16 års väntan är över för USA som i natt blev världsmästare för tredje gången. Att man skulle vinna finalen över Japan var jag övertygad om, men att man skulle avgöra matcher redan under första kvarten kunde jag aldrig ana.

Pang, pang, pang, pang.

Fyra mål inom loppet av 16 minuter och VM-finalen var över. Det blev ingen egentlig match, ingen riktig kamp. Dramatiken uteblev totalt i en final som var över några få minuter efter den startade.

Tacka Carli Lloyd för det, USA. 32-åringen inledde målskyttet i den tredje matchminuten, fortsatte två minuter senare och fullbordade sitt hattrick efter dryga kvarten. Då hade dessutom Lauren Holiday hunnit göra ett mål, det som betydde 3–0.

Att Japan därefter lyckades reducerad genom Yuki Ogimi (4–1) och sedan fick hjälp av Julie Johston att krypa ännu närmare innebär aldrig att man hotade USA om guldet. Inte i praktiken.

När Tobin Heath gjorde 5–2 bara två minuter efter Japans andra reduceringsmål var den sista spiken islagen i den japanska finalkistan. USA visade världen att man är bäst igen och man gjorde det med eftertryck för det som utspelade sig i Vancouver var inget annat än en sällan skådad och mycket svårglömd överkörning.

USA hade en betydligt svårare resa fram till finalen än Japan, men visade prov på kvalitet, styrka och klass på vägen dit. Väl framme vid det sista hindret gick det både snabbt och lätt. Ett tredje VM-guld är lagt till handlingarna, 16 års väntan är äntligen över.

Världens två största fotbollsgiganter ställdes mot varandra i natt. För den ena slutade mötet med ett öronbedövande jubel, för den andra med ett enormt tungt fall.

Det är inte för inte som Tyskland och USA är världens två högst rankade landslag. De båda dominanterna har tillhört den absoluta toppen ända sedan den första VM-turneringen spelades 1991. Då slutade Tyskland fyra medan USA vann.

24 år senare kan historien upprepa sig.

Nattens möte mellan fotbollssupermakterna blev en kamp, en fysisk och stentuff uppgörelse över 90 minuter. Men också en match där USA visade sig vara det bättre laget, särskilt i första halvlek, men där förbundskapten Silvia Neids taktiska skicklighet tog Tyskland tillbaka på allvar.

Efter en timmes spel fick Neids Tyskland sin gyllene chans . Skyttedrottningen Celia Sasic stegade fram till straffpunkten, lade bollen till rätta, backade, tog fart och … missade.

Hon, målsprutan som varit säkerheten själv från elva meter, blev därmed historisk som den första straffsumparen i den tyska VM-historien.

När USA lite senare fick en minst sagt lättköpt, för att inte säga feldömd, straff blev utgången en annan. Carli Lloyd, som avgjort två OS-finaler och som Tony Gustavsson beskrev som en verklig urkraft med en sanslös vinnarskalle när vi pratades vid före turneringen, darrade inte det minsta. Säkert satte hon 1–0 bakom Nadine Angerer.

Där och då var matchen avgjord. Där och då var USA klart för sin fjärde VM-final. Innan det var över beseglade Kelley O´Hara Tysklands öde med sitt 2–0-mål.

Därmed lever den amerikanska gulddrömmen, som gått i kras gång efter annan sedan den senaste triumfen 1999, vidare. För Tyskland kan turneringen sluta som den gjorde 1991, med en fjärdeplats, för USA väntar sannolikt en ny final mot Japan – precis som för fyra år sedan.

Historien kan upprepa sig själv.