kvar vissa roller i familjen. Man kämpar rätt mycket med att försöka göra mamma och pappa nöjda och har mycket skuld- och skamkänslor. Men mamma och pappa tyckte ju om mig som jag var, jag hade inte behövt försöka göra dem nöjda hela tiden.

”Att vi tjejer ska sluta plåga oss själva för killars skull”
– För mig som är hetero handlade allt om att blidka killarna, det var så himla viktigt vad de tyckte om hur man såg ut. Jag hade alltid högklackat och gick omkring i jäkla ”hålla in”-strumpbyxor varje dag. Och fan vad ont i magen jag fick av dem! De tryckte ju ihop och in alla inälvorna… Så jäkla korkat.

”Att det var jag som tänkte elaka tankar om mig – inte alla andra”
– Tänk om jag hade vetat att det faktiskt var jag som var hårdast mot mig? Jag trodde att alla andra tänkte de elakaste sakerna – men det var jag. De andra brydde sig inte så mycket som jag trodde. Att man var så fruktansvärd mot sig själv… det var som mobbning inuti mitt eget huvud.

”Att det är onödigt att umgås med folk man inte mår bra av att vara med”
– I den åldern var det så viktigt att ha många kompisar, man kunde ha vänner bara för att ha dem. Men senare insåg jag att jag kan välja mina vänner själv, och de ska vara sådana som får mig att må bra. Jag kan ju välja att ha fem vänner som jag ser fram emot att prata med och som gör mig glad. Det var så onödigt att i den åldern ha vänner som man nästan gjorde sig till för, som man kände sig osäker inför, som pratade bantning hela tiden och som man faktiskt mådde dåligt av att umgås med.

”Att man ska våga drömma stort”
– Jag gick på konstskola, målade och tecknade, ville bli konstnär, spelade skivor, hade klubb – och var förvirrad kring vad jag ville bli. Ända sedan jag var liten hade jag lekt radio och spelat in egna program på kassett men när jag var 20 kändes det som att det skulle vara fult om jag sa att jag ville bli programledare, det hade varit förmätet och skulle ha väckt ont blod. Det hade varit som att säga: ”jag vill bli kändis”.  Och jag vågade inte ens själv tänka att det kunde bli något sånt för mig i framtiden. Framför allt inte i Göteborg. Men man ska våga drömma om grejer. Jag höll mig själv tillbaka, jag önskar att jag hade vågat släppa alla rädslorna!