Det här inlägget skulle handla om Sveriges åttondelsfinal mot Tyskland.
Men Pia Sundhages landslag förtjänar inte den publiciteten i dag, lika lite som laget förtjänar den tolfte spelarens stöd i morgon.

Två dagar före ödesmatchen där så mycket står på spel för det svenska landslaget – och för svensk damfotboll – valde blågult att smyga ut bakvägen från Ottawas flygplats.

En tydlig flykt undan svensk media, i väg från obekväma frågor och bort från möjligheten att vårda och öka intresse för landslaget och damfotbollen. Dumt är ett bra ord, fegt är ett annat.

Att Sundhage & Co stängt till runt blågult är inget nytt. Redan under EM tog blågult flera rejäla kliv bort från den öppenhet som tidigare kännetecknat laget. Då, 2013, tvingades landslagsledningen lätta på restriktionerna och låsa upp järnridån mellan spelarna och media – men först efter tuff kritik.

Nu är landslaget inte bara tillbaka där man var i EM, man har flyttat gränserna ytterligare. Det är något närmast nordkoreanskt över det svenska landslagets agerande, något väldigt konstigt. Jennifer Wegerup har rapporterat om det stängda, fega och flyende svenska landslaget, utmärkte Oscar Månsson likaså.

Obegripligt att landslaget inte tar tillfället i akt, smider medan järnet är varmt och eldar på de glödande kol av intresse som finns. Nej, det är inte obegripligt, det är idiotiskt.

För en del av fotbollen som så gärna, så ofantligt gärna vill få mer uppmärksamhet, större utrymme i media och på sikt också betydligt bättre ekonomiska förutsättningar är det ännu ett välriktat skott i foten att stänga till istället för att öppna upp.

Och om det faktiskt handlar om att spelarna inte klarar av den mediala bevakningen, de jobbiga frågorna och det tryck som faktiskt kommer med ett stort mästerskap – då förtjänar de faktiskt inte att gå vidare från mötet med tunga Tyskland.

Vill man nå framgång på högsta tänkbara internationella nivå, som spelare eller som lag, då måste man lära sig att hantera det som kommer med på köpet, som mediabevakning där luriga sportjournalister försöker hitta nyheter och vinklar.

Vill man bli bäst måste man lära sig att köpa läget, att älska läget och att ta de bitar som inte är lika roliga som de 90 minuterna på planen med klacksparkar och leenden.

Klarar man det kan man stänga omvärlden ute, hålla spelarna skyddade från obekväma frågor och hårda rubriker. Men då kan man heller inte bli bäst och då har man inte i ett VM att göra.

Om Pia Sundhage och det svenska landslaget hoppas på stöd från den ”tolfte spelaren” tycker jag att man hoppas på för mycket. Varför ska nummer tolv ställa upp i morgon när blågult inte bjuder till i går eller i dag?

Det stödet förtjänar landslaget precis lika mycket som man förtjänar välskrivna artiklar om chanserna att skicka Tyskland ur VM-turneringen och skriva ny, härligt fotbollshistoria.