Arkiv för kategori EM

- Sida 1 av 3

2013 i stora drag

av Anders Nilsson

Hur sammanfattar man fotbollsåret 2013? Egentligen inte alls, eftersom jag är på solsemester.
Men jag kan ändå inte låta bli att slänga ur mig en snabbvariant.

Så här ser min snabbsammanfattning av fotbollsåret ut:

Årets …
Spelare: Ramona Bachmann, Malmö.
Tränare: Rickard Nilsson, Kif Örebro.
Lag:Malmö (i synnerhet under hösten).
Match: Frankrike-Danmark i EM.
Vändning: Malmö från 1-2 till 3-2 borta mot Tyresö.
Genombrott: Stina Blackstenius, Linköping.
Comeback: Therese Sjögran, Malmö (efter korsbandsskada).
Humanist: Johanna Almgren, Kopparbergs/Göteborg, med sitt bidrag till kampen mot cancer.
Besvikelse: Frankrike i EM.
Sämsta: Sunnanå i Damallsvenskan.
Avsked: Systrarna Hammarström.
Bästa: EM-slutspelet – på alla sätt och vis.

Sammanfattningen kunde definitivt ha varit mer genomarbetad och omfångsrik, men får ändå duga.

Jag skriver ogärna något epos på min iPhone i en annan tidszon – och snart är ju ändå ett nytt, oskrivet år här.

Tack till alla er som förgyllt och berikat året som snart gått och till er som bidragit med kommentarer, tankar och diskussioner.

Vi ses – här eller ute i fotbollsvärlden.

Angerer snodde chansen

av Anders Nilsson

Det var sista chansen för Norges veteraner att få kröna sina karriärer med ett EM-guld. Då klev Tysklands grand old ladie, Nadine Angerer, fram och berövade norskorna chansen.

Kvartetten Ingrid Hjelmseth (33 år), Trine Rönning (31 år), Ingvild Stensland (31 år) och Solveig Gulbrandsen (32 år) har i tre veckor spelat sin allra bästa fotboll och fört det norska landslaget till ännu en mästerskapsfinal.

Det var som upplagt för ett Hollywood-slut när veteranerna ställde upp på planen inför avspark. En sista stor match mot det ofta så övermäktiga tyska landslaget, en sista möjlighet att vinna det där efterlängtade EM-guldet (även om Gulbrandsen redan har ett).

Och det såg ju bra ut, för de norska trotjänarna.

Stensland var matchens dominant före paus, Gulbrandsen slet furiöst, Rönning var tryggheten själv medan Hjelmseth stod pall för den tyska offensiven.

När domaren Cristina Dorcioman trollade fram en Galne Gunnar-billig straff efter en halvtimmes spel fick Even Pelleruds ”jenter” sin stora guldmöjlighet.

Rönning fick förtroendet, Nadine Angerer tog den ifrån henne med en reflexräddning.

En halvtimme, och ett tyskt ledningsmål, senare hittade domare Dorcioman en ny norsk straff.

Chansen gick den här gången till Gulbrandsen, men återigen sa Angerer nej.

Två gyllene lägen blev värdelösa Nadine Angerer vägrade.

Den tyska målvaktsveteranen klev fram när det som bäst behövdes och övertog den huvudroll som domaren från Rumänien så gärna ville ha.

Angerers matchvinnande räddningar låg tillsammans med en offensiv skicklighet utöver det vanliga och med tongivande världsspelare som Nadine Kessler och Dsenifer Marozsán på bästa spelhumör till grund för ännu en tysk EM-titel.

Fem raka guld blev till sex och stormakten som tappade sex spelare på grund av skador strax innan turneringen började snodde åt sig sin åttonde mästerskapstitel.

Ära de som äras bör

av Anders Nilsson

I eftermiddag, inför ett fullsatt Friends Arena, gör Tyskland och Norge upp om den elfte EM-titeln genom tiderna. Bättre än så kan det faktiskt knappast bli.

Att det är Europas historiskt sett två största fotbollsdominanter (Tyskland har sju titlar, Norge har två) som ännu en gång ställs öga mot öga i en mästerskapsfinal gör inte direkt eftermiddagens möte mindre intressant.

För mig räcker det bra så.

Men så tänker inte EM-organisationen och Svenska Fotbollförbundet som har bjudit in det svenska landslaget till finalmatchen. Att Pia Sundhage & Co är inbjudna ser jag bara som något positivt, men att de ska hyllas eller tackas för sina insatser i paus har jag svårare för. Mycket svårare till och med.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det svenska landslaget är på plats som publikdragare och, som det står här och var, för att tacka den tolfte spelaren.

De argumenten köper jag rakt av utan omsvep. För om det är några som verkligen ska tackas för sina insatser under turneringen så är det publiken (den tolfte spelaren ) och den svenska EM-organisationen.

Mästerskapet har varit en tre veckor lång succé där det ena publikrekordet efter det andra har slagits. Sådant är värt att hylla.

Men det svenska landslagets insatser kräver däremot inga hyllningar eller tacktal. Faktum är att det inte finns något att hylla.

Sverige hade problem mot ett taktiskt smart Danmark i öppningsmatchen (och fick bara oavgjort), körde sen över en riktigt svagt Finland och tvålade avslutningsvis dit ett Italienskt B-landslag som gick på sparlåga.

Att Island krossades i den efterföljande kvartsfinalen var lika väntat som tomten på julafton. Bättre än så är nämligen inte det isländska landslaget.

Den blågula EM-resan tog sedan slut i semifinalen mot Tyskland. Det gick alltså ungefär som det brukar göra, Sverige kryssade eller vann mot de sämre rankade nationerna, men förlorade mot de bättre.

Som jag ser det finns det kort och gott inget att hylla. Om Sverige hade slagit Tyskland inför fulla läktare på Gamla Ullevi hade laget gjort sig förtjänt av lovord och hyllningskörer.

Nu känns eftermiddagens avtackning istället bara som en enkel strategi för att säkra upp att de som köpt finalbiljetter faktiskt också kommer till matchen.

De som verkligen ska äras är den svenska EM-organisationen (som har gjort ett fantastiskt arbete), publiken som har fyllt arenorna runt om i EM-Sverige och de två lag som tagit sig fram till eftermiddagens mästerskapsavslutning.

Vad är vacker fotboll?

av Anders Nilsson

Jag hade tänkt att blogga om Norges förbundskapten Even Pellerud. Han som tagit de norska damerna till sju mästerskapsmedaljer på lika många försök. Men det blir istället ett inlägg om fotbollsfilosofi, om vad som är vackert och ett litet uns Pellerud till sist.

Efter Norges semifinalseger har jag läst åtskilliga kommentarer och texter som handlat om att Danmark var värda att vinna det nordiska derbyt eftersom de spelade en bättre fotboll och att Norge ”tråkade” sig fram till final.

I beg to differ.

Ett lag som vinner en match är värd segern. Varken mer eller mindre. Man kan ha åsikter om ett resultat är rättvist eller om det speglar en match, men det är helt andra saker och helt andra diskussioner.

Fotboll, i likhet med alla andra lagsporter, handlar om att vinna matcher. Kort sagt, att nyttja sina styrkor på bästa sätt och därigenom hitta vägar att vinna.

Det gjorde Norge i semifinalen mot Danmark och därför är Even Pelleruds landslag i EM-final – igen.

Visst kan man ha synpunkter på den norska taktiken och sättet att spela på, men de åsikterna är varken särskilt relevanta eller särskilt mycket värda. För ingen kan säga annat än att Norge anpassade sitt spel efter rådande förutsättningar, nyttjade sina styrkor på bästa sätt och hittade en väg som Danmark inte hittade – den som tog laget till final.

Jag har läst kommentarer och inlägg som menar att det norska spelet inte är utvecklande för damfotbollen. Åsikterna får stå för de som har dem och som satt dem på pränt. Jag nöjer mig med vetskapen att det inte finns några sådan krav från FIFA, UEFA eller det Norges fotbollsförbund heller.

Så vadvill jag egentligen säga?

Jo, att fotboll kan och får spelas på olika sätt. Att bra fotboll kan komma i olika skepnader.

Vissa tycker att Barcelonas tiki-taka-fotboll är synonymt med högklassig fotboll, andra inte. Somliga uppskattar syniskt spelande lag som inte skulle ägna en tanke på att begagna sig åt champagne-lir, andra avskyr det.

Vem kan säga att en viss slags fotboll är vackrare än en annan? All fotboll är vacker på sitt sätt, all fotboll har sitt berättigande och all slag taktik har sin plats.

För Even Pellerud är det vackrare att vinna en semifinal mot Danmark och lotsa sitt norska landslag till ännu en EM-final än att spela ett spel som möjligen skulle kunna vara mer underhållande för den stora massan, men som skulle resultera i förlust.

Som jag ser det har Pellerud gjort helt rätt rätt som fått sitt lag att spela norskare än norskt. Det har tagit Ingvild Stensland, Solveig Gulbrandsen, Ingrid Hjelmseth och de övriga till final mot Tyskland på Friends Arena.

Vackrare än så kan det väl knappast bli.

Sverige har slagläge

av Anders Nilsson

Tyskland har har vunnit de fem senaste EM-turneringarna och inte förlorat mot Sverige i mästerskapssammanhang sedan 1995.
I kväll ska den dystra sviten brytas. I kväll ska Sverige ta revansch.

Så tänker Pia Sundhage och hela den svenska EM-truppen. Så hoppas och tror nog en majoritet av fotbollsfans runt om i Sverige att det också blir.

Möjligheten finns där och den är bättre än den varit på över 20 år. Men tro för den skull inte att det blir en lätt match.

Det tyska laget har visserligen inte imponerat under turneringens gång. Spelet har varit knackigt, saknaden efter några av de stjärnor som tvingades lämna återbud strax innan EM har varit stor och till råga på allt är skyttedrottningen Célia Okoyino da Mbabi skadad.

Nej, det är ett Tyskland i förvandling som spelar semifinal i kväll. Ett tyskt landslag som påbörjat sin generationsväxling lite för sent och som inte hunnit fasa in morgondagens stora stjärnor riktigt än.

Det om något talar för blågul glädje på Gamla Ullevi i kväll.

Men det kommer ändå inte att bli lätt. Och vet vi egentligen hur bra det svenska laget är?

Sverige har ju tagit gräddfilen fram till semifinalen. I gruppspelet var det bara Danmark som bjöd egentligt motstånd och i kvartsfinalen var Island ett slaget lag redan efter tre minuters spel.

De enkla matcherna i gruppspelet har gjort att ingen helt säkert kan veta vad det svenska spelet verkligen går för.

Att farten i det offensiva spelet är hög och att firma Schelin/Asllani är i bra form står utom alla tvivel, men sen då?

Hur starkt är egentligen det svenska mittfältet? Hur klarar sig den svenska backlinjen när de sätt på riktiga prov? Och finns det en plan B att ta till om Tyskland spelar lika taktiskt smart som Danmark gjorde i öppningsmatchen?

Det vet inte jag och det vet nog ingen annan heller.

Frågorna får möjligen sina svar i kväll. Fram tills dess känner jag mig bara säker på två saker: att Tyskland inte blir någon munsbit, men också att Sverige knappast får en bättre chans att skicka hem Europas stora fotbollsdominant från ett mästerskap.

 

Soubeyrand gjorde sorti

av Anders Nilsson

Hennes tomma blick sa egentligen allt. Sandrine Soubeyrands 198 matcher långa landslagskarriär avlutades med ett nytt misslyckande i ett stort mästerskap.

Det var med långsamma steg som Frankrikes lagkapen Sandrine Soubeyrand vandrade den slingriga vägen mellan Linköping Arenas inre och spelarbussen sent i går natt. Någon halvtimme innan hade drömmen att få avsluta karriären i ”Les Bleus” med ett häftigt jubileum och ett EM-guld gått i stöpet.

Med blicken riktad ner i marken, axlarna hängande och en uppsyn som fick henne att se betydligt äldre ut än de 40 år som hon fyller om tre veckor lämnade hon den stora scenen – för gott.

Och precis som Frankrike har haft för vana att göra i stora turneringar gjorde hon sorti med ett kolossalt misslyckande bakom sig.

Kategorier EM

En underbar skräll

av Anders Nilsson

Den danska taktiken var ruskigt genomarbetad, utförandet närmast perfekt. Kort före midnatt var dunderskrällen, som gav utslag på Richterskalan, ett faktum – och Frankrike ute ut EM.

Det kunde inte hända, men hände ändå.

Den största guldfavoriten av alla, Frankrike, skickades obönhörligen hem från EM av ett danskt lag som kravlades sig vidare till kvartsfinal med lottens hjälp. Vi snackar duktiga 1992-vibbar.

Av en händelse sprang jag på den danska ex-landslagsspelaren Maiken Vith Pape på väg till arenan. Hon hade en föraning om vad som skulle ske, eller så hoppades hon bara när hon sa:

”Danmark kan faktiskt överraska. Frankrike har ju allt att förlora”.

Pape fick rätt.

Danmark kunde överraska och gjorde det också. Ett kort, kompakt och ruskigt välorganiserat danskt lag fick franska världsspelare att tveka, tvivla och från stund till annan se fullkomligt håglösa ut.

Inte blev det bättre när Johanna Rasmussen dundrade in 1–0.

Frankrike fick för visso betydligt mer fart och bättre fason på sitt spel efter pausvilan, men skapade trots drösvis med avslut inte särskilt många heta chanser.

Det krävdes ju till och med en, som jag ser det, feldömd straff för att Bruno Binis lag skulle komma med i målprotokollet. Men sen tog det stopp igen.

Danmark sprang, slet och krigades sig fram till ett straffavgörande som man bara inte kunde förlora. Inte med Stine Lykke Petersen mellan stolparna.

Den danska målvaktstvåan nöp ju två straffar i öppningsmatchen mot Sverige, var någon ynka centimeter från att rädda Louisa Necibs elvametersskott i matchen och klev fram stort när det gällde som mest i kvartsfinalen.

I de franska psykena tittade nog bara spöken från tidigare mästerskapsslutspel fram. Demoner som återigen fick ett favorittippat Frankrike att misslyckas kapitalt i ett mästerskap.

Jag kan tänka mig att många lider med Frankrike och tycker att det är synd att den största guldfavoriten av alla är ute ur turneringen. Själv kan jag inte annat än njuta av skrällen.

För det handlar ju trots allt inte om att spela en för ögat vacker, snabb eller tekniskt skicklig fotboll. Det handlar om att hitta vägar att vinna.

Det gjorde Danmark i Linköping, staden där drömmar blir verklighet.

Tacka Hammarström

av Anders Nilsson

Hon som inte vill ta plats fick plats – och tog den. Först ett bra beslut, sen fyra-fem snabba steg och till sist ett blytungt skott i mål.

Marie Hammarström gav Sverige den start man ville ha, löste upp alla eventuella nervknutar med sin fullträff och tog udden av det isländska självförtroendet.

Målet efter tre minuters spel gjorde kvartsfinalen mot Island precis så lätt som jag anade att den kunde bli.

Sverige kopplade lös handbromsen och löpte Island sönder och samman under matchens första 20 minuter. En mäktig uppvisning i offensivfotboll, men också ett bevis på den stora skillnaden mellan kvartsfinalmotståndarna.

2–0-målet var fint. Nilla Fischer satte igång spelet snabbt efter en Isländsk omställning. Bollen hamnade hos Lotta Schelin som bara lättade den vidare till Josefine Öqvist som avslappnat lyfte den över Gudbjörg Gunnarsdottir (som kom rejält på ”mellis”).

Och precis när jag var på väg att notera att bolltempot bedarrat och de svenska löpningarna blivit färre slog Lotta Schelin till med sitt femte mål i turneringen.

Nej, det här var ingen värdemätare. Inte på långa vägar. Det var en enkelt resa till en semifinal där det kan komma att bli betydligt tuffare. Men det är väl egentligen en senare historia.

Sverige gjorde precis vad man skulle och vad som förväntades. Mer än så kan man ju faktiskt inte begära.

……………………………………………

En längre analys om matchen och det svenska spelet kommer under kvällen.

 

Sverige klart för semifinal

av Anders Nilsson

Lottdragning avgjorde Sveriges framtida öde i detta EM. Som en jäkla Keno-dragning från Visby, men med en helt annan utdelning.

Jag hade nog kunnat komma på ett dussin andra sätt att skilja Danmark och Ryssland åt, men UEFA frågade aldrig, tråkigt nog. Men det är en helt annan diskussion.

Island eller Ryssland var frågan. Island, blev svaret från Norrköping (där lottningen skedde).

Det blev den bättre av två möjliga vinstlotter för svenskt vidkommande. Sverige har galet bra koll på det isländska landslaget och kommer till söndagens kvartsfinal på Örjans Vall i Halmstad med positiva bilder i minnet från 6–1-segern i Algarve Cup och 2–0-viktorian i Växjö i april.

Pia Sundhages Sverige har fått en kvartsfinal man inte kan förlora. Jag skulle kanske inte vilja kalla det en straff mot öppet mål, men åtminstone en frispark från 20 meter med Messi som skytt.

Bättre än så här hade det nog faktiskt inte kunnat bli.

Sverige får möta ett hårt jobbande isländskt landslag som redan har överträffat alla förväntningar, inklusive sina egna. Det blir helt enkelt en match mot landslag som inte hade tagit en enda mästerskapspoäng innan EM började och som nu inte kommer att ta några fler på ett par år (minst).

Utan tvekan törs jag slå fast att Islands EM-resa tar slut på söndag, medan Sveriges fortsätter med semifinal – först och främst.

Kategorier Damlandslaget, EM

Skrällkväll utan like

av Anders Nilsson

Det var kvällen där Tyskland skulle säkra gruppsegern och Holland skulle visa att man var ett lag att räkna med. Det blev tvärtom.

Norge satte punkt för stormakten Tysklands makalösa svit av förlustfria matcher i EM- eller EM-kvalsammanhang. En maktdemonstration som påbörjades för 17 år sedan och levde ända fram till i kväll.

Vi snackar inte om en oväntad norsk vinst, vi snackar om en riktig jätteskräll.

Visst har det under året gått att se att det inte är samma tunga, övermäktiga Tyskland som vi vant oss vid att se i stora turneringar. Det här är ett tyskt landslag där ungt och gammalt möts mitt i en generationsväxling, men ändå.

Norge är i en liknande situation. Mitt i en generationsväxling där unga supertalanger blandats med rutinerade och skickliga veteraner.

Bevisligen var den norska mixen av ungt och gammalt bäst i kväll – mot alla odds.

Ni som såg Sportbladets EM-magasin i förmiddags hörde mig snacka om två rungande solklara ettor i kvällens två matcher. Jag hade fel. Ruskigt fel.

Lika oväntat som att Norge skulle slå tillbaka Tyskland var det ju att Island skulle knäppa Holland på näsan.

Island som spelade sitt första stora internationella mästerskap för fyra år sedan i Finland och som inför EM i Sverige inte hade tagit en enda mästerskapspoäng.

Den första poängen kom som en överraskning i öppningsmatchen mot Norge. Tre nya pinnar fixades via seger mot Holland i kväll. Vi snackar om en duktig skräll här också.

Om någon hade sagt till mig innan EM att Island skulle ta fyra poäng i gruppspelet hade jag antagligen flinat och skakat på huvudet. Men precis som i mitt tips i EM-magasinet hade jag som ”Brasse” Brännström skulle ha sagt: ”Fel, fel, fel, fel”.

Det här var skrällarnas kväll. En ljummen sommarkväll där det blev väldigt tydligt att europeisk damfotboll har tagit väldigt stora steg bara sedan EM i Finland och där det slogs fast att få, om ens något, lag i ett mästerskap kan räknas bort på förhand.

Kategorier EM
Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB