I går hamnade en svensk kvinna mitt i ett äkenskapligt gräl på Bangkoks största turistgata Khao San Road i Thailand.
Grälet slutade med att tre personer sköts ihjäl och svenskan blev skottskadad, och hon vårdas nu på sjukhus.

Bangkok har visserligen alltid varit en typisk storstad där typiska storstadssaker som rån och våldsbrott inträffar.
Men jag vet många med mig som alltid sagt att de känner sig trygga i Bangkok. Att brottsligheten finns på andra ställen än där turister rör sig. Att brottsligheten inte är riktad mot turisterna.

Men stämmer det verkligen fortfarande?
I klassisk ”Spanarna”-anda kommer här tre exempel som talar för motsatsen:
1. Skottdrama på backpackergatan Khao San Road
2. Kravallerna på stadens gator i mitten av april i år
3. Ockupationen av flygplatsen i november/december förra året.

Vad säger ni, kommer Sveriges favoritturistland verkligen undan med sin slogan ”Amazing Thailand”?

Sitter här på Starbucks i Playa del Carmen, Mexiko och läser om oroligheterna i Bangkok, Thailand.
När Sara och jag var på resa sist hamnade vi mitt i gulskjortornas ockupation av flygplatsen i Bangkok. Nu är det rödskjortornas tur att demonstrera, och den här gången har utgången blivit betydligt mer våldsam än i november/december.

Situationen i Thailand är minst sagt snårig, att försöka reda ut vem som står för vad och vad de olika grupperingarna egentligen vill är svårt.
När flygplatsen ockuperades den 24 november var det av rojalisterna i kungens gula färg, som kallar sig PDF, Peoples Democratic Front. Enligt deras syn på demokrati vore det bättre om kungen styrde landet och om fattiga inte hade rösträtt – de röstar ju så ofta fel..
Rödskjortorna som står för oroligheterna den här gången tillhör den motsatta fraktionen, de som stödjer den avsatte premiärministern Thaksin och som i sin tur säger sig stå för riktig demokrati, trots att han avsattes anklagad för valfusk..

Vem har rätt? Ingen aning.
Den här krisen har pågått mer eller mindre uttalat i ungefär tre års tid, även om vi svenska turister inte riktigt har märkt av det förrän i höstas, när många blev fast på flygplatsen i Bangkok eller fick sin semesterresa inställd.

Min kollega Wolfgang Hansson gör en bra analys när han skriver att de nuvarande oroligheterna  kan sluta i ett blodbad. Militären har redan gripit in och dödsfall har rapporterats.

Så kan det mycket väl bli. Och även man kan hoppas att det inte blir värre än det redan blivit så är det naivt att tro att den nuvarande politiska kollapsen ska kunna lösas snabbt och enkelt, det är alldeles för komplicerat och infekterat för det.
Det enda jag med säkerhet vet är att den person som skulle kunna få slut på oroligheterna och ena det nu oerhört splittrade landet är kung Bhumibol. Han är utan överdrift världens mest älskade monark, och har suttit på tronen i häpnadsväckande 63 år. Men han har varit väldigt tyst och inte direkt uttalat sig – trots uppmaningar från många håll.
Den 5 december 2008 firade kung Bhumibol sin 82-årsdag, samtidigt som vi var där och gjorde resereportage. Kungens födelsedag är en gigantisk högtid i Thailand, och den dagen avbröts demonstrationerna och flygplatsen i Bangkok öppnades igen. Att fortsätta bråka på kungens födelsedag var otänkbart för de gulklädda rojalisterna, något vi fick höra många gånger under de där oroliga dagarna som flygplatsen var stängd.
Alla hoppades att kungen i sitt årliga födelsedagstal skulle säga något som lugnade och instiftade hopp till sina splittrade landsmän. Men när han första gången någonsin ställde in talet och inte visade sig över huvud taget, ja då började i alla fall jag att ana oråd. Kungen hade halsproblem, meddelade hovet. Hur det egentligen står till med kungen vet vi inte, men nog är det konstigt att han inte varit synligare under den kris som nu råder. Är det kanske så att kungen är sjuk men att man väljer att dölja det av rädsla för att situationen ska bli ännu värre?

Än så länge avråder inte svenska UD från resor till Bangkok, utan uppmanar bara svenskar att hålla sig borta från folksamlingar.
Jag själv skulle nog undvika Bangkok helt och hållet den närmaste tiden. Låt oss hoppas på motsatsen, men jag har svårt att tro att den rådande konflikten kommer att lösas inom den närmaste tiden. Oavsett hur kung Bhumibol egentligen mår.

Över 200 000 resenärer världen över har sagt sitt.
I en stor undersökning, som genomförs varje år av organisationen Airports Council International, ACI, har Incheons internationella flygplats i Söul i Sydkorea utsetts till världens bästa flygplats.
Två på listan kommer min egen personliga favorit, Changi i Singapore. Där kan jag utan problem vänta i timmar på ett försenat flyg!

Undersökningen fick mig att börja fundera på vilka flygplatser jag tycker sämst om.
Det här blir ju en högst personlig och subjektiv bedömning, som helt baserar sig på de flygplatser jag själv besökt. Ofta har ju dessutom upplevelsen av flygplatsen ganska mycket att göra med omständigheter.
Men ändå, här är min lista:

Charles de Gaulle, Paris, Frankrike
Terminalen är en mystisk cirkelformad konstruktion som påminner om IKEA i Kungens Kurva. Totalt omöjligt att hitta, bara en massa rulltrappor i mitten som man måste gå fyra varv runt, runt, runt för att komma åt. Grått och mörkt och deppigt. Gör du misstaget att gå igenom säkerhetskontrollen finns knappt några affärer eller restauranger att välja mellan.

Inrikesterminalen, Peking, Kina
Har väldigt dåliga minnen förknippade med den här flygplatsen, återkommer till detta i ett senare inlägg men jag kan säga så mycket som att jag en gång försökt köpa nya flygbiljetter samtidigt som ungefär en miljon kineser var strandade på flygplatsen på grund av dimma..

Suvarnabhumi, Bangkok, Thailand
Är faktiskt lite besviken på den nya flygplatsen i Bangkok. Och det är inte för att jag själv landade två timmar innan den ockuperades av demonstranter i november förra året.
Det finns ett fundamentalt problem som jag ser det. Av någon outgrundlig anledning är säkerhetskontrollerna placerade precis vid gaterna. Innanför säkerhetskontrollen är det alltså bara en vänthall. Inget mer. Vet man inte om detta i förväg så kan man alltså bli stående tomhänt, utan något att äta eller dricka, i väntan på planet. Helt värdelöst.

Ho Chi Minh International Airport, HCM, Vietnam
En relativt nyrenoverad och snygg flygplats som är bra på ganska många sätt. Men det är just snyggheten som blir flygplatsens fall. Det är nämligen förbjudet att sälja tuggummin inne i terminalen! Och jag vet inte hur ni har det, men jag måste tugga tuggummi under start och landning för att inte få ont i öronen.

Fiumicino-Leonardo da Vinci, Rom, Italien
En flygplats att älska och hata. Älska när man reser hem, eftersom taxfreebutikerna är fantastiska. Men att landa i Rom, det är ingen lek. Av oförklarlig anledning tar det alltid minst dubbelt så lång tid att få sin väska i Rom som någon annan stans i hela världen.
Bagagesystemet måste vara från Ceasars tid eller nåt, så långsamt som det är. Helt galet.

Vilka är dina bästa och sämsta flygplatser?

”Å, resereporter! Va lyxigt!”
Det är den absolut vanligaste reaktionen jag får när jag berättar vad jag sysslar med.
Folk verkar ha en bild av resereporterns vardag som ändlösa dagar av sol, bad och spännande möten och upplevelser.
Och visst, jag har oftast väldigt roligt på jobbet. Och ja, det händer titt som tätt att jag befinner mig på en sandstrand på arbetstid.
Men lyxigt?
Nja.
Vissa resor är så klart bättre än andra, men ibland går helt enkelt allt åt skogen. Som min reportageresa till Thailand för ett par månader sedan.
Här kommer en kort resumé, som förhoppningsvis för alltid tar död på myten om den glamourösa resereportern:

Dag 1: Snökaos i Stockholm. Mängder av plan är inställda, men vår flight ska gå enligt tidtabell klockan 20.00, meddelar LFV. Så fort vi kliver in på Terminal 5 blinkar avgångstavlan till: Flight SK975 försenad till 23.15.
Klockan 00.40 lyfter vi.

Dag 2: Vi landar i Bangkok 16.45 lokal tid, nära fem timmar sena. Anslutande inrikesplan till Had Yai avgår 17.25. Springer gatlopp genom terminalen bara för att komma fram två minuter för sent för att få checka in.
Bokar nya biljetter till första planet nästa dag, klockan 06.00, och checkar in på ett enkelt hotell för en dusch, middag och några timmars sömn. Strax efter nio på kvällen kommer jag till mitt rum, borstar tänderna och slår på CNN.
”BANGKOK INTERNATIONAL AIRPORT UNDER SIEGE!! THOUSANDS OF PROTESTERS TAKE OVER SUVARNABHUMI AIRPORT”
Tre timmar tidigare, när vi lämnat flygplatsen, märktes INGENTING.
Jobbar hela natten med att rapportera om demonstrationen på flygplatsen, somnar utmattade när det står klart att ockupationen kommer att fortsätta.

Dag 3: Lyckas efter mycket strul komma med ett inrikesplan från den gamla flygplatsen Don Muang. När vi landar i Had Yai framåt kvällen möts vi av beskedet att även den flygplatsen nu är ockuperad.

Dag 4: Regnet öser ner. Vi tar oss ändå ut till Koh Lipe, starten för resans båtluff. Hoppas att solen ska titta fram – ingen vill läsa en resebilaga och titta på bilder där det och mulet och regnar…

Dag 5: Regnet öser fortfarande ner, dessutom har fotograf Sara inte sovit en blund eftersom en spindel stor som en handflata patrullerat kanten på myggnätet hela natten.
Framåt eftermiddagen klarnar det upp och vi kastar oss ut på stranden för att försöka ta lite fina bilder. Blir överlyckliga när vi snabbt hittar några svenska tjejer som gärna vill ställa upp och vara med på bild. Fem minuter in i sessionen fladdrar displayen på Saras systemkamera till: ERROR.
Kameran dör – och strax därefter börjar det återigen regna.

Dag 6: Solen skiner och vi åker på en snorklingsutflykt i hopp om att kunna intervjua folk och ta fina bilder. Saras kamera fungerar hjälpligt.
Vi blir uppdelade i flera olika longtailbåtar. På vår båt hamnar förutom oss: En döv tysk man i 40-årsåldern, ett bögpar som inte vill vara med på bild och ett ryskt gift par med en tjej som är rädd för vatten och inte kan simma. Var är våra fotomodeller??
Sen börjar det regna.

Dag 7: Vi drar vidare till nationalparksön Koh Tarutao. Flygplatsen i Bangkok är fortfarande stängd, och regnet hänger i luften. Saras kamera har helt lagt av och vi förlitar oss på den lilla pocketkameran.
Dag 8: Åker på utflykt till ett djungelområde där ett fängelse för thailändska politiska fångar legat.
”Do we need trekking boots?”, frågar vi.
”No, no, cement road. Very good road”, säger en glad parkanställd.
Efter en halvtimmes planlöst promenerande i djungeln är mina ben är fulla av stora, svullna bett som kliar infernaliskt. På Saras ena fot sitter en blodigel.

Dag 9: Flygplatsen fortfarande stängd, redaktören bestämmer att vi ska åka till Phuket i stället för Bangkok, som var den ursprungliga planen.
Dag 10: Anländer sent på eftermiddagen till Nai Harn på Phuket. Sara springer ner på stranden för att hinna ta bilder innan solen går ner, men kommer snabbt tillbaka. Den splitternya pocketkameran är stendöd. Nu får vi förlita oss på min, privata, pocketkamera.

Dag 11: Går upp i ottan för att besöka ett munkkloster, som enligt kollegorna hemma äger den fina stranden i Nai Harn. Väl uppe vid klostret får vi efter mycket om och men audiens med en munk, som inte kan ett ord engelska.
Jag: ”Jo, den här stranden här nedanför. Hur kommer det sig att klostret äger den?”
Munken: ”Va? Nej, vi äger ingen strand!”

Dag 12: Efter fiaskot med munkstranden åker vi ut till en liten ö där man kan bo hemma hos en thailändsk familj och lära sig om eko-turism. På morgonen är det frukost redan klockan 06.00.
Självklart försover vi oss.

Dag 13: Reser upp till Bangkok i ottan, nu har flygplatsen öppnat igen och vi har fått besked om att vi kan åka hem som vanligt. På utsatt tid, 14.25, lyfter flight SK976 från Bangkok på väg till Stockholm.
Inga var mer förvånade än vi!