Resebyråkedjan Ticket redovisar i dag Ticket Collection, en undersökning de gör två gånger per år och som baserar sig på vad deras kunder efterfrågar.
Inte helt oväntat hamnar Turkiet i topp som det mest populära resmålet inför sommaren.

Samtidigt har Ticket gjort en kundundersökning bland 4 500 kunder.
Den mest spännande frågan, tycker i alla fall jag, handlar om vad man saknar under semestern.
Och det är INTE svenskt kaffe. Hela 38% svarade att de saknar kranvattnet mest. På andra plats kom den egna sängen, 28% svarade att de saknar den mest. 10% saknar svenskt kaffe mest. 

Jag håller nog med. Den lyxen vi svenskar har att kunna dricka gott vatten direkt i från kranen är faktiskt ganska unik.
Vad jag däremot inte alls förstår är den enda procenten av Sveriges befolkning som saknar jobbet mest av allt under semestern. Hallå!

Frågan ”Finns det svenskt kaffe på hotellet?” brukar vi ofta lite ironiskt förknippa med ovana charterresenärer på förstagångsbesök på Gran Canaria.
Av någon anledning tycker vi svenskar om att göra narr av andra svenskar. Speciellt på semestern. Det är liksom lite fult att avslöja att man är svensk, och framför allt att vilja upprätthålla sina svenska vanor. Vi ängsliga svenskar vill gärna smälta in, anamma den lokala kulturen och anpassa oss efter lokala seder och bruk.

Men redan Carl Jonas Love Almqvist konstaterade ju – utan ironi – att blott Sverige svenska krusbär ha. Och vad är egentligen så konstigt med det?
Skulle någon ifrågasätta en italienare som saknar sin mammas pasta, eller fransmannen som inte vill dricka annat än franskt vin?
Nej, antagligen inte.

Vad saknar du själv mest under semestern? Är det kaffet? Eller kanske tvättmaskinen, som 4% svarade i undersökningen?

Vi har en lista här på redaktionen.
En viktig, prestigefylld och väldigt välunderhållen lista. En lista som är ett ständigt föremål för diskussioner, omvärderingar och förändringar.
Jag talar så klart om listan över vilka länder vi besökt.
FN har 192 medlemsländer. Enligt Wikipedia finns det 194 självständiga stater. Vår egen lista består – just nu – av 195 självständiga länder, där de hetaste kandidaterna för diskussioner är Kosovo och Taiwan. Platsar de eller inte?
Etta på listan ligger min reporterkollega Thomas. Han har varit i 84 länder. 84!
Själv har jag bara kommit upp i ynka 31 (men jag ligger före redaktör Sture!).

Hur samlar man då på sig fler länder?
Själv har jag varit i Thailand för Aftonbladets räkning tre gånger. Inget nytt land där inte – inte ens första gången! Andra länder vi ofta åker till är Grekland, Spanien och Egypten.
Tyvärr är det inte så ofta vi har möjlighet att åka på resor till exotiska, spännande länder.
Men, man kan ju alltid göra som Thomas och paxa det reporteruppdrag som gav tre nya länder i Östeuropa under en och samma reportageresa..

Snart är jag uppe i 32, Mexiko blir ett nytt land för mig att lägga till listan.
Visserligen har jag varit där en gång redan, men det räknas inte. För att få tillgodoräkna sig ett land på vår prestigefulla lista krävs lite mer än ett snabbt besök på en halvtimme..

Hur många länder kommer du själv upp i? Och räkna ärligt nu!
Endast en ynka mellanlandning duger inte!

Marknadsföringsgeniet Michael O’Leary har slagit till igen. Ryanairs toaavgifter som hela resebranschen rapporterade om var givetvis en ren bluff.
Enligt ett nytt uttalande från Ryanairs vd O’Leary är det inte ens juridiskt möjligt att införa avgift för toabesök i luften.
”Men det var ett bra sätt att få gratis reklam”, konstaterade O’Leary förnöjt vid en presskonferens i Dublin, enligt Irish Times.

Och visst är det så.
Ryanair är utan tvekan det flygbolag som är bäst på att utnyttja medierna. Från gratiskampanjer till baddräktskalendrar, Ryanair vet precis vilka knappar som ska tryckas in för att få maximal uppmärksamhet i medierna.
Jag kan bara kapitulera och erkänna att jag villigt går på bluffen, gång på gång på gång.

Det enda jag kan hoppas på är att ni läsare är smartare än jag, och inte låter ert val av flygbolag styras av att Ryanairs vd hade högsta betyg i gerillamarknadsföring.

Ay Caramba!
Jag har ett ganska bra jobb, trots allt. Snart åker jag och fotograf Sara till Mexiko för att göra resereportage!

Min enda erfarenhet av Mexiko är än så länge ett halvtimmeslångt besök i El Paso för några år sedan. Jag och fyra tjejkompisar bilade från Los Angeles till Miami, och när vi kom till El Paso i Texas parkerade vi vår vita hyrbil, promenerade över Rio Grande och in i den mexikanska delen av stan.
Vi hann knappt över bron förrän luggslitna män kom fram och erbjöd oss alla möjliga piller, från Viagra till bantningsmedel. Mitt på blanka eftermiddagen!
Vi spanade in några souvenirbutiker, tog några obligatoriska fotografier och skyndade sedan snabbt över bron tillbaka in i USA igen.
Besöket i Mexiko blev riktigt vad vi hade föreställt oss, med andra ord.

Nu gör jag ett nytt försök, men jag behöver din hjälp! Ge mig dina bästa Mexiko-tips, eller kom med förslag på vad du vill läsa om, både i Destination och här på bloggen.
* Var finns de bästa stränderna?
* Vilken är den bästa charterorten?
* Är Tulum värt ett besök?
* Ska vi göra en Indiana Jones och ge oss på en djungelvandring?
* Vill du läsa ett reportage från stället där den gamla datingsåpan ”Paradise Hotell” spelades in, eller har man tröttnat på Olinda för gott?
* Är dykningen någonting att ha?
* Är den där klippan i Acapulco lika häftig som den ser ut?

Så, kom igen nu. Mejla mig eller skriv dina tips i kommentarsfältet. Hjälp mig att planera resan, och passa samtidigt på att påverka innehållet i magasinet Destination!

Följ arbetet på Arlanda flygplats i TV 3. Foto: TV 3

I går kväll var det premiär för TV 3:s yrkessåpa ”Stockholm-Arlanda”.
Jag skrev här i går om mina förhoppningar på den, speciellt efter besvikelserna ”Semestersvenskar” och ”Charterhjältar”.
Och jag blev inte besviken.

Det var dramatik från första till sista stund. Problem som skulle lösas, arga passagerare, försvunna diplomatväskor och kräsna ministrar.
Allt hanterades väldigt proffsigt av en hel rad vardagshjältar vars tuffa jobb man fick en helt ny förståelse för.
Min absoluta favorit var P-A, denna filbunkslugna stationsledare som hanterade alla kriser – från incheckningspersonal i parkas till larm om gasläckage i ett lastutrymme – med det goda humöret ständigt intakt. Bäst var när han avslutade en regelrätt avhyvling över mobilen med ”Kram på dig!”. Underbart.
Och stackars Marie, deputy officer, som blev ansvarig för en försvunnen diplomatförsändelse. Som hon letade och letade efter denna väska!

Största behållningen för mig var trots allt att jag faktiskt lärde mig en hel del saker som jag inte tidigare visste. Till exempel att de två piloterna ombord ett flygplan aldrig får äta samma mat. Verkar ju extremt logiskt när man tänker på det, men det hade jag ingen aning om!

Förhoppningsvis kan en sådan här programserie skapa lite mer förståelse för det enorma arbete som ligger bakom en fungerande flygplats så att den stackars personalen slipper skogstokiga passagerare som ryar över försenade flighter och dålig information.

”Stockholm-Arlanda” är nästan lika bra som min personliga favorit bland flygplatsserierna,  ”Gränspoliserna Australien”. Inte riktigt lika spännande, men med lite tur får vi träffa några tulltjänstemän i kommande avsnitt.

Jag har precis börjat sätta mig in i mikrobloggen Twitter.
Vid en första anblick är Twitter som en slags avskalad version av Facebook, där man på 140 tecken snabbt kan ge en statusuppdatering och tala om för alla som följer min profil vad jag gör just precis nu. Typ ”Cecilia skriver om Twitter och dricker kaffe. Det är gott.”

Men Twitter är så mycket mer. Skrev till exempel här om en engelsman som ska twittra sig jorden runt. (Just nu är han i Tyskland, btw.) Kort sammanfattat kan man säga att han använder Twitter som en resebyrå.

Twitter har även visat sig betydelsefullt vid ett flertal stora händelser den senaste tiden.
Under terroristdåden i Bombay i november användes Twitter som en nyhetstjänst. Folk twittrade snabba updates om vad som hände runt omkring dem, och det gick nästan att följa terroristernas rörelser utifrån dessa rapporter.
Under flygolyckan vid Shiphol för en dryg vecka sedan där ett turkiskt passagerarplan störtade och nio personer miste livet, kunde oroliga anhöriga snabbt få besked av sina släktingar och vänner ombord. Flera nyhetskanaler hade i början felaktig information om kraschen – men för alla som var inloggade på Twitter fanns korrekt förstahandsinformation redan från start.
Nu senast har Twitter används för att rädda livet på en brittisk skidåkare som kom bort från sin grupp i Verbier, skriver The Guardian.
Han twittrade iväg en förfrågan om ett mobilnummer till en annan i gruppen, fick svar via Twitter, och kunde på så sätt höra av sig. Med hjälp av Google Maps i mobilen kunde han meddela gruppen sin exakta position i longitud och latitud, något som snabbt hjälpte räddningsarbetarna att lokalisera honom.

Så, logga genast in på Twitter och skapa en egen profil.
Nästa gång du är ute och reser kan det komma till användning. Och vem vet, twittrandet kanske till och med kan rädda liv.

Tv-tablåerna svämmar över av yrkessåpor.
Efter livräddare, sjukhuspersonal och kustbevakare har turen nu kommit till reseledare.

Både TV 4:s ”Semestersvenskar” och ”Charterhjältar” i Kanal 5 har ungefär samma tema. Vi följer ett gäng reseledare samt gästerna på deras hotell. I TV 4 är det Fritidsresor på Phuket och i Femman är det Ving på Gran Canaria.
Tyvärr lever programmen inte riktigt upp till epitetet yrkessåpa. Det blir ofta mer av en uppvisning i hur knasiga vi svenskar är på semestern. Vi tar med oss svenskt kaffe, vi bor på samma hotell i 30 år, vi förstår inte att det finns insekter i Thailand, vi klagar på att klimatanläggningen inte fungerar när det blir strömavbrott, vi tycker allting tar för lång tid, vi tycker inte om maten … ja, det vanliga alltså.

Reseledarna och deras jobb hamnar ofta lite i skymundan. Det som jag personligen tycker är mest spännande är det på tok för lite av. Jag vill se mer problemlösning, jag vill ha mer oväntade händelser och få följa hur reseledarna hanterar dem.
Ge mig mer avslöjanden, mer drama, mer smygtittar bakom kulisserna!

Ska man jämföra de två är ändå ”Semestersvenskar” ett betydligt mer genomarbetat och proffsigt program. Här finns ändå ambitionen att försöka skaka fram lite drama mellan varven. Ibland lyckas de, ibland blir det bara freakshow.
”Chartersvenskar” kan däremot sammanfattas som en uppvisning av två superegon (Bert Karlsson och den fåfänga guiden Nicholas) med lite inklippsbilder av stranden emellan. Programmet hade lika gärna kunnat utspela sig i Skara.

I kväll har ännu en yrkessåpa med resetema premiär. Det är TV 3 som ger sig in i matchen med ”Stockholm-Arlanda”, en såpa i 12 avsnitt om de olika yrkesgrupper som jobbar på flygplatsen.
Jag hoppas väldigt mycket på den här produktionen! Finns det minsta likheter med ”Gränspoliserna Australien” (Kanal 9) eller ”Gränspoliserna England” (Kanal 5) så är jag fast.
Recension kommer senare!

I januari fick 10 flygvärdinnor på Air India sparken. Orsak: De var för tjocka.
Flygbolaget har tydliga viktkrav för kabinpersonalen, och efter en prövning i Högsta domstolen i Indien fick bolaget rätt. Flygvärdinnor måste vara tillräckligt små för att smidigt komma fram i gångarna, och samtidigt i god fysisk form för att klara av det tuffa jobbet.
Nu är kraven för Air India ganska extrema: Är du 26–30 år gammal och 152 cm lång får du väga max 56 kg.
Ett annat asiatiskt flygbolag med hårda krav är Malaysian Airlines. En reporter från Sydney Morning Herald fick beskedet att kabinpersonal måste vara tillräckligt långa för att nå upp till bagagehyllorna, minst 165 cm för kvinnor och 176 cm för manliga sökande. Vikten ska ligga inom ramarna för vad som anses som normalvikt enligt BMI, Body Mass Index.
Resbloggen Gulliver har gjort en rundringning till flera amerikanska flygbolag, British Airways och Singapore Airlines och fått ungefär samma svar. De flesta har specifika krav när det gäller längd – men inte så tydliga krav när det gäller vikten.

Hur är det då i Sverige?
För att bli antagen till utbildningen för kabinpersonal som CAT of Sweden ordnar, krävs att du är minst 160 cm och max 190 cm lång. Men inga speciella krav på vikt.
– Det är mest för sin egen del, att man är smidig och kan ta sig fram i kabinen om det är trångt, säger Camilla Brännbäck på CAT.
Vikten ska vara i proportion till längden, men i slutändan är det personligheten som avgör om man får jobb, enligt Camilla Brännbäck.

Svenska flygbolag kör på den politiskt korrekta linjen, med andra ord.
Men egentligen – är det inte mer korrekt att faktiskt införa viktkrav för kabinpersonalen?
Jag säger bara:
1. Växthuseffekten
2. Lågkonjunkturen
Om nu charterbolagen jagar gram ombord genom att byta ut glasflaskor mot plastflaskor, hur mycket vikt skulle man inte spara in om all personal tappade några kilo var?
Om flygplanen väger mindre drar de mindre bränsle. Minskad bränsleåtgång leder ju till mindre utsläpp av koldioxid och andra klimatgaser, något som flygbolagen gärna säger sig vilja bidra till.
Dessutom kan de ju spara pengar! Bränsle är en stor och viktig budgetpost för flygbolagen så här i ekonomiskt oroliga tider.

Om man helt och hållet förbiser frågan om utseende och kroppsideal – låter det inte som en bra idé med viktkrav för kabinpersonal?

Grattis UD!

I går visades sista avsnittet i Fredrik Undeviks dokumentärserie ”Diplomaterna” i SVT. Och äntligen visades lite bra reklam för det tuffa jobbet som Sveriges representant ute i världen!
Eller vad sägs om den här scenen, en vanlig dag på jobbet för diplomaten Klas Ljungberg, stationerad i Abu Dhabi:
Klas halvligger på en lyxyacht iklädd badbyxor, med ett antal bikiniklädda svenska flygvärdinnor omkring sig. Han tar en sipp på den kalla ölen han håller i handen och tittar in i kameran.
– Tack till alla Sveriges skattebetalare för att jag får vara här, säger han och skrattar sitt karaktäristiska åsneskratt.
Klas har tidigare berättat vikten av nätverkande och att knyta kontakter, en stor och viktig del av hans jobb som diplomat. Han har uttryckligen förklarat att båtfärden är bara ännu en i raden av arbetsuppgifter, precis som att hjälpa folk förnya passet eller fylla i blanketter vid skrivbordet.

Jag måste säga att jag tyckt väldigt synd om UD de senaste veckorna. Klas Ljungberg har inte direkt varit någon posterboy för diplomatyrket. Som yrkessåpa betraktad har ”Diplomaterna” inte lyckats så bra med att skapa intresse för jobbet.
Jämför bara med reaktionerna efter reseledarsåpan ”Semestersvenskar”, där Fritidsresor direkt märkte en stor ökning av ansökningar till sin reseledarutbildning. ”Khoffe-effekten” var ju ett faktum redan efter första avsnittet!
Vem vill bli diplomat efter att ha sett Klas Ljungberg jamsa runt, misslyckas med att frakta hem utsatta svenskar, bli utskälld gång efter annan och på stapplande engelska försöka förklara att han kommer från ”The Sweden embassy”?

Men i går fick så UD äntligen revansch!
För, vem vill inte ha ett jobb där båtturer i solen, alkoholintag och dopp i turkostblått vatten finns med bland arbetsuppgifterna.
Och vilken arbetstrygghet sen! Man behöver inte ens oroa sig för att göra ett bra jobb – det är ju skattebetalarna som står för lönen…

Inte nog med det.  ”Diplomaterna” har ju inte direkt lockat till en utlandssemester. För, vem har inte blivit mörkrädd vid blotta tanken på att hamna i en krissituation under en utlandsresa efter att ha tittat på ”Diplomaterna”?  Att tvingas lägga sitt liv i händerna på den svenska diplomatkåren
Nej, tack, skulle inte tro det. Det får bli husvagnssemester i sommar…

Skitdumt. Så kan man väl sammanfatta reaktionerna efter nyheten att Ryanairs frispråkiga vd Michael O’Leary i fredags, under en tv-intervju med brittiska BBC, meddelat att lågprisbolaget planerar att börja ta betalt för toabesök ombord.

Domen från er läsare är tydlig. Över 40 000 har röstat på vår fråga om vad ni kan tänka er att betala extra för när ni flyger. Endast 7,5 procent har svarat att de kan tänka sig betala extra för att gå på muggen ombord.
Så, kontentan blir – Spola den idén, Ryanair!

Fick däremot några andra inspirerade förslag på vad man kan tänkas ta betalt för ombord.
Ulf Olsson mejlar och föreslår:
1. Om tre personer från samma företag sitter tillsammans i planet införs en konferensavgift.
2. Efter avslutad flygning måste man betala en utgångsavgift för att få kliva av.

Tack Ulf för det goda skrattet!
Har ni några fler roliga förslag?