Bara 22 år gammal lägger förra u-landslagsspelaren Susanne Varli skorna på hyllan –
och riktar hård kritik mot svensk fotboll och förbundskapten Calle Barrling.
Min första tanke är: dikt och förbannad lögn.

Jag har inte alla fakta i den här historien. Hur skulle jag kunna ha det?
Men jag vet att den Calle Barrling som Susanne Varli beskriver i intervjun med LT inte har något gemensamt med den Calle som jag har känt i tio års tid.

Varje historia har flera sidor och den som jag precis läst är sannolikt inget undantag.
Susanne Varli slutar med fotbollen och riktar svidande kritik både mot svensk fotboll och förre förbudskaptenen för U23-landslaget, Calle Barrling.

Enligt Varli ska Barrling i ett samtal bland annat ha tagit upp att Varli skulle ha större möjligheter än andra eftersom hon har syrianska föräldrar (från Turkiet).
För mig, som känt Calle Barrling sedan 2004, känns Varlis uttalande väldigt främmande, och bara som ett försvar eller uttryck för att fotbollskarriären inte blev vad hon hoppats och drömt om.

Det som inte kommer fram i artikeln är att Varli spelat i tre olika Stockholmsklubbar de tre senaste säsongerna och kanske inte utan anledning.
Hon har nämligen ett rykte om sig att vara ”besvärlig”. En spelare med höga tankar om sin egen förmåga och en självbild som inte alltid speglar verkligheten.

Att Calle Barrling i ett samtal i samband med uttagningen av en U23-landslagstrupp skulle ha uttalat sig på det sätt som Varli beskriver köper jag inte.
Den Calle jag känner är inte sådan. Hans värderingar, människosyn och mångåriga arbete med och för integrationsfrågor talar helt enkelt emot det.

Därför känns intervjun med Varli för mig bara som en snyftare där en ung människas besvikelse över att fotbollskarriären inte blev vad hon hoppades på går ut över svensk fotboll i allmänhet och en person, i det här fallet Calle Barrling, i synnerhet.