Allt fler skrikande barn på flyget. Foto: BJÖRN LINDAHL

Svenska bebisar blir allt mer världsvana. Enligt Fritidsresor har antalet flygande bebisar ökat med 33 procent de senaste fem åren.

Det innebär att det förra året var ungefär 30 000 småbarn som åkte på en charterresa från Sverige.
Inte helt otippat är ökningen som allra störst till Thailand, då allt fler barnfamiljer upptäcker att det går hur bra som helst att åka iväg med små barn.
Jag har gjort det själv. När min systerdotter Tindra var 10 månader gammal åkte jag, min syster och hon till Cha Am, utanför Hua Hin i Thailand. Det gick hur bra som helst, vilket går att läsa HÄR.

Men det här med fler småbarn på flyget väcker ju däremot en annan fråga, kanske mer intressant för dem som inte har barn.
Ska man införa en speciell barnavdelning ombord?

Tillhör du dem som har svårt för skrikande barn ombord bör du undvika de här resmålen, som alltså är charterbebisarnas egen fem-i-topp:
1. Lanzarote
2. Boavista, Kap Verde
3. Krabi, Thailand
4. Gran Canaria
5. Dubai

Cecilia Billgren

Khao San Road, där kvinnan blev skjuten.

I går hamnade en svensk kvinna mitt i ett äkenskapligt gräl på Bangkoks största turistgata Khao San Road i Thailand.
Grälet slutade med att tre personer sköts ihjäl och svenskan blev skottskadad, och hon vårdas nu på sjukhus.

Bangkok har visserligen alltid varit en typisk storstad där typiska storstadssaker som rån och våldsbrott inträffar.
Men jag vet många med mig som alltid sagt att de känner sig trygga i Bangkok. Att brottsligheten finns på andra ställen än där turister rör sig. Att brottsligheten inte är riktad mot turisterna.

Men stämmer det verkligen fortfarande?
I klassisk ”Spanarna”-anda kommer här tre exempel som talar för motsatsen:
1. Skottdrama på backpackergatan Khao San Road
2. Kravallerna på stadens gator i mitten av april i år
3. Ockupationen av flygplatsen i november/december förra året.

Vad säger ni, kommer Sveriges favoritturistland verkligen undan med sin slogan ”Amazing Thailand”?

En liten film om de galna vattenkrigen i Thailand under Songkran.

Så var man hemma i ett vårkallt Sverige igen.
Den klart vanligaste frågan jag fått efter vår Mexikoresa har varit ”Är det säkert i Mexiko?”
Den frågan har jag redan svarat på här, men som motvikt skulle jag vilja ställa frågan ”Är det säkert i Thailand?”

Nyligen avslutades det thailändska nyåret, Songkran. Det är en fest som pågår i ungefär en vecka och som förutom den välkända vattenfestivalen då alla thailändare brister ut i ett hysteriskt vattenkrig, även brukar innebära en hel del fylla, elände och framförallt trafikolyckor.
Summan för årets Songkran är inte rolig. 373 dödsfall och 4 332 skadade i trafikolyckor runt om i landet på sju dagar.

Så med andra ord – förutom våldsamma demonstrationer i Bangkok har alltså över 300 människor omkommit i Thailand under den tid jag varit i Mexiko.

Något att tänka på vid valet av nästa semester kanske…

Sitter här på Starbucks i Playa del Carmen, Mexiko och läser om oroligheterna i Bangkok, Thailand.
När Sara och jag var på resa sist hamnade vi mitt i gulskjortornas ockupation av flygplatsen i Bangkok. Nu är det rödskjortornas tur att demonstrera, och den här gången har utgången blivit betydligt mer våldsam än i november/december.

Situationen i Thailand är minst sagt snårig, att försöka reda ut vem som står för vad och vad de olika grupperingarna egentligen vill är svårt.
När flygplatsen ockuperades den 24 november var det av rojalisterna i kungens gula färg, som kallar sig PDF, Peoples Democratic Front. Enligt deras syn på demokrati vore det bättre om kungen styrde landet och om fattiga inte hade rösträtt – de röstar ju så ofta fel..
Rödskjortorna som står för oroligheterna den här gången tillhör den motsatta fraktionen, de som stödjer den avsatte premiärministern Thaksin och som i sin tur säger sig stå för riktig demokrati, trots att han avsattes anklagad för valfusk..

Vem har rätt? Ingen aning.
Den här krisen har pågått mer eller mindre uttalat i ungefär tre års tid, även om vi svenska turister inte riktigt har märkt av det förrän i höstas, när många blev fast på flygplatsen i Bangkok eller fick sin semesterresa inställd.

Min kollega Wolfgang Hansson gör en bra analys när han skriver att de nuvarande oroligheterna  kan sluta i ett blodbad. Militären har redan gripit in och dödsfall har rapporterats.

Så kan det mycket väl bli. Och även man kan hoppas att det inte blir värre än det redan blivit så är det naivt att tro att den nuvarande politiska kollapsen ska kunna lösas snabbt och enkelt, det är alldeles för komplicerat och infekterat för det.
Det enda jag med säkerhet vet är att den person som skulle kunna få slut på oroligheterna och ena det nu oerhört splittrade landet är kung Bhumibol. Han är utan överdrift världens mest älskade monark, och har suttit på tronen i häpnadsväckande 63 år. Men han har varit väldigt tyst och inte direkt uttalat sig – trots uppmaningar från många håll.
Den 5 december 2008 firade kung Bhumibol sin 82-årsdag, samtidigt som vi var där och gjorde resereportage. Kungens födelsedag är en gigantisk högtid i Thailand, och den dagen avbröts demonstrationerna och flygplatsen i Bangkok öppnades igen. Att fortsätta bråka på kungens födelsedag var otänkbart för de gulklädda rojalisterna, något vi fick höra många gånger under de där oroliga dagarna som flygplatsen var stängd.
Alla hoppades att kungen i sitt årliga födelsedagstal skulle säga något som lugnade och instiftade hopp till sina splittrade landsmän. Men när han första gången någonsin ställde in talet och inte visade sig över huvud taget, ja då började i alla fall jag att ana oråd. Kungen hade halsproblem, meddelade hovet. Hur det egentligen står till med kungen vet vi inte, men nog är det konstigt att han inte varit synligare under den kris som nu råder. Är det kanske så att kungen är sjuk men att man väljer att dölja det av rädsla för att situationen ska bli ännu värre?

Än så länge avråder inte svenska UD från resor till Bangkok, utan uppmanar bara svenskar att hålla sig borta från folksamlingar.
Jag själv skulle nog undvika Bangkok helt och hållet den närmaste tiden. Låt oss hoppas på motsatsen, men jag har svårt att tro att den rådande konflikten kommer att lösas inom den närmaste tiden. Oavsett hur kung Bhumibol egentligen mår.

I morgon drar jag till Mexiko.
Packningshetsen är total, vilket har en något negativ inverkan på mitt bloggande..

Som tur är har jag kollegor som kan bistå! Just nu befinner sig Thomas Gustafsson och fotograf Mikael Gustavsen i Thailand och gör resereportage.

Här kommer några bilder från deras hårda vardag:

Visst finns det solstolar i mängder, påstridiga försäljare och oväsen på Phuket. Men bara en halvtimme från Patongs gytter finns denna strand. Vattnet är 28 grader, luften 37. Om vi badade? Hur kan du tro det? Alla vet väl att livet som resejournalist är hårt.
Foto: MIKAEL GUSTAVSEN

Plötsligt där vid sidan av vägen, kameran knäpper genom vindrutan och vi kollar. Jodå. Vi såg rätt. Hunden bär både solglas och hjälm. Så ofta vi sett hela familjer på en motorcykel och ingen har hjälm. Vi är ”On the road again” genom Thailand och allt kan hända. Foto: MIKAEL GUSTAVSEN

De hårt arbetande reportageteamet på ännu ett jobbigt uppdrag..

Försök till en fika på Koh Lipe – observera vattendropparna som
forsar ner från bordet! Foto: SARA RINGSTRÖM

”Å, resereporter! Va lyxigt!”
Det är den absolut vanligaste reaktionen jag får när jag berättar vad jag sysslar med.
Folk verkar ha en bild av resereporterns vardag som ändlösa dagar av sol, bad och spännande möten och upplevelser.
Och visst, jag har oftast väldigt roligt på jobbet. Och ja, det händer titt som tätt att jag befinner mig på en sandstrand på arbetstid.
Men lyxigt?
Nja.
Vissa resor är så klart bättre än andra, men ibland går helt enkelt allt åt skogen. Som min reportageresa till Thailand för ett par månader sedan.
Här kommer en kort resumé, som förhoppningsvis för alltid tar död på myten om den glamourösa resereportern:

Dag 1: Snökaos i Stockholm. Mängder av plan är inställda, men vår flight ska gå enligt tidtabell klockan 20.00, meddelar LFV. Så fort vi kliver in på Terminal 5 blinkar avgångstavlan till: Flight SK975 försenad till 23.15.
Klockan 00.40 lyfter vi.

Dag 2: Vi landar i Bangkok 16.45 lokal tid, nära fem timmar sena. Anslutande inrikesplan till Had Yai avgår 17.25. Springer gatlopp genom terminalen bara för att komma fram två minuter för sent för att få checka in.
Bokar nya biljetter till första planet nästa dag, klockan 06.00, och checkar in på ett enkelt hotell för en dusch, middag och några timmars sömn. Strax efter nio på kvällen kommer jag till mitt rum, borstar tänderna och slår på CNN.
”BANGKOK INTERNATIONAL AIRPORT UNDER SIEGE!! THOUSANDS OF PROTESTERS TAKE OVER SUVARNABHUMI AIRPORT”
Tre timmar tidigare, när vi lämnat flygplatsen, märktes INGENTING.
Jobbar hela natten med att rapportera om demonstrationen på flygplatsen, somnar utmattade när det står klart att ockupationen kommer att fortsätta.

Dag 3: Lyckas efter mycket strul komma med ett inrikesplan från den gamla flygplatsen Don Muang. När vi landar i Had Yai framåt kvällen möts vi av beskedet att även den flygplatsen nu är ockuperad.

Dag 4: Regnet öser ner. Vi tar oss ändå ut till Koh Lipe, starten för resans båtluff. Hoppas att solen ska titta fram – ingen vill läsa en resebilaga och titta på bilder där det och mulet och regnar…

Dag 5: Regnet öser fortfarande ner, dessutom har fotograf Sara inte sovit en blund eftersom en spindel stor som en handflata patrullerat kanten på myggnätet hela natten.
Framåt eftermiddagen klarnar det upp och vi kastar oss ut på stranden för att försöka ta lite fina bilder. Blir överlyckliga när vi snabbt hittar några svenska tjejer som gärna vill ställa upp och vara med på bild. Fem minuter in i sessionen fladdrar displayen på Saras systemkamera till: ERROR.
Kameran dör – och strax därefter börjar det återigen regna.

Dag 6: Solen skiner och vi åker på en snorklingsutflykt i hopp om att kunna intervjua folk och ta fina bilder. Saras kamera fungerar hjälpligt.
Vi blir uppdelade i flera olika longtailbåtar. På vår båt hamnar förutom oss: En döv tysk man i 40-årsåldern, ett bögpar som inte vill vara med på bild och ett ryskt gift par med en tjej som är rädd för vatten och inte kan simma. Var är våra fotomodeller??
Sen börjar det regna.

Dag 7: Vi drar vidare till nationalparksön Koh Tarutao. Flygplatsen i Bangkok är fortfarande stängd, och regnet hänger i luften. Saras kamera har helt lagt av och vi förlitar oss på den lilla pocketkameran.
Dag 8: Åker på utflykt till ett djungelområde där ett fängelse för thailändska politiska fångar legat.
”Do we need trekking boots?”, frågar vi.
”No, no, cement road. Very good road”, säger en glad parkanställd.
Efter en halvtimmes planlöst promenerande i djungeln är mina ben är fulla av stora, svullna bett som kliar infernaliskt. På Saras ena fot sitter en blodigel.

Dag 9: Flygplatsen fortfarande stängd, redaktören bestämmer att vi ska åka till Phuket i stället för Bangkok, som var den ursprungliga planen.
Dag 10: Anländer sent på eftermiddagen till Nai Harn på Phuket. Sara springer ner på stranden för att hinna ta bilder innan solen går ner, men kommer snabbt tillbaka. Den splitternya pocketkameran är stendöd. Nu får vi förlita oss på min, privata, pocketkamera.

Dag 11: Går upp i ottan för att besöka ett munkkloster, som enligt kollegorna hemma äger den fina stranden i Nai Harn. Väl uppe vid klostret får vi efter mycket om och men audiens med en munk, som inte kan ett ord engelska.
Jag: ”Jo, den här stranden här nedanför. Hur kommer det sig att klostret äger den?”
Munken: ”Va? Nej, vi äger ingen strand!”

Dag 12: Efter fiaskot med munkstranden åker vi ut till en liten ö där man kan bo hemma hos en thailändsk familj och lära sig om eko-turism. På morgonen är det frukost redan klockan 06.00.
Självklart försover vi oss.

Dag 13: Reser upp till Bangkok i ottan, nu har flygplatsen öppnat igen och vi har fått besked om att vi kan åka hem som vanligt. På utsatt tid, 14.25, lyfter flight SK976 från Bangkok på väg till Stockholm.
Inga var mer förvånade än vi!

Ao Son på Koh Tarutao.

Jösses vilken örnkoll ni har på stränder runt om i världen!
Mejlen har bara rasat in hit till redaktionen med förslag, listor och kommentarer till den lista på världens bästa stränder som vi publicerade häromdagen.
Så, okej. Jag är visserligen inte lika berest som ni alla verkar vara, men här är mina topp 5 stränder.
Observera – bara stränder jag själv besökt. 

1. Ao Son, Koh Tarutao, Thailand
Helt öde och vansinnigt vacker strand på nationalparksön Tarutao.

2. Agios Pavlos, Kreta, Grekland
Fantomenblått vatten, vackert inramad av klippor, underbart avslappnad stämning. Läs mer om den, och andra stränder på södra Kreta här.

3. Playa de la Viuda, Punta del Diablo, Uruguay
Vild, vacker och väldigt lång strand där du utan problem får en sanddyn för dig själv.

4. Es Trenc, Mallorca
Så nära Karibien man kan komma i Medelhavet.

5. Venice Beach, Los Angeles
Rullskridskoåkare, bikinitjejer med solariebränna, Bay Watch-badvakter och knasiga hippies.

Nå, håller ni med mig?

Anthony Bourdain i Stockholm. Foto: FREDRIK HOFGAARD

I helgen damp följande sms ner från en god vän som är på semester på Phuket i Thailand:
”Sitter i skuggan vid Jungle Beach. Vid bordet bredvid sitter Mr Bourdain och äter mango.”
Snacka om att jag blev avis…
Anthony Bourdain är ju en av mina största idoler!
Han slog igenom 2001 med boken ”Kitchen Confidential”, en berättelse om livet bakom kulisserna på en av New Yorks då hetaste restauranger Les Halles, där han jobbade som kökschef.
Därefter började han göra tv-program där han reser runt i världen och lagar och äter mat, snackar med folk och gör lite allmänt coola grejer.
Och det är just det som är grejen. Det som skiljer Anthony Bourdain från alla andra kändiskockar och programledare för mat/rese-program är just coolheten. Han bangar inte för att äta ank-embryo, som i det här klippet, men inte heller för att likt Carrie Bradshaw i Sex and the City svinga sig i en trampolin högt ovan Manhattan. I ett avsnitt från programserien ”No reservations” testar han till och med livet som actionhjälte i en filmstudio i Hongkong!
Varför kan inte jag få springa på honom under en resa?
Till råga på allt var Chef Bourdain i Hoi An i Vietnam för ett par månader sedan. Gissa var han bodde?
Jo, på samma hotell som min svåger jobbar på… Självklart!

På Youtube finns massor av klipp från både ”No reservations” och en annan serie ”A cooks tour”. Den som fortfarande har tv-kanalen Discovery Travel & Living (jag har blivit av med min, morr…) kan se honom där.
Kolla också in hans blogg, där han berättar om sina resor, ger filmtips och pratar om allt från snarkning till bästa receptet för en lyckad demi-glace.