Ord kan vara knivar, pennor kan vara svärd och meningar kan skada.
Zlatan Ibrahimovic borde ha känt till det tidigare och bör verkligen känna till det nu.

Vi närmar oss med stormsteg 2014. Det har hänt mycket bara på ett år och ännu mycket mer sen damfotbollen blev en del av den svenska fotbollsfamiljen.

Trots det överraskas jag fortfarande så ofta av att så mycket är så oförändrat, så förlegat och så oerhört djupt rotat i människors begreppsvärldar.

Anders Svenssons uttalande för några veckor sedan var dumt och onödigt, Zlatans snedtramp i Expressen var respektlöst och genomkorkat. Båda två visade att svensk fotboll har ett stort värdegrundsarbete framför sig.

Hur svårt ska det vara att se herrfotbollen och damfotbollen för vad de är – två syskon i samma familj?

Syskon i olika åldrar med likheter och olikheter. Två individer som delar mycket, men som samtidigt är helt olika med just sina unika förutsättningar och fördelar.

Det går inte att jämföra herr- och damfotboll, och det ska heller inte göras.

De är ju två olika grenar av samma träd med exakt lika stort värde.

Ingen kommer på tanken att jämföra Charlotte Kalla med Johan Olsson fastän båda två är skidåkare. Men när det kommer till fotboll blir det genast annorlunda.

Då ska äpplen och päron vägas mot varandra och jämföras – helt utan mål och mening.

Att enskilda personer uttrycker sig klumpigt eller helt enkelt kläcker ur sig något ogenomtänkt är en sak. Att de ger uttryck för något respektlöst och dumt en helt annan.

Det är verkligen inte okej för herrlandslagets kapten att ge det senare ett ansikte. Det är bara för dåligt – oavsett vad han egentligen tycker och tänker.

Han måste helt enkelt vara så pass slipad att han aldrig placerar fötterna så himla fel. Precis som förbundsordföranden Karl-Erik Nilsson måste våga sätta ner åtminstone sin ena fot och ta ställning mot sådant som går tvärs emot SvFF:s egna (i text skrivna) värderingar.

För ord kan vara knivar, pennor kan vara svärd och meningar kan skada, men ord kan också vara byggstenar, pennor kan också vara verktyg och meningar kan också utgöra grunden till något bättre.

I år har landslaget varit samlat i över tre månader totalt.
Nästa år hade man tänkt samla spelarna under cirka 65 dagar, men så blir det inte.
Anledningen är att klubbarna sätter stopp.
– Ibland kan man behöva markera, säger Per Darnell, ordförande i Elitfotboll Dam.

Förra hösten meddelade förbundskapten Pia Sundhage att hon ville lägga beslag på landslagsspelarna i över 100 dagar inför EM på hemmaplan. Önskemålet väckte stark kritik från flera damallsvenska klubbar.

– Våra spelare är mer och mer medarbetare och skulle medarbetare i ett företag vara borta i tre och en halv månader per år så får de tjänstledigt eller avdrag på lönen, sa till exempel Kopparbergs/Göteborgs sportchef Lasse Svensson till Svenska Dagbladet då.

Landslagsledningen fick emellertid sin vilja igenom och Sundhage gavs goda möjligheter att spela ihop sitt blågula lag inför EM-slutspelet.

Så blir det inte nästa år. Klubbarna har nämligen fått nog.

I ett brev till landslagschefen Marika Domanski Lyfors har tio av tolv klubbar damallsvenskan klubbar framfört att man har för avsikt att bara släppa i väg sina landslagsspelare till de av UEFA och FIFA fastställda speldatumen.

– Vi vill minska antalet dagar då spelarna är borta med landslaget, säger en klubbledare som vill vara anonym.

EFD:s Per Darnell bekräftar att klubbarna har framfört sin ståndpunkt, men ser ingen fara för att klubbarnas ”krav” ska leda till att relationen mellan klubbarna och landslagsledningen försämras.

– Nej, det här kommer vi att lösa.

Men brevet till Marika Domanski Lyfors tycks ha fått effekt. Enligt uppgifter till Sportbladet kommer det tänkta landslagslägret i januari att ställas in.

…………………………………………………

Jag har försökt få tag i Marika Domanski Lyfors för en kommentar, men utan resultat.

…………………………………………………

Missnöjet mot många och långa landslagssamlingar är egentligen inget nytt. Kritiken har funnits länge och blommat upp från tid till annan. Dock har de kritiska rösterna blivit fler och mer högljudda under året och det kan jag ha förståelse för – precis som jag kan förstå landslagsledningens önskemål.

Självklart vill klubbarna, arbetsgivarna, förfoga över sina spelare – särskilt under försäsongen. Det är ju under den tiden som grunden till en bra säsong ska läggas. Och under försäsongen 2013 var det klubbar som bara hade hela trupperna samlade under en tidsrymd av fyra-fem veckor.

I grund och botten står jag på klubbarnas sida. De är trots allt de som betalar spelarnas löner och som varje dag jobbar med att utveckla, förädla och förbättra sina investeringar. Och som jag ser det är det klubbarna som ska ansvara för skolning, utbildning och utveckling – inte landslaget.

Men  jag har samtidigt förståelse för att landslagsledningen vill få tid tillsammans med spelarna i början på ett nytt år, ge spelare som knackar på dörren till blågult chansen och göra ett riktigt avstamp inför landslagsåret. Ett landslagsläger i januari passar dessutom klubbarna väldigt mycket bättre än vad t ex Algarve Cup gör, så det här är ingen enkel fråga.

Klart är att det finns en spricka mellan landslaget och klubbarna i Damallsvenskan, vilken inte är gynnsam för någon av parterna.

2013 blev ett fantastiskt år för svensk damfotboll – inte minst publikt och medialt.
Sportsligt nådde man dock inte riktigt samma höjder.

Det är en vecka sedan FIFA presenterade sin världsranking med Sverige som sexa – damlandslagets sämsta placering någonsin.

Noterbart är att Sverige dalat på rankingen samma år som landslaget haft större ekonomiska resurser än tidigare och varit samlat under långt mycket längre tid än förut (närmare tre månader totalt).

Tillbakagången på världsfotbollsscenen har skett under ett 2013 där damfotbollen i allmänhet, och landslaget i synnerhet, fått ett aldrig tidigare skådat medialt utrymme – mycket tack vare Pia Sundhages personlighet och lyskraft.

Under det år (lite drygt) som Pia Sundhage har varit förbundskapten har hon gjort mer för att marknadsföra och positionera svensk damfotboll än vad hennes företrädare gjorde under alla sina närmare åtta år på posten.

En annan faktor till att damfotbollen fått ta större plats än tidigare är så klart sommarens EM-slutspel. Turneringen blev inget annat än en gigantisk succé – sportsligt, organisatioriskt och publikt. Publikrekord slogs på löpande band och semesterfirande svenskar fick bada i en blågul fotbollseufori.

Att Sverige spände bågen högt och siktade mot final var så klart lika rätt som temperaturhöjande, även om laget till slut fick se sig besegrat av blivande mästarna Tyskland i EM-semifinalen.

Svensk fotboll fick emellertid lite plåster på såren när Tyresö under hösten glädjande nog gick fram till kvartsfinal i Women´s Champions League, men trots det och allt annat positivt kastar tillbakagången på världsrankingen ändå en trist liten skugga över svensk damfotboll 2013.

Det har mest varit minus i Jitex sedan säsongen slutade. Ett dussin spelare har lämnat klubben och nyrekryteringarna har varit lika med noll – fram till i går.
Då blev en trio unga spelare klara för spel i Mölndalsklubben nästa år.

Att Jitex har ambitionen att föryngra sin spelartrupp avspeglar sig i klubbens tre första förstärkningar inför 2014. Trion Amanda Östervall (17 år), Sofie Erlandsson (22 år) och Anna Furberg (23 år) har skrivit på för lilatröjorna.

Östervall och Erlandsson kommer närmast från division 1-spel i Huge respektive Torslanda medan Furberg spelade i Elitettan med Hovås/Billdal förra säsongen.

Jag ringde upp  Jitex ordförande Lars-Göran Claesson i går för att höra om läget i klubben, men fick inte ut mycket mer av samtalet än en regelrätt utskällning för mitt förra blogginlägg om klubben.

Claesson menade att inlägget skadat Mölndalsklubben (vilket naturligtvis aldrig var mitt syfte), medan jag tyckte att frågan kändes relevant med tanke på att så många spelare lämnat medan nyförvärven lyst med sin frånvaro – fram till i går.

Men med tre nypåskrivna kontrakt ser Jitex framtid lite ljusare ut, även om klubben fortfarande har en del frågetecken att räta ut.

Umeå Södra spelar i Elitettan även nästa år. I går kväll lämnade klubben beskedet att man lyckats säkra upp pengar som gör en fortsättning möjlig.

– Spelarna och ledarna har gjort ett jättejobb den senaste veckan, vilket har gett oss ett läge som ser överkomligt ut och som styrelsen har sagt okej till, berättar Umeå Södras ordförande Erik Lyxell.

Men den ekonomiska situationen är fortsatt tuff för Umeåklubben som kommer att tvingas hålla hårt i plånboken för att få pengarna att räcka till.

”Södras” beslut att satsa vidare är naturligtvis enormt glädjande för Umeåfotbollen, men också för Elitettan som nu slipper omaket med att fylla en tom plats i serien med ett annat lag.

Mimmi Löfwenius har redan lämnat Sverige för norska Lilleström. I dag får hon sällskap av ytterligare en damallsvensk spelare.

Det är inte officiellt ännu, men kommer att bli inom kort, Anna Westerlund blir nästa damllsvenska som skriver på för LSK Kvinner.

Finskan som var en del i Andrée Jeglertz EM-lag lämnade ju Piteå för några veckor sedan, men har nu alltså gjort klart med ny klubbadress.

Elitettan är på väg att skörda sitt första offer. Mycket talar nämligen för att Umeå Södra tvingas dra sig ur serien på grund av att resekostnaderna är för höga.

– Finns det inte pengar eller åtminstone en budget som vi tror på så ryker A-laget på måndag, sa klubbens ordförande Erik ”Ekke” Lyxell när vi pratades vid i går.

Alarmerande, men inte helt oväntat.

De norrländska distriktsförbunden var emot införandet av en riksserie (Elitettan) just på grund av rädslan för att de kraftigt ökade resekostnaderna skulle göra det svårt för klubbarna norr om Dalälven att överleva.

Nu ser de farhågorna tyvärr ut att besannas.

Bidragen bra, men inte bra nog
Elitfotboll Dam, (EFD), har försökt kompenserade de ökade resekostnaderna genom att ge större ekonomiska bidrag till de lag som reser längst, vilket är fantastiskt bra, men det räcker tyvärr inte.

En klubb som Umeå Södra har fått cirka 390 000 kronor i bidrag det här året, men rest för omkring 600 000 kronor. Jag tänker mig att klubben dessutom har haft utgifter för boende och mat på mellan 150 000-200 000 kronor.

Bidraget från EFD har således räckt till ungefär hälften av kostnaderna som spel i Elitettan har inneburit för Umeålaget.

Jag har varit verksam i klubbar på den här nivån och i Damallsvenskan och vet vilket enormt arbete som krävs för att över huvud taget få verksamheten att gå runt. Varje sponsorkrona är jättetuff att dra in och i bästa fall blir fotbollsåret en plus minus noll-affär, men alltför ofta en minusdito.

Klubbarna har det svårt
Att Umeå Södras ekonomi har blivit lidande efter en säsong i riksserien Elitettan förvånar därför mig inte. Utöver kostnader för och i samband med resor har klubben haft utgifter för planhyror och material – och högst sannolikt också tvingats ersätta en och annan spelare för utebliven inkomst i samband med vissa bortamatcher.

Med tanke på att flera av klubbarna i Damallsvenskan (som trots allt är en betydligt mer attraktiv serie att synas i samband med för en sponsor) har svårt att gå runt ekonomiskt, några av dem har ju till och med varit farligt nära konkurs de senaste åren, är det lätt att förstå ”Södras” bekymmer.

Grundproblemet är, som jag ser det, att produkten inte attraherar tillräckligt mycket.

Svart på vitt
Missförstå mig rätt, för jag brinner verkligen för damfotboll, men det räcker med att titta på publiksiffrorna i landets två högsta serier för att inse att intresset för produkten inte är enormt.

Med vetskapen om att lönenivåerna (i Damallsvenskan) har ökat för varje år samtidigt som publiktillströmningen varit relativt stillastående är det därför lätt att förstå klubbarnas ökade ekonomiska bekymmer.

Jag önskar att jag hade en lösning på de problem som svensk damfotboll brottas med, men det har jag dessvärre inte.

Det enda jag vet är att Svenska Fotbollförbundet, EFD och klubbarna måste ta problemen på allvar, annars riskerar fler klubbar än Umeå Södra att tvingas dra sig ur serier – eller i värsta fall gå i konkurs.

Jakten på en ny assisterande förbundskapten efter Birger Jacobsson är över. Men det blir inget ”rakt byte”.
Matti Demegård, som tar plats i landslagets tränarteam, får rollen som tränare med inriktning på analys.

Landslagets tränarteam är återigen fulltaligt. Matti Demegård, som bland annat varit assisterande tränare till Erik Hamrén i Örgryte och till Magnus Pehrsson i GAIS, fullbordar trojkan.

Men Demegård får inte samma arbetsuppgifter som företrädaren Birger Jacobsson. Istället ska han ta ansvar för analysbiten och därtill fungera som en tränarresurs till förbundskapten Pia Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson.

Kanske är Demegård, med sina specialkunskaper och sina kvaliteter, det perfekta komplementet till tränarteamet – men jag hade definitivt inte haft något emot om landslagsledningen hade anställt en assisterande tränare som fått ansvar för försvarsspelet. Tvärtom.

Pia Sundhage har en oerhört offensiv syn på fotboll och Lilie Persson är också hon ganska offensivt orienterad i sin fotbollsfilosofi. Med det i bakhuvudet, och med uppfattningen om att det svenska försvarsspelet till viss del kändes omodernt och inte alls var högklassigt rakt igenom sommarens EM, är min mening att en defensivt skicklig tränare hade varit det bästa alternativet och gett tränarteamet en bättre balans.

Men så blir det nu inte.

Istället är det trion Sundhage, Persson och Demegård som tillsammans ska utveckla landslagets spel vidare, både offensivt och defensivt.
Och kanske blir den lösningen alldeles lysande.

……………………………………..

Vittsjös lagbygge fortsätter. I förrgår blev Kirsty Yallop, Johanna Andersson och Emma Sjödahl klara för en fortsättning i klubben och i kväll meddelades att också Ifeoma Dieke och Jane Ross stannar kvar över nästa år.

Nu på kvällen meddelade klubben att både Jane Ross och Ifeoma Dieke spelar kvar också 2014.

Nio spelare har lämnat Jitex sedan säsongsavslutningen mot Piteå den 20 oktober och risken finns att det blir ännu fler.

Att klubben har haft det svårt både sportsligt och ekonomiskt är ingen nyhet, men frågan är om inte 2014 blir tuffare än någonsin.

Hittills har inga nya spelare värvats och rykten gällande spelare som skulle kunna vara på väg har varit få.

Hur mår klubben egentligen? Och spelar Jitex ens i Damallsvenskan nästa år?

I dag blev det officiellt, precis som jag kunde avslöja i Sportbladet i går, att Kirsten van de Ven lämnar Tyresö för Malmö.
Holländskan har skrivit på ett kontrakt som sträcker sig över de två kommande säsongerna.

Övergången kanske överraskar en och annan, men van de Ven har inte varit helt nöjd med sin situation i Stockholmsklubben under hösten där hon pendlat mellan startelvan och avbytarbänken.

För LdB FC Malmö, eller FC Rosengård som man kanske heter senare i kväll, fyller (som jag ser det) holländskan den lucka som Manon Melis lämnade efter sig när hon gick till Kopparbergs/Göteborg.

Kirsten van de Ven är visserligen en helt annan typ än Melis, men hon är (i likhet med Melis) en notorisk poängspelare – och hon har kvaliteter som kan ge Skånelagets offensiva spel ytterligare en dimension.

……………………………………….

Nykomlingen Eskilstuna presenterade i dag ännu ett nyförvärv. Det senaste tillskottet i spelartruppen är den kamerunska forwarden Gaelle Enganamouit.