Ibland är fotboll helt fantastiskt, ibland alldeles fasansfullt. I dag var den både och. Guldjubel i Rosengård och lättnad i Mallbacken blandades med tårar och besvikelse i Eskilstuna och Hammarby.

Rosengård var bäst när det behövdes som mest. Malmölaget rivstartade mot Linköping, avgjorde matchen på 23 minuter och dödade samtidigt all dramatik. Det var aldrig något snack.

Laget som vacklade efter sommaruppehållet, som saknade sina sålda stjärnor, struktur och trygghet samlade sig. När det väl drog ihop sig darrade man inte det minsta. Tvärtom. Rosengård stod stabilt och presterade på topp – som ett mästarlag gör.

Efter 5–0 mot Linköping i säsongsavslutningen är Malmölaget tveklöst en värdig guldvinnare.

***

Natasa Andonova var Rosengårds stora segerorganisatör. Makedonskan gjorde mål i storsegern mot ett Linköping som tydligen tappade luften helt efter krysset mot Eskilstuna förra helgen.

***

Eskilstuna gjorde sitt när man besegrade Kopparbergs/Göteborg. Segern kändes nog ändå som en förlust när Rosengård knep guldet med en poängs marginal.

***

Det blev en kamp om guldet hela vägen fram till den sista omgången. Det tackar jag Rosengård, Eskilstuna, Piteå och Linköping för. Damallsvenskan behöver just den typ av toppstrid som det blev i år.

***

Piteå avslutade säsongen med en mållös match mot Hammarby på bortaplan. Poängen räckte för en tredjeplats i tabellen och därmed lilla silvret. Om något lag, vid sidan av succégänget Eskilstuna, satt färg på serien den här säsongen så är det Piteå.

***

Små marginaler är det värsta som finns, åtminstone om man inte har dem på sin sida. På plats på Zinkensdamms IP fick jag se Hammarby spela helt jämnt mot Piteå – och dessutom pressa tabelltrean under en stor del av andra halvlek.

En poäng blev det för Stockholmslaget, vilket hade varit en framgång för fyra, fem veckor sedan. I dag var poängen inte värd någonting alls.

Eftersom Mallbacken kom tillbaka från underläge två gånger i bortamötet med Umeå innebar krysset på Zinkensdamm att Hammarby åker ur damallsvenskan – med minsta möjliga marginal.

Ett mål skiljde Hammarby och Mallbacken åt efter 22 spelade omgångar. Ett enda, futtigt mål. Om Katrin Schmidt nickat några centimeter lägre i slutet av matchen mot Piteå hade den klockrena ribbträffen kanske förvandlats till ett avgörande segermål.

Precis så fasansfull, brutal och hård kan fotbollen vara ibland. Skillnaden mellan jubel och tårar kan vara mikroskopiskt liten. Men det är ju å andra sidan det som gör sporten så oerhört fantastisk och underbar.