Han är en typ av gärningsman vi lärt oss känna igen, efter tre års granskning av dödligt våld mot kvinnor.
Han vägrar acceptera skilsmässan.
Han är deprimerad, förföljer kvinnan och hotar att ta sitt eget liv.

Men den kopplingen gjorde inte domstolen i Malmö som valde att sätta 46-åringen på fri fot. Man såg en man som uppträdde belevat och inte knarkade. Han var tidigare ostraffad. Då ska skälen vara ”starka” för att hålla kvar en människa i häkte. Så har domstolen försvarat sitt beslut.
Men skälen v a r starka, menar vi.
Det faktum att mannen är ostraffad säger ingenting om hans farlighet, inte när det handlar om män besatta av en ex-partner. När vi första gången granskade kvinnomorden under 2000-talet upptäckte vi att bara 16 procent av gärningsmännen hade begått våldsbrott tidigare.

Om domstolen i stället hade diskuterat kända riskfaktorer hade listan blivit lång: självmordshot, vårdnadstvist, depression, fixering, svartsjuka. Han hade förlorat arbetet. Kvinnan uttryckte stark rädsla.
Men kunskapen om riskbedömningar fanns inte i domstolen. Eller användes inte.
Två barn såg sin mamma dödas, och vi kommer inte ifrån att domstolens beslut var ett misstag som inte ska behöva upprepas. Fredrik Wersäll, president i Svea hovrätt, försvarade dock beslutet att släppa mannen ur häkte. I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet skrev han: ”I ett öppet samhälle kan vi aldrig helt undvika att tragedier av detta slag utspelar sig.”

Vi har sett det förut. Myndigheter som i första skedet hävdar att inga misstag har begåtts. När Carla Saadomördades i Huskvarna för drygt ett år sedan anmälde familjen polis och åklagare för tjänstefel. Utredningarna lades ner. Men därefter gjorde JO, riksdagens justitieombudsman, en granskning och riktade sedan skarp kritik mot myndigheterna.

Och det finns fler viktiga frågor om tiden före dådet på Lugna gatan i Malmö. Polis och socialtjänst kunde inte skydda en mamma som visste att ex-mannen var farlig. Varför?

Kerstin Weigl och Kristina Edblom