När jag var liten fick jag alltid höra att man inte kommer någonstans med hysteriska vredesutbrott.
Men, det visar sig nu att det faktiskt kan löna sig!
För några veckor sedan spreds en filmsnutt på nätet, föreställande en kinesisk kvinna som fick ett fullkomligt hysteriskt utbrott när hon missat en flight mellan Hongkong och San Francisco.
Hon skriker, gråter, slänger sig på marken och beter sig som en typisk femåring i värsta trotsfasen.
Ganska underhållande, men samtidigt så klart en smula integritetskränkande.

Nu har flygbolaget Cathay Pacific bett kvinnan om ursäkt för att hon ofrivilligt blivit en nätkändis, skriver norska tidningen VG. Det var ju trots allt en anställd på Cathay som filmade kvinnans galenattack.
Förutom ursäkten har kvinnan även blivit lovad en uppgradering på kommande flighter, samt ett par extra bonuspoäng.

Kan inte låta bli att fundera på vad som hade hänt om hon fått samma utbrott någon annan stans i världen. Hade till exempel amerikanska flygplatsvakter tillåtit något sådant, eller hade de tagit fram handklovar och låst in henne i ett rum?

Bläddrade precis igenom ett specialnummer av tidningen Allt om Bröllop med tema bröllopsresor.
Här finns småtrevliga reportage från klassiska bröllopsresmål som Maldiverna blandat med matnyttiga tips för hur man gifter sig utomlands.
Bra så.

Men varför i hela fridens namn måste tidningar av den här typen alltid hålla så stenhårt på uråldriga könsroller? På en prylsida finns ett litet tips om nya resväskor och en bild på en rosa och en blå väska. På den rosa väskan står det ”För henne” och på den blå ”För honom”.

Hur modernt känns egentligen det? Kan man inte få välja färg på väskan själv?
Min stackars redaktör Sture till exempel, han älskar rosa.
Får inte han ha en rosa resväska då, eller?

Över 200 000 resenärer världen över har sagt sitt.
I en stor undersökning, som genomförs varje år av organisationen Airports Council International, ACI, har Incheons internationella flygplats i Söul i Sydkorea utsetts till världens bästa flygplats.
Två på listan kommer min egen personliga favorit, Changi i Singapore. Där kan jag utan problem vänta i timmar på ett försenat flyg!

Undersökningen fick mig att börja fundera på vilka flygplatser jag tycker sämst om.
Det här blir ju en högst personlig och subjektiv bedömning, som helt baserar sig på de flygplatser jag själv besökt. Ofta har ju dessutom upplevelsen av flygplatsen ganska mycket att göra med omständigheter.
Men ändå, här är min lista:

Charles de Gaulle, Paris, Frankrike
Terminalen är en mystisk cirkelformad konstruktion som påminner om IKEA i Kungens Kurva. Totalt omöjligt att hitta, bara en massa rulltrappor i mitten som man måste gå fyra varv runt, runt, runt för att komma åt. Grått och mörkt och deppigt. Gör du misstaget att gå igenom säkerhetskontrollen finns knappt några affärer eller restauranger att välja mellan.

Inrikesterminalen, Peking, Kina
Har väldigt dåliga minnen förknippade med den här flygplatsen, återkommer till detta i ett senare inlägg men jag kan säga så mycket som att jag en gång försökt köpa nya flygbiljetter samtidigt som ungefär en miljon kineser var strandade på flygplatsen på grund av dimma..

Suvarnabhumi, Bangkok, Thailand
Är faktiskt lite besviken på den nya flygplatsen i Bangkok. Och det är inte för att jag själv landade två timmar innan den ockuperades av demonstranter i november förra året.
Det finns ett fundamentalt problem som jag ser det. Av någon outgrundlig anledning är säkerhetskontrollerna placerade precis vid gaterna. Innanför säkerhetskontrollen är det alltså bara en vänthall. Inget mer. Vet man inte om detta i förväg så kan man alltså bli stående tomhänt, utan något att äta eller dricka, i väntan på planet. Helt värdelöst.

Ho Chi Minh International Airport, HCM, Vietnam
En relativt nyrenoverad och snygg flygplats som är bra på ganska många sätt. Men det är just snyggheten som blir flygplatsens fall. Det är nämligen förbjudet att sälja tuggummin inne i terminalen! Och jag vet inte hur ni har det, men jag måste tugga tuggummi under start och landning för att inte få ont i öronen.

Fiumicino-Leonardo da Vinci, Rom, Italien
En flygplats att älska och hata. Älska när man reser hem, eftersom taxfreebutikerna är fantastiska. Men att landa i Rom, det är ingen lek. Av oförklarlig anledning tar det alltid minst dubbelt så lång tid att få sin väska i Rom som någon annan stans i hela världen.
Bagagesystemet måste vara från Ceasars tid eller nåt, så långsamt som det är. Helt galet.

Vilka är dina bästa och sämsta flygplatser?

Det börjar dra ihop sig.
Om en vecka drar årets största resmässa, TUR-mässan i Göteborg, i gång.
Givetvis kommer vi att vara där och visa upp Aftonbladets nya resesatsning Destination.

Så även representanter från de 109 (!) länder som anmält sin medverkan på mässan.
Just nu rasar det in mejl om pressträffar, seminarier, föreläsningar, mingelfester och intervjuförfrågningar.
Jag har möjlighet att träffa utsända från emiratet Sharjah, gå på en pressinformation om Richard Bransons rymdsatsning Virgin Galactic, delta i prisutdelningen till Årets  svenska busshuvudstad och vara med på ett jippo med Tomas Ravelli. För att nämna några exempel.

Större delen av tiden tänker jag dock befinna mig i Destinations egen monter.
Så kom dit och hälsa på, hämta ett magasin, ställ en fråga eller lämna ett tips!

Resebyråkedjan Ticket redovisar i dag Ticket Collection, en undersökning de gör två gånger per år och som baserar sig på vad deras kunder efterfrågar.
Inte helt oväntat hamnar Turkiet i topp som det mest populära resmålet inför sommaren.

Samtidigt har Ticket gjort en kundundersökning bland 4 500 kunder.
Den mest spännande frågan, tycker i alla fall jag, handlar om vad man saknar under semestern.
Och det är INTE svenskt kaffe. Hela 38% svarade att de saknar kranvattnet mest. På andra plats kom den egna sängen, 28% svarade att de saknar den mest. 10% saknar svenskt kaffe mest. 

Jag håller nog med. Den lyxen vi svenskar har att kunna dricka gott vatten direkt i från kranen är faktiskt ganska unik.
Vad jag däremot inte alls förstår är den enda procenten av Sveriges befolkning som saknar jobbet mest av allt under semestern. Hallå!

Frågan ”Finns det svenskt kaffe på hotellet?” brukar vi ofta lite ironiskt förknippa med ovana charterresenärer på förstagångsbesök på Gran Canaria.
Av någon anledning tycker vi svenskar om att göra narr av andra svenskar. Speciellt på semestern. Det är liksom lite fult att avslöja att man är svensk, och framför allt att vilja upprätthålla sina svenska vanor. Vi ängsliga svenskar vill gärna smälta in, anamma den lokala kulturen och anpassa oss efter lokala seder och bruk.

Men redan Carl Jonas Love Almqvist konstaterade ju – utan ironi – att blott Sverige svenska krusbär ha. Och vad är egentligen så konstigt med det?
Skulle någon ifrågasätta en italienare som saknar sin mammas pasta, eller fransmannen som inte vill dricka annat än franskt vin?
Nej, antagligen inte.

Vad saknar du själv mest under semestern? Är det kaffet? Eller kanske tvättmaskinen, som 4% svarade i undersökningen?

Vi har en lista här på redaktionen.
En viktig, prestigefylld och väldigt välunderhållen lista. En lista som är ett ständigt föremål för diskussioner, omvärderingar och förändringar.
Jag talar så klart om listan över vilka länder vi besökt.
FN har 192 medlemsländer. Enligt Wikipedia finns det 194 självständiga stater. Vår egen lista består – just nu – av 195 självständiga länder, där de hetaste kandidaterna för diskussioner är Kosovo och Taiwan. Platsar de eller inte?
Etta på listan ligger min reporterkollega Thomas. Han har varit i 84 länder. 84!
Själv har jag bara kommit upp i ynka 31 (men jag ligger före redaktör Sture!).

Hur samlar man då på sig fler länder?
Själv har jag varit i Thailand för Aftonbladets räkning tre gånger. Inget nytt land där inte – inte ens första gången! Andra länder vi ofta åker till är Grekland, Spanien och Egypten.
Tyvärr är det inte så ofta vi har möjlighet att åka på resor till exotiska, spännande länder.
Men, man kan ju alltid göra som Thomas och paxa det reporteruppdrag som gav tre nya länder i Östeuropa under en och samma reportageresa..

Snart är jag uppe i 32, Mexiko blir ett nytt land för mig att lägga till listan.
Visserligen har jag varit där en gång redan, men det räknas inte. För att få tillgodoräkna sig ett land på vår prestigefulla lista krävs lite mer än ett snabbt besök på en halvtimme..

Hur många länder kommer du själv upp i? Och räkna ärligt nu!
Endast en ynka mellanlandning duger inte!

Marknadsföringsgeniet Michael O’Leary har slagit till igen. Ryanairs toaavgifter som hela resebranschen rapporterade om var givetvis en ren bluff.
Enligt ett nytt uttalande från Ryanairs vd O’Leary är det inte ens juridiskt möjligt att införa avgift för toabesök i luften.
”Men det var ett bra sätt att få gratis reklam”, konstaterade O’Leary förnöjt vid en presskonferens i Dublin, enligt Irish Times.

Och visst är det så.
Ryanair är utan tvekan det flygbolag som är bäst på att utnyttja medierna. Från gratiskampanjer till baddräktskalendrar, Ryanair vet precis vilka knappar som ska tryckas in för att få maximal uppmärksamhet i medierna.
Jag kan bara kapitulera och erkänna att jag villigt går på bluffen, gång på gång på gång.

Det enda jag kan hoppas på är att ni läsare är smartare än jag, och inte låter ert val av flygbolag styras av att Ryanairs vd hade högsta betyg i gerillamarknadsföring.

Ay Caramba!
Jag har ett ganska bra jobb, trots allt. Snart åker jag och fotograf Sara till Mexiko för att göra resereportage!

Min enda erfarenhet av Mexiko är än så länge ett halvtimmeslångt besök i El Paso för några år sedan. Jag och fyra tjejkompisar bilade från Los Angeles till Miami, och när vi kom till El Paso i Texas parkerade vi vår vita hyrbil, promenerade över Rio Grande och in i den mexikanska delen av stan.
Vi hann knappt över bron förrän luggslitna män kom fram och erbjöd oss alla möjliga piller, från Viagra till bantningsmedel. Mitt på blanka eftermiddagen!
Vi spanade in några souvenirbutiker, tog några obligatoriska fotografier och skyndade sedan snabbt över bron tillbaka in i USA igen.
Besöket i Mexiko blev riktigt vad vi hade föreställt oss, med andra ord.

Nu gör jag ett nytt försök, men jag behöver din hjälp! Ge mig dina bästa Mexiko-tips, eller kom med förslag på vad du vill läsa om, både i Destination och här på bloggen.
* Var finns de bästa stränderna?
* Vilken är den bästa charterorten?
* Är Tulum värt ett besök?
* Ska vi göra en Indiana Jones och ge oss på en djungelvandring?
* Vill du läsa ett reportage från stället där den gamla datingsåpan ”Paradise Hotell” spelades in, eller har man tröttnat på Olinda för gott?
* Är dykningen någonting att ha?
* Är den där klippan i Acapulco lika häftig som den ser ut?

Så, kom igen nu. Mejla mig eller skriv dina tips i kommentarsfältet. Hjälp mig att planera resan, och passa samtidigt på att påverka innehållet i magasinet Destination!

Följ arbetet på Arlanda flygplats i TV 3. Foto: TV 3

I går kväll var det premiär för TV 3:s yrkessåpa ”Stockholm-Arlanda”.
Jag skrev här i går om mina förhoppningar på den, speciellt efter besvikelserna ”Semestersvenskar” och ”Charterhjältar”.
Och jag blev inte besviken.

Det var dramatik från första till sista stund. Problem som skulle lösas, arga passagerare, försvunna diplomatväskor och kräsna ministrar.
Allt hanterades väldigt proffsigt av en hel rad vardagshjältar vars tuffa jobb man fick en helt ny förståelse för.
Min absoluta favorit var P-A, denna filbunkslugna stationsledare som hanterade alla kriser – från incheckningspersonal i parkas till larm om gasläckage i ett lastutrymme – med det goda humöret ständigt intakt. Bäst var när han avslutade en regelrätt avhyvling över mobilen med ”Kram på dig!”. Underbart.
Och stackars Marie, deputy officer, som blev ansvarig för en försvunnen diplomatförsändelse. Som hon letade och letade efter denna väska!

Största behållningen för mig var trots allt att jag faktiskt lärde mig en hel del saker som jag inte tidigare visste. Till exempel att de två piloterna ombord ett flygplan aldrig får äta samma mat. Verkar ju extremt logiskt när man tänker på det, men det hade jag ingen aning om!

Förhoppningsvis kan en sådan här programserie skapa lite mer förståelse för det enorma arbete som ligger bakom en fungerande flygplats så att den stackars personalen slipper skogstokiga passagerare som ryar över försenade flighter och dålig information.

”Stockholm-Arlanda” är nästan lika bra som min personliga favorit bland flygplatsserierna,  ”Gränspoliserna Australien”. Inte riktigt lika spännande, men med lite tur får vi träffa några tulltjänstemän i kommande avsnitt.

Jag har precis börjat sätta mig in i mikrobloggen Twitter.
Vid en första anblick är Twitter som en slags avskalad version av Facebook, där man på 140 tecken snabbt kan ge en statusuppdatering och tala om för alla som följer min profil vad jag gör just precis nu. Typ ”Cecilia skriver om Twitter och dricker kaffe. Det är gott.”

Men Twitter är så mycket mer. Skrev till exempel här om en engelsman som ska twittra sig jorden runt. (Just nu är han i Tyskland, btw.) Kort sammanfattat kan man säga att han använder Twitter som en resebyrå.

Twitter har även visat sig betydelsefullt vid ett flertal stora händelser den senaste tiden.
Under terroristdåden i Bombay i november användes Twitter som en nyhetstjänst. Folk twittrade snabba updates om vad som hände runt omkring dem, och det gick nästan att följa terroristernas rörelser utifrån dessa rapporter.
Under flygolyckan vid Shiphol för en dryg vecka sedan där ett turkiskt passagerarplan störtade och nio personer miste livet, kunde oroliga anhöriga snabbt få besked av sina släktingar och vänner ombord. Flera nyhetskanaler hade i början felaktig information om kraschen – men för alla som var inloggade på Twitter fanns korrekt förstahandsinformation redan från start.
Nu senast har Twitter används för att rädda livet på en brittisk skidåkare som kom bort från sin grupp i Verbier, skriver The Guardian.
Han twittrade iväg en förfrågan om ett mobilnummer till en annan i gruppen, fick svar via Twitter, och kunde på så sätt höra av sig. Med hjälp av Google Maps i mobilen kunde han meddela gruppen sin exakta position i longitud och latitud, något som snabbt hjälpte räddningsarbetarna att lokalisera honom.

Så, logga genast in på Twitter och skapa en egen profil.
Nästa gång du är ute och reser kan det komma till användning. Och vem vet, twittrandet kanske till och med kan rädda liv.