Det var sista chansen för Norges veteraner att få kröna sina karriärer med ett EM-guld. Då klev Tysklands grand old ladie, Nadine Angerer, fram och berövade norskorna chansen.

Kvartetten Ingrid Hjelmseth (33 år), Trine Rönning (31 år), Ingvild Stensland (31 år) och Solveig Gulbrandsen (32 år) har i tre veckor spelat sin allra bästa fotboll och fört det norska landslaget till ännu en mästerskapsfinal.

Det var som upplagt för ett Hollywood-slut när veteranerna ställde upp på planen inför avspark. En sista stor match mot det ofta så övermäktiga tyska landslaget, en sista möjlighet att vinna det där efterlängtade EM-guldet (även om Gulbrandsen redan har ett).

Och det såg ju bra ut, för de norska trotjänarna.

Stensland var matchens dominant före paus, Gulbrandsen slet furiöst, Rönning var tryggheten själv medan Hjelmseth stod pall för den tyska offensiven.

När domaren Cristina Dorcioman trollade fram en Galne Gunnar-billig straff efter en halvtimmes spel fick Even Pelleruds ”jenter” sin stora guldmöjlighet.

Rönning fick förtroendet, Nadine Angerer tog den ifrån henne med en reflexräddning.

En halvtimme, och ett tyskt ledningsmål, senare hittade domare Dorcioman en ny norsk straff.

Chansen gick den här gången till Gulbrandsen, men återigen sa Angerer nej.

Två gyllene lägen blev värdelösa Nadine Angerer vägrade.

Den tyska målvaktsveteranen klev fram när det som bäst behövdes och övertog den huvudroll som domaren från Rumänien så gärna ville ha.

Angerers matchvinnande räddningar låg tillsammans med en offensiv skicklighet utöver det vanliga och med tongivande världsspelare som Nadine Kessler och Dsenifer Marozsán på bästa spelhumör till grund för ännu en tysk EM-titel.

Fem raka guld blev till sex och stormakten som tappade sex spelare på grund av skador strax innan turneringen började snodde åt sig sin åttonde mästerskapstitel.

Jag hade tänkt att blogga om Norges förbundskapten Even Pellerud. Han som tagit de norska damerna till sju mästerskapsmedaljer på lika många försök. Men det blir istället ett inlägg om fotbollsfilosofi, om vad som är vackert och ett litet uns Pellerud till sist.

Efter Norges semifinalseger har jag läst åtskilliga kommentarer och texter som handlat om att Danmark var värda att vinna det nordiska derbyt eftersom de spelade en bättre fotboll och att Norge ”tråkade” sig fram till final.

I beg to differ.

Ett lag som vinner en match är värd segern. Varken mer eller mindre. Man kan ha åsikter om ett resultat är rättvist eller om det speglar en match, men det är helt andra saker och helt andra diskussioner.

Fotboll, i likhet med alla andra lagsporter, handlar om att vinna matcher. Kort sagt, att nyttja sina styrkor på bästa sätt och därigenom hitta vägar att vinna.

Det gjorde Norge i semifinalen mot Danmark och därför är Even Pelleruds landslag i EM-final – igen.

Visst kan man ha synpunkter på den norska taktiken och sättet att spela på, men de åsikterna är varken särskilt relevanta eller särskilt mycket värda. För ingen kan säga annat än att Norge anpassade sitt spel efter rådande förutsättningar, nyttjade sina styrkor på bästa sätt och hittade en väg som Danmark inte hittade – den som tog laget till final.

Jag har läst kommentarer och inlägg som menar att det norska spelet inte är utvecklande för damfotbollen. Åsikterna får stå för de som har dem och som satt dem på pränt. Jag nöjer mig med vetskapen att det inte finns några sådan krav från FIFA, UEFA eller det Norges fotbollsförbund heller.

Så vadvill jag egentligen säga?

Jo, att fotboll kan och får spelas på olika sätt. Att bra fotboll kan komma i olika skepnader.

Vissa tycker att Barcelonas tiki-taka-fotboll är synonymt med högklassig fotboll, andra inte. Somliga uppskattar syniskt spelande lag som inte skulle ägna en tanke på att begagna sig åt champagne-lir, andra avskyr det.

Vem kan säga att en viss slags fotboll är vackrare än en annan? All fotboll är vacker på sitt sätt, all fotboll har sitt berättigande och all slag taktik har sin plats.

För Even Pellerud är det vackrare att vinna en semifinal mot Danmark och lotsa sitt norska landslag till ännu en EM-final än att spela ett spel som möjligen skulle kunna vara mer underhållande för den stora massan, men som skulle resultera i förlust.

Som jag ser det har Pellerud gjort helt rätt rätt som fått sitt lag att spela norskare än norskt. Det har tagit Ingvild Stensland, Solveig Gulbrandsen, Ingrid Hjelmseth och de övriga till final mot Tyskland på Friends Arena.

Vackrare än så kan det väl knappast bli.

Norge hoppades på sina supertalanger, men det var en veteran som sköt Even Pelleruds gäng till seger mot Holland. Solveig Gulbrandsen dundrade in matchavgörande 1–0 och tog Norge vidare i turneringen.

Efter 1–1 mot Island var Norge närmast piskat att ta tre poäng mot Holland. Solveig Gulbrandsen fixade biffen.

Hon är kanske inte lika bra som hon var för några år sen, men hon håller fortfarande riktigt hög klass, åtminstone under perioder av matcher.

Och tänk så nära det var att hon faktiskt spelade i Damallsvenskan för fem säsonger sedan. Kontakten var tagen, intresset riktigt stort och det enda som egentligen saknades var ett jobb till hennes make.

Men det var just på den där sista punkten som övergången från Kolbotn stöp. Gulbrandsen var i praktiken klar för spel i Sverige 2008, men allt föll när klubben ifråga inte lyckades skaka fram ett adekvat jobb till hennes man.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur kul det hade varit att se henne i Damallsvenskan och se henne mäta sig med de bästa spelarna ligan då.

Nu får jag hålla tillgodo med att se henne här i EM och se henne plocka fram bitar av de kvaliteter som en gång gjorde henne till en av Europas bästa mittfältare. Ungefär som hon gjorde mot Holland.

…………………………………….

Den tyska dieselmaskinen tuggade igång på riktigt allvar mot Island. Lena Lotzen gjorde Tysklands första mål och skyttedrottningen Celia Okoyino da Mbabi spädde på med två fullträffar.

Om tyskorna hade svårt att få till det i premiären mot Holland så imponerade de desto mer mot Island.

Bli inte förvånade om de regerande mästarna, med fem raka EM-titlar, spelar final om ett par veckor.