Förbundskapten Pia Sundhage lyfte fram Elin Rubensson och Hanna Folkesson vid gårdagens presskonferens.
Men om Sverige ska gå långt i VM nästa år måste landslagsledningen också lyfta blicken.

Rosengårds Elin Rubensson och Umeås Hanna Folkesson fick mycket beröm av Pia Sundhage för sina insatser i Algarve Cup.
Och det med all rätt. Rubensson gjorde på det stora hela en klart godkänd turnering (åtminstone defensivt) och Folkesson presterade sin bästa fotboll i landslagströjan så här långt.

Men bra kan bli bättre och bättre kan bli … ja, åtminstone jäkligt bra.

Det krävs mer
Elin Rubensson skulle till exempel göra sig mer rättvisa som högerback än vänsterdito. Begåvad med en fin högerdoja vore det självklara valet att placera henne till höger, snarare än till vänster där hon fick husera i Portugal.

Och när det gäller Folkesson så tror jag att det finns en hel del mer att hämta.
Med futtiga nio landskamper på meritlistan talar mer speltid och ytterligare rutin för att Umeåmittfältaren ska kunna växa ytterligare i rollen på det svenska mittfältet.

Men positiv utveckling för två spelare räcker inte för att Sverige ska fira triumfer i VM i Kanada nästa sommar.
Det gör inte bättre duell- och huvudspel heller.
Blicken måste lyftas betydligt högre än så.

Vilka spelare har egenskaper och kvaliteter som kan lyfta det svenska landslaget till en ny nivå? Vilka är redo att göra det nästa sommar? 
Och kanske allra viktigast, vilka kan bilda ett starkt och framgångsrikt kollektiv?

Inga rätta svar
Jag har inte svaren på frågorna, men jag är helt säker på att den trupp som spelade Algarve Cup behöver förändras och spetsas.
Det var helt enkelt lite för många blågula som inte har eller hade kapacitet att förändra, sticka ut eller göra skillnad. Lite för mycket mellanmjölk, helt enkelt.

Och en sak är säker, ”lagom” vinner inga mästerskap.

Sverige är ett litet land med förhållandevis få riktigt duktiga spelare.
Det är därför oerhört viktigt att låta de med unika egenskaper, de som kan göra skillnad och de som faktiskt är bäst ingå i ett blågult kollektiv – och därifrån utforma ett spel där spelarna kan få ut så mycket som möjligt av sig själva och där laget kan prestera maximalt.

I dag tycker jag inte att landslagsledningen gör de valen.
Man väljer istället att ta ut en handfull spelare som aldrig kommer att göra skillnad på den internationella scenen. Duktiga spelare förvisso, men spelare som trots allt inte har kapacitet att bli toppspelare i ett svenskt landslag.

Dags att lyfta blicken
Det är hög tid för landslagsledningen att verkligen värdesätta och ta ut den typen av spelare som kan och kommer att vara landets absolut bästa nästa sommar.
Spelare med exceptionella färdigheter. Spelare som kan vinna viktiga matcher.

Som jag ser på saken är Umeås Lina Hurtig redan en sådan spelare och Linköpings Stina Blackstenius har potential att bli det.
Så hur länge ska de stå utanför Sundhages landslag? Hur länge ska de göra skillnad på F19-nivå?

Vore det inte bättre att ta med dem i landslaget redan nu, låta dem växa in i rollen som seniorlandslagspelare och därigenom kunna blomma i Kanada nästa sommar?

För när det kommer till sista raden handlar fotboll i allmänhet och mästerskap i synnerhet om att vinna matcher.
Och vägen dit går genom att utnyttja de styrkor som finns och spela med bästa tänkbara elva för att nå så långt det bara går.

Eller som Pia Sundage själv skrivit: ”att spela på bästa fot”.

Så börja göra det redan nu.