”Å, resereporter! Va lyxigt!”
Det är den absolut vanligaste reaktionen jag får när jag berättar vad jag sysslar med.
Folk verkar ha en bild av resereporterns vardag som ändlösa dagar av sol, bad och spännande möten och upplevelser.
Och visst, jag har oftast väldigt roligt på jobbet. Och ja, det händer titt som tätt att jag befinner mig på en sandstrand på arbetstid.
Men lyxigt?
Nja.
Vissa resor är så klart bättre än andra, men ibland går helt enkelt allt åt skogen. Som min reportageresa till Thailand för ett par månader sedan.
Här kommer en kort resumé, som förhoppningsvis för alltid tar död på myten om den glamourösa resereportern:

Dag 1: Snökaos i Stockholm. Mängder av plan är inställda, men vår flight ska gå enligt tidtabell klockan 20.00, meddelar LFV. Så fort vi kliver in på Terminal 5 blinkar avgångstavlan till: Flight SK975 försenad till 23.15.
Klockan 00.40 lyfter vi.

Dag 2: Vi landar i Bangkok 16.45 lokal tid, nära fem timmar sena. Anslutande inrikesplan till Had Yai avgår 17.25. Springer gatlopp genom terminalen bara för att komma fram två minuter för sent för att få checka in.
Bokar nya biljetter till första planet nästa dag, klockan 06.00, och checkar in på ett enkelt hotell för en dusch, middag och några timmars sömn. Strax efter nio på kvällen kommer jag till mitt rum, borstar tänderna och slår på CNN.
”BANGKOK INTERNATIONAL AIRPORT UNDER SIEGE!! THOUSANDS OF PROTESTERS TAKE OVER SUVARNABHUMI AIRPORT”
Tre timmar tidigare, när vi lämnat flygplatsen, märktes INGENTING.
Jobbar hela natten med att rapportera om demonstrationen på flygplatsen, somnar utmattade när det står klart att ockupationen kommer att fortsätta.

Dag 3: Lyckas efter mycket strul komma med ett inrikesplan från den gamla flygplatsen Don Muang. När vi landar i Had Yai framåt kvällen möts vi av beskedet att även den flygplatsen nu är ockuperad.

Dag 4: Regnet öser ner. Vi tar oss ändå ut till Koh Lipe, starten för resans båtluff. Hoppas att solen ska titta fram – ingen vill läsa en resebilaga och titta på bilder där det och mulet och regnar…

Dag 5: Regnet öser fortfarande ner, dessutom har fotograf Sara inte sovit en blund eftersom en spindel stor som en handflata patrullerat kanten på myggnätet hela natten.
Framåt eftermiddagen klarnar det upp och vi kastar oss ut på stranden för att försöka ta lite fina bilder. Blir överlyckliga när vi snabbt hittar några svenska tjejer som gärna vill ställa upp och vara med på bild. Fem minuter in i sessionen fladdrar displayen på Saras systemkamera till: ERROR.
Kameran dör – och strax därefter börjar det återigen regna.

Dag 6: Solen skiner och vi åker på en snorklingsutflykt i hopp om att kunna intervjua folk och ta fina bilder. Saras kamera fungerar hjälpligt.
Vi blir uppdelade i flera olika longtailbåtar. På vår båt hamnar förutom oss: En döv tysk man i 40-årsåldern, ett bögpar som inte vill vara med på bild och ett ryskt gift par med en tjej som är rädd för vatten och inte kan simma. Var är våra fotomodeller??
Sen börjar det regna.

Dag 7: Vi drar vidare till nationalparksön Koh Tarutao. Flygplatsen i Bangkok är fortfarande stängd, och regnet hänger i luften. Saras kamera har helt lagt av och vi förlitar oss på den lilla pocketkameran.
Dag 8: Åker på utflykt till ett djungelområde där ett fängelse för thailändska politiska fångar legat.
”Do we need trekking boots?”, frågar vi.
”No, no, cement road. Very good road”, säger en glad parkanställd.
Efter en halvtimmes planlöst promenerande i djungeln är mina ben är fulla av stora, svullna bett som kliar infernaliskt. På Saras ena fot sitter en blodigel.

Dag 9: Flygplatsen fortfarande stängd, redaktören bestämmer att vi ska åka till Phuket i stället för Bangkok, som var den ursprungliga planen.
Dag 10: Anländer sent på eftermiddagen till Nai Harn på Phuket. Sara springer ner på stranden för att hinna ta bilder innan solen går ner, men kommer snabbt tillbaka. Den splitternya pocketkameran är stendöd. Nu får vi förlita oss på min, privata, pocketkamera.

Dag 11: Går upp i ottan för att besöka ett munkkloster, som enligt kollegorna hemma äger den fina stranden i Nai Harn. Väl uppe vid klostret får vi efter mycket om och men audiens med en munk, som inte kan ett ord engelska.
Jag: ”Jo, den här stranden här nedanför. Hur kommer det sig att klostret äger den?”
Munken: ”Va? Nej, vi äger ingen strand!”

Dag 12: Efter fiaskot med munkstranden åker vi ut till en liten ö där man kan bo hemma hos en thailändsk familj och lära sig om eko-turism. På morgonen är det frukost redan klockan 06.00.
Självklart försover vi oss.

Dag 13: Reser upp till Bangkok i ottan, nu har flygplatsen öppnat igen och vi har fått besked om att vi kan åka hem som vanligt. På utsatt tid, 14.25, lyfter flight SK976 från Bangkok på väg till Stockholm.
Inga var mer förvånade än vi!

Britten Paul Smith är antagligen den första i sitt slag. Han tänker nämligen resa jorden runt på 30 dagar, endast med hjälp av dem som följer hans mikroblogg på Twitter.
Reglerna han har satt upp för sig själv är enkla: Han får bara ta emot erbjudanden om resor och boende från twitteranvändare, det enda han får lägga egna pengar på är mat, dryck och saker han kan bära med sig. Dessutom får han bara planera max tre dagar i förväg.

Och vad är då Twitter? Jo, det är en sajt där man på ett enkelt sätt kan dela med sig till andra vad man gör just precis nu. Varje användare gör korta blogginlägg, eller statusuppdateringar, på max 140 tecken. Du kan antingen uppdatera direkt på sajten, eller med hjälp av ett sms från din mobil.
Paul Smith kallar sig Twitchhiker, och inte nog med att han helt tänker förlita sig på hjälp och gåvor från dem som följer hans Twitter-uppdateringar, så gör han även den här resan som ett sätt att samla in pengar till välgörande ändamål.

Starten för den här resan går i Newcastle 1 mars, men redan nu kan du själv komma med förslag och erbjudanden.
Följ Twitchhikers resa på Twitter eller på hans blogg.

Jag verkar ha en hang-up på Köpenhamn den här veckan.
I kväll visas det utmärkta populärkulturmagasinet ”Hype” i SVT2. Programmet spelas in på den sjukt snygga Karriere bar, i Köpenhamns motsvarighet till New Yorks Meatpacking District.
Ja, krogen ligger precis vid Flesketorvet, området bakom Hovedbanegården där stadens köttgrossister på senare år börjat konkurreras ut av hippa konstnärstyper. Precis som på Manhattan.

Karriere i sig är en blandning av konstnärsforum, ekologisk krog och nattklubb. Här har flera danska designers bidragit med olika delar, allt från pissoarer till armaturer, och till och med prispolitiken färgas av en konstnärlig idé om att priset ska bestämmas utifrån vem kunden är.

Jag vill dit! Nu!

Fritidsresor gör sitt bästa för att framstå som en researrangör som bryr sig om miljön.
Senast i raden av åtgärder gäller taxfreeförsäljningen ombord, närmare bestämt vinet. 
I dag meddelar de nämligen att de hittat en sydafrikansk leverantör som säljer vin i plastflaskor!
Genom att byta ut glasflaskorna mot plastflaskor minskas vikten ombord, och då minskar även utsläppen.
Bra så.

Men frågan kvarstår – hur kan det någonsin bli klimatsmart att forsla taxfreeprodukter, oavsett material, kors och tvärs över världen?

Weekendsemestern är ute – nu är det nanosemester som gäller.
Trots lågkonjunktur och bistra tider vill vi inte skippa semestern. Men när plånboken egentligen inte tillåter några resor, ja då dyker den korta nanosemestern upp som ett alternativ.
Antalet svenskar som vill åka bort bara över en natt har i genomsnitt ökat med 12 procent under det senaste året, visar ny statistik från hotellbokningssajten Hotels.com.
Och ja, varför inte?
Jag kan absolut tänka mig att semestra på det här viset.

Om jag fick åka just precis nu skulle jag kunna tänka mig följande:
Ta morgontåget ner till Köpenhamn hela vägen ut till Louisiana för att titta på Max Ernst-utställningen som pågår nu. Därefter checka in på snygga SAS Radisson och äta middag på någon av alla nya och spännande restauranger som dykt upp i staden de senaste åren. Nästa förmiddag får det bli en shoppingrunda i Østerbro, och sen kliva på tåget hem igen.

Vart vill du åka på nanosemester?
Mejla ditt förslag till redaktionen@destination.se

Jösses vilken örnkoll ni har på stränder runt om i världen!
Mejlen har bara rasat in hit till redaktionen med förslag, listor och kommentarer till den lista på världens bästa stränder som vi publicerade häromdagen.
Så, okej. Jag är visserligen inte lika berest som ni alla verkar vara, men här är mina topp 5 stränder.
Observera – bara stränder jag själv besökt. 

1. Ao Son, Koh Tarutao, Thailand
Helt öde och vansinnigt vacker strand på nationalparksön Tarutao.

2. Agios Pavlos, Kreta, Grekland
Fantomenblått vatten, vackert inramad av klippor, underbart avslappnad stämning. Läs mer om den, och andra stränder på södra Kreta här.

3. Playa de la Viuda, Punta del Diablo, Uruguay
Vild, vacker och väldigt lång strand där du utan problem får en sanddyn för dig själv.

4. Es Trenc, Mallorca
Så nära Karibien man kan komma i Medelhavet.

5. Venice Beach, Los Angeles
Rullskridskoåkare, bikinitjejer med solariebränna, Bay Watch-badvakter och knasiga hippies.

Nå, håller ni med mig?

Kännare av krigshistoria undrar kanske hur det kommer sig att Blackpool, den klassiska badorten på Englands västkust, inte bombades av tyskarna under Andra världskriget?
Nu har en brittisk publicist, Michael Cole, hittat svaret. Hitler planerade nämligen att göra Blackpool till en tummelplats för tyska soldater, skriver The Guardian i dag!
Cole offentliggör nu kartor, ritningar och flygfoton som han hittat djupt inne i arkiven på en militärbas i Tyskland. I vad som där kallas Operation Sjölejon framkommer långt framskridna planer på vad som skulle bli Blackpools roll efter att Hitler invaderat England.

Kanske kan detta bli vändningen för den numera ganska nedgångna badorten?
Vad sägs om en ny slogan: ”Blackpool – om Hitler själv får välja”.

I natt tog den förhandstippade filmen ”Slumdog Millionaire” storslam på Oscargalan. 8 statyetter blev det, däribland bästa film. Det är en mysig feel-goodfilm om en indisk pojke, uppväxt i slummen i Bombay, som tävlar i ”Vem vill bli miljonär?”.
Vågar man nu hoppas på en ”Mamma Mia!-effekt” för Bombay?
Efter att ABBA-musikalen gick upp på bio i somras ökade intresset för resor till de grekiska öar där filmen spelades in, framför allt Skiathos och Skopelos, enormt. Alla ville plötsligt uppleva de grekiska paradisstränder där Meryl Streep gjort jazzhands i snickarbyxor.
Men vågar man hoppas på samma utveckling för Bombay? Hur bra minne har vi egentligen – det är ju faktiskt bara tre månader sedan bombattentaten där 100-tals människor dog och terrorister belägrade lyxhotellet Oberoi, då fullt med västerländska turister.

Vad säger ni – är det dags att glömma bombdåden och boka in en resa till Bombay nu?

Jag är egentligen inte alls lämpad att vara resereporter. I alla fall inte om man frågar min chef, som anser att en av de viktigaste metoderna för att samla in intryck och upplevelser om ett nytt ställe är genom att äta.
Jag är nämligen:
1. Vegetarian
2. Laktosintolerant

Så, nej, Buenos Aires var väl ur matsynpunkt inget drömresmål för mig, eftersom jag varken kunde njuta av det möra köttet eller frossa i den gräddiga glassen. Tur att jag var där på semester…
Inte heller Kina funkade speciellt bra för mig, eftersom många kineser är av övertygelsen att bacon är en krydda som är absolut nödvändig i vegetariska rätter. Annars smakar det ju ingenting!
Innan jag reste till Kina fick jag en inplastad lapp av en kollega där det stod, på kinesiska, att jag inte äter kött. Vi diskuterade först vilken formulering som skulle användas, eftersom hon bott i Kina och visste hur svårt det är för vegetarianer att bli tagna på allvar. Hennes förslag var:
”Om jag äter någonting som innehåller minsta lilla spår av kött så kräks jag rakt ut på golvet!”
Vi nöjde oss till slut med en mindre aggressiv formulering, och den fungerade hyfsat. Ja, lite bacon får man som sagt räkna med.

Men det här med matallergier är något vi ofta får frågor om. Vilka resmål som passar nötallergiker, och framförallt hur man bäst talar om att man är allergisk.
Nu finns en ny, praktisk liten bok som iallafall jag kommer att packa ner på alla mina resor framöver.
Den heter ”No thanks, I’m allergic” och innehåller frasen ”Nej tack, jag är allergisk” på 37 språk. Det finns även en förklarande text på lika många språk om vad det innebär att vara allergisk mot nötter, laktos och gluten. Läs mer om boken här.

Så, nästa gång jag åker till Indonesien kan jag säga:
Tidak, terima kasih saya alergi laktosa.

I dag skriver Dagens Industri om en pilot på ett SAS-plan från Köpenhamn till Olso som hälsade passagerarna välkomna ombord på flighten till – London. Efter att kabinpersonalen upptäckt och rättat till misstaget blev plötsligt piloten illamående och fick bytas ut.

”Illamående”?

För några veckor sedan rapporterades om en Aeroflotpilot på ett flygplan mellan Moskva och New York som varit så berusad att han knappt kunde stå på benen. Passagerarna fick då närmast göra myteri för att han skulle bytas ut.
Likaså har haverirapporten efter den svåra flygolyckan i Uralbergen i september förra året, även den med ett Aeroflotplan, visat att piloten var berusad.

Fulla piloter är ingen nyhet, men hur kommer det sig att det fortfarande inte finns alkolås ombord på trafikflygplan? Och hur kommer det sig att svenska flygplatser – eller SAS för den delen – inte inför obligatoriska alkoholtester?
Är det så enkelt att den uråldriga synen på piloter som flärdfulla världsmedborgare, med all rätt att likt reklamarna i tv-serien ”Mad Men” alltid sitta med ett fyllt whiskyglas i handen, fortfarande lever kvar?