Tyresö och Malmös satsningar saknar motstycke i svensk damfotboll. Aldrig tidigare har två svenska lagt så mycket pengar på sina spelartrupper som Damallsvenskans toppduo gjort.

Att landets två bästa lag också är de som har flest utländska spelare i sina trupper är inte särskilt märkvärdigt. Antalet högkvalitativa spelare är begränsat – särskilt i vårt lilla land.

I jakten på framgång, och i synnerhet internationell sådan, riktar klubbarna blickarna utanför rikets gränser där antalet toppspelare är fler.

Jag kan inte låta bli att imponeras av Tyresö och Malmös lagbyggen. Båda föreningarna ståtar med spelartrupper som skulle göra många förbundskaptener gröna av avund och Stockholmsklubben har sannolikt det bästa lag som Sverige någonsin skådat.

Och kanske är det också den vägen, med stora värvningar, som svenska klubbar måste gå för att på allvar kunna konkurrera i Champions League. Åtminstone som verkligheten ser ut just nu.

Men det går knappast att bortse från att de två toppklubbarnas kapprustning känns hållbar på kort sikt, men sannolikt inte på lång dito. Och hur påverkar den utvecklingen av svensk fotboll på sikt?

Å ena sidan betyder ett ökat antal högklassiga spelare att Damallsvenskan blir en bättre liga.  Å andra sidan gör den allt större importen av toppspelare att det blir svårare för talangfulla svenska spelare att ta plats – i synnerhet i Tyresö och Malmö.

Det toppklubbarna gör är häftigt, men hämmar sannolikt utvecklingen av och för inhemska spelare på ett eller annat sätt.

Det räcker med att titta på vad som hänt under våren och sommaren. I Malmö har Therese Sjögran varit fastvuxen på bänken halva året medan talanger som Elin Rubensson och Amanda Ilestedt åkt in och ut ur startelvan likt jojoar.

I Tyresö har snart alla unga talanger (som Lisa Klinga, Pauline Hammarlund, Jessica Höglander och Emilia Appelqvist) fasats ut.

I båda klubbarnas fall till förmån för utländska importspelare.

Lagen kanske har agerat rätt om man ser till var de ligger placerade i den damallsvenska serietabellen, men till vilket pris? Vilken blir kostnaden i längden? Och vilka signaler sänder man egentligen ut till sina talanger?

På samma sätt som jag imponeras över de spelartrupper som toppduon faktiskt har, ser jag ett stort problem i att både Tyresö och Malmö tycks ha väldigt kort tålamod när det gäller att utbilda och utveckla sina egna talanger.

Och det är väl ändå i den änden som klubbarna behöver bli bättre om svensk fotboll ska kunna ta nya kliv framåt.

För hur man än vrider och vänder steken så blir det alltid billigare att fostra egna spelare än att köpa in kompetens utifrån. Det gynnar dessutom den svenska fotbollen som helhet i en klart större utsträckning.