Ännu en gång visade Tyskland hur hittar en väg att vinna och precis som i EM 2013 blev Nadine Angerer den stora matchvinnaren.
För Frankrike slutade VM i Kanada som mästerskap brukar göra för ”Les Bleues” – med tårar och krossade medaljdrömmar.

Det var full fart från första början. VM-kvartsfinalen mellan Tyskland och Frankrike inleddes i ett närmast furiöst tempo och fortsatte så till den andra förlängningskvartens sista spark.

Däremellan hände allt. Nästan i alla fall.

Frankrike spelade propagandafotboll i 45 minuter och satte Tyskland under ett tryck laget knappast upplevt förut. Tyskland kom tillbaka, fick stopp på de franska spelgenierna och jämnade ut spelet helt och hållet.

Men så kom Babett Peter sent  i presspelet mot Louisa Necib som tackade med att skjuta Frankrike i ledning. Där såg ”Les Bleues” ut att gå till VM-kvartsfinal, då kunde Amadine Henry, Wendy Renard & Co känna smaken av mästerskapsmedalj.

Den smaken försvann 20 minuter senare. Ett inspel från Leonie Maier träffade Renards hand och på den efterföljande straffen gav skyttedrottningen Celia Sacic ett smakprov på sin storhet.

1–1 och status quo.

90 minuter räckte inte för att skilja lagen åt. Inte två förlängningshalvlekar heller – trots att Gaëtane Thiney hade öppet mål. Turneringens första kvartsfinal gick till ett straffavgörande där lagen följdes åt i fyra omgångar.

Sedan klev Celia Sasic fram till straffpunkten, igen. Lika säkert som första gången satte hon bollen i nät bakom Sarah Bouhaddi. Pressen på Frankrike och unga Claire Lagovez.

Talangen slog bollen till höger, Nadine Angerer slängde sig till vänster och räddade. Tyskland tog sig vidare till VM-kvartsfinal, som vanligt. Nadine Angerer blev matchvinnare, som så många gånger förr och Frankrikes drömma om guld slutade med tårar, ännu en gång.

Kväll har blivit natt och klockan har sprungit i väg. Någon djupgående analys av slaget mellan Europas verkliga giganter orkar jag inte med, men jag kan konstatera att jag nyss upplev turneringens, kanske tidernas, bästa match. Fantastisk och tragiskt på samma gång. 

Tragiskt eftersom det kunde varit en VM-final, borde ha varit en semifinal. Nu möttes två av turneringens i särklass starkaste lag redan i kvartsfinal. Fy fan för det, Fifa.

Den danska taktiken var ruskigt genomarbetad, utförandet närmast perfekt. Kort före midnatt var dunderskrällen, som gav utslag på Richterskalan, ett faktum – och Frankrike ute ut EM.

Det kunde inte hända, men hände ändå.

Den största guldfavoriten av alla, Frankrike, skickades obönhörligen hem från EM av ett danskt lag som kravlades sig vidare till kvartsfinal med lottens hjälp. Vi snackar duktiga 1992-vibbar.

Av en händelse sprang jag på den danska ex-landslagsspelaren Maiken Vith Pape på väg till arenan. Hon hade en föraning om vad som skulle ske, eller så hoppades hon bara när hon sa:

”Danmark kan faktiskt överraska. Frankrike har ju allt att förlora”.

Pape fick rätt.

Danmark kunde överraska och gjorde det också. Ett kort, kompakt och ruskigt välorganiserat danskt lag fick franska världsspelare att tveka, tvivla och från stund till annan se fullkomligt håglösa ut.

Inte blev det bättre när Johanna Rasmussen dundrade in 1–0.

Frankrike fick för visso betydligt mer fart och bättre fason på sitt spel efter pausvilan, men skapade trots drösvis med avslut inte särskilt många heta chanser.

Det krävdes ju till och med en, som jag ser det, feldömd straff för att Bruno Binis lag skulle komma med i målprotokollet. Men sen tog det stopp igen.

Danmark sprang, slet och krigades sig fram till ett straffavgörande som man bara inte kunde förlora. Inte med Stine Lykke Petersen mellan stolparna.

Den danska målvaktstvåan nöp ju två straffar i öppningsmatchen mot Sverige, var någon ynka centimeter från att rädda Louisa Necibs elvametersskott i matchen och klev fram stort när det gällde som mest i kvartsfinalen.

I de franska psykena tittade nog bara spöken från tidigare mästerskapsslutspel fram. Demoner som återigen fick ett favorittippat Frankrike att misslyckas kapitalt i ett mästerskap.

Jag kan tänka mig att många lider med Frankrike och tycker att det är synd att den största guldfavoriten av alla är ute ur turneringen. Själv kan jag inte annat än njuta av skrällen.

För det handlar ju trots allt inte om att spela en för ögat vacker, snabb eller tekniskt skicklig fotboll. Det handlar om att hitta vägar att vinna.

Det gjorde Danmark i Linköping, staden där drömmar blir verklighet.