Försök till en fika på Koh Lipe – observera vattendropparna som
forsar ner från bordet! Foto: SARA RINGSTRÖM

”Å, resereporter! Va lyxigt!”
Det är den absolut vanligaste reaktionen jag får när jag berättar vad jag sysslar med.
Folk verkar ha en bild av resereporterns vardag som ändlösa dagar av sol, bad och spännande möten och upplevelser.
Och visst, jag har oftast väldigt roligt på jobbet. Och ja, det händer titt som tätt att jag befinner mig på en sandstrand på arbetstid.
Men lyxigt?
Nja.
Vissa resor är så klart bättre än andra, men ibland går helt enkelt allt åt skogen. Som min reportageresa till Thailand för ett par månader sedan.
Här kommer en kort resumé, som förhoppningsvis för alltid tar död på myten om den glamourösa resereportern:

Dag 1: Snökaos i Stockholm. Mängder av plan är inställda, men vår flight ska gå enligt tidtabell klockan 20.00, meddelar LFV. Så fort vi kliver in på Terminal 5 blinkar avgångstavlan till: Flight SK975 försenad till 23.15.
Klockan 00.40 lyfter vi.

Dag 2: Vi landar i Bangkok 16.45 lokal tid, nära fem timmar sena. Anslutande inrikesplan till Had Yai avgår 17.25. Springer gatlopp genom terminalen bara för att komma fram två minuter för sent för att få checka in.
Bokar nya biljetter till första planet nästa dag, klockan 06.00, och checkar in på ett enkelt hotell för en dusch, middag och några timmars sömn. Strax efter nio på kvällen kommer jag till mitt rum, borstar tänderna och slår på CNN.
”BANGKOK INTERNATIONAL AIRPORT UNDER SIEGE!! THOUSANDS OF PROTESTERS TAKE OVER SUVARNABHUMI AIRPORT”
Tre timmar tidigare, när vi lämnat flygplatsen, märktes INGENTING.
Jobbar hela natten med att rapportera om demonstrationen på flygplatsen, somnar utmattade när det står klart att ockupationen kommer att fortsätta.

Dag 3: Lyckas efter mycket strul komma med ett inrikesplan från den gamla flygplatsen Don Muang. När vi landar i Had Yai framåt kvällen möts vi av beskedet att även den flygplatsen nu är ockuperad.

Dag 4: Regnet öser ner. Vi tar oss ändå ut till Koh Lipe, starten för resans båtluff. Hoppas att solen ska titta fram – ingen vill läsa en resebilaga och titta på bilder där det och mulet och regnar…

Dag 5: Regnet öser fortfarande ner, dessutom har fotograf Sara inte sovit en blund eftersom en spindel stor som en handflata patrullerat kanten på myggnätet hela natten.
Framåt eftermiddagen klarnar det upp och vi kastar oss ut på stranden för att försöka ta lite fina bilder. Blir överlyckliga när vi snabbt hittar några svenska tjejer som gärna vill ställa upp och vara med på bild. Fem minuter in i sessionen fladdrar displayen på Saras systemkamera till: ERROR.
Kameran dör – och strax därefter börjar det återigen regna.

Dag 6: Solen skiner och vi åker på en snorklingsutflykt i hopp om att kunna intervjua folk och ta fina bilder. Saras kamera fungerar hjälpligt.
Vi blir uppdelade i flera olika longtailbåtar. På vår båt hamnar förutom oss: En döv tysk man i 40-årsåldern, ett bögpar som inte vill vara med på bild och ett ryskt gift par med en tjej som är rädd för vatten och inte kan simma. Var är våra fotomodeller??
Sen börjar det regna.

Dag 7: Vi drar vidare till nationalparksön Koh Tarutao. Flygplatsen i Bangkok är fortfarande stängd, och regnet hänger i luften. Saras kamera har helt lagt av och vi förlitar oss på den lilla pocketkameran.
Dag 8: Åker på utflykt till ett djungelområde där ett fängelse för thailändska politiska fångar legat.
”Do we need trekking boots?”, frågar vi.
”No, no, cement road. Very good road”, säger en glad parkanställd.
Efter en halvtimmes planlöst promenerande i djungeln är mina ben är fulla av stora, svullna bett som kliar infernaliskt. På Saras ena fot sitter en blodigel.

Dag 9: Flygplatsen fortfarande stängd, redaktören bestämmer att vi ska åka till Phuket i stället för Bangkok, som var den ursprungliga planen.
Dag 10: Anländer sent på eftermiddagen till Nai Harn på Phuket. Sara springer ner på stranden för att hinna ta bilder innan solen går ner, men kommer snabbt tillbaka. Den splitternya pocketkameran är stendöd. Nu får vi förlita oss på min, privata, pocketkamera.

Dag 11: Går upp i ottan för att besöka ett munkkloster, som enligt kollegorna hemma äger den fina stranden i Nai Harn. Väl uppe vid klostret får vi efter mycket om och men audiens med en munk, som inte kan ett ord engelska.
Jag: ”Jo, den här stranden här nedanför. Hur kommer det sig att klostret äger den?”
Munken: ”Va? Nej, vi äger ingen strand!”

Dag 12: Efter fiaskot med munkstranden åker vi ut till en liten ö där man kan bo hemma hos en thailändsk familj och lära sig om eko-turism. På morgonen är det frukost redan klockan 06.00.
Självklart försover vi oss.

Dag 13: Reser upp till Bangkok i ottan, nu har flygplatsen öppnat igen och vi har fått besked om att vi kan åka hem som vanligt. På utsatt tid, 14.25, lyfter flight SK976 från Bangkok på väg till Stockholm.
Inga var mer förvånade än vi!