Sverige fick den start man ville ha på årets Algarve Cup.
Danmark besegrades med 2–0 och Pia Sundhage revansch för EM-premiären förra sommaren.

Jag har precis kommit tillbaka till hotellet efter att ha sett Sverige slå tillbaka ett vingklippt danskt landslag (som bland andra saknade Pernille Harder) mitt i en generationsväxling.

Med mig har jag ganska positiv känsla, även om matchen som sådan inte var någon jättehöjdare.
Den blågula insatsen kan nog bäst sammanfattas som godkänd.
Varken mer eller mindre.
Stabilt, tryggt och säkert, utan kosmetika och extra allt.

Kosovare Asllani jobbade in 1–0 efter 16 minuters spel och Charlotte Rohlin var sist på frisparken signerad Elin Rubensson, som ledde fram till 2–0-målet.
Sen var matchen i praktiken över.

Nilla Fischer var den verkliga ledargestalten som agerade med kvalitet, kraft och pondus – både defensivt och offensivt.
Hon skötte uppspelen, tog ansvar för laget och var både delaktig och giftig framåt.

I den defensiva mittfältsrollen skötte sig Caroline Seger bra (även om det sannolikt finns mer att hämta ), och var den kloka gumma som Pia Sundhage ville att hon skulle vara.

Längst fram svarade Antonia Göransson för en fin insats.
Tysklandsproffset var med sin löpstyrka, kraft och vilja ett ständigt hot för den danska backlinjen.

Därtill tyckte jag att Hedvig Lindahl gav ett säkert intryck och utstrålade riktig pondus, även om hon inte sattes på några jättesvåra prov.

Men det är ändå svårt att bedöma den svenska prestationen, för hur bra är egentligen det danska landslag man mötte?
Svaret kommer sannolikt på fredag när USA står för motståndet.

Tills dess nöjer jag mig med att konstatera att försvarsspelet kändes stabilt, att flera spelare svarade för positiva insatser och att Sverige fick bästa tänkbara start på turneringen.

Hur fungerade spelsystemet då?
Nja, okej i alla fall. Eller som Sundhage själv sa:

– Det var lite segt och sådär. Men man måste börja någonstans.