2013 blev ett fantastiskt år för svensk damfotboll – inte minst publikt och medialt.
Sportsligt nådde man dock inte riktigt samma höjder.

Det är en vecka sedan FIFA presenterade sin världsranking med Sverige som sexa – damlandslagets sämsta placering någonsin.

Noterbart är att Sverige dalat på rankingen samma år som landslaget haft större ekonomiska resurser än tidigare och varit samlat under långt mycket längre tid än förut (närmare tre månader totalt).

Tillbakagången på världsfotbollsscenen har skett under ett 2013 där damfotbollen i allmänhet, och landslaget i synnerhet, fått ett aldrig tidigare skådat medialt utrymme – mycket tack vare Pia Sundhages personlighet och lyskraft.

Under det år (lite drygt) som Pia Sundhage har varit förbundskapten har hon gjort mer för att marknadsföra och positionera svensk damfotboll än vad hennes företrädare gjorde under alla sina närmare åtta år på posten.

En annan faktor till att damfotbollen fått ta större plats än tidigare är så klart sommarens EM-slutspel. Turneringen blev inget annat än en gigantisk succé – sportsligt, organisatioriskt och publikt. Publikrekord slogs på löpande band och semesterfirande svenskar fick bada i en blågul fotbollseufori.

Att Sverige spände bågen högt och siktade mot final var så klart lika rätt som temperaturhöjande, även om laget till slut fick se sig besegrat av blivande mästarna Tyskland i EM-semifinalen.

Svensk fotboll fick emellertid lite plåster på såren när Tyresö under hösten glädjande nog gick fram till kvartsfinal i Women´s Champions League, men trots det och allt annat positivt kastar tillbakagången på världsrankingen ändå en trist liten skugga över svensk damfotboll 2013.