Dödade Kvinnor

Aftonbladets pågående granskning av dödligt våld mot kvinnor i Sverige

Arkiv för kategori Kommentar

- Sida 1 av 1

Läkaren vet inte vad han ska göra eller fråga

av Kerstin Weigl

Inte för att jourläkaren är likgiltig. Men han vet inte vilka frågor som borde ha ställts till mannen. Och inte hur farliga varningssignalerna kan vara.

Jag vill att händelsen i Lerum 5 februari blir ett fruktansvärt exempel på hur och varför det brister i vården som ställs inför våld i nära relation.
Och det brister i flera led.

Polisernas magkänsla när de möter 59-åringen är att något är galet, att han kan vara farlig, ett vårdintyg kan behövas.
Står de på sig, säger de så till läkaren? Oklart. För övrigt har ärendet bollats nedåt i vårdapparaten, från psykakuten i Borås, till vuxenpsykiatrin i Lerum, till vårdcentralen och sedan till ytterligare en mindre vårdcentral.

Läkaren som tar emot där är jourläkare, erfaren, men gör sällan psykiatriska bedömningar. Det han får veta är att mannen har sömnproblem och äter antidepressiv medicin, att det finns problem i äktenskapet.

Han ringer även hustrun som berättar att maken försökt putta henne nedför en trappa. Att han är svartsjuk, personlighetsförändrad, men inte hotat eller slagit henne tidigare.
Exempel på frågor som inte ställs: Är det ett stegrat förlopp? Vad menar hon med ”förändrad”? Är hon rädd? Hur är relationen?

Läkaren stämmer av på telefon med vuxenpsykiatrin, inte heller där tycker man det kan bli aktuellt att lägga in mannen, som inte verkar psykotisk.
Ytterligare en gång ringer läkaren till hustrun. Först då säger kvinnan att hon är rädd och kanske inte vågar bo hemma. Läkaren är brydd. Vad kan han göra åt det?

Han säger i senare polisförhör:” Jag förstår att det här är jättesvårt, sa jag, men jag har nog inget bra råd.”

De pratar lite löst om kvinnojouren. Mer händer inte. Mannen åker hem och slår ihjäl sin hustru med hammare.

Jo, jag vet att det är lätt att vara efterklok.
Farlighetsbedömningar är svåra saker – men poliserna blir allt bättre på att göra dem. Bristerna är tydligast i vården.
Länge har det varit så. Socialstyrelsen sa nyligen ifrån ordentligt: vården måste bli bättre på att se och bedöma våld i nära relation.
Men vad görs?

Jag vet att Niklas Långström, professor i psykiatri och brottsforskare, nekats att forska på varningssignaler. Han ville intervjua män som nyligen häktats för sexualbrott och våld i nära relation.

Politiska mål har formulerats, forskare finns, frågorna formulerats.
Så vad väntar vi på?

Kategorier Kommentar

Domstolens beslut var ett misstag

av Kristina Edblom

Han är en typ av gärningsman vi lärt oss känna igen, efter tre års granskning av dödligt våld mot kvinnor.
Han vägrar acceptera skilsmässan.
Han är deprimerad, förföljer kvinnan och hotar att ta sitt eget liv.

Men den kopplingen gjorde inte domstolen i Malmö som valde att sätta 46-åringen på fri fot. Man såg en man som uppträdde belevat och inte knarkade. Han var tidigare ostraffad. Då ska skälen vara ”starka” för att hålla kvar en människa i häkte. Så har domstolen försvarat sitt beslut.
Men skälen v a r starka, menar vi.
Det faktum att mannen är ostraffad säger ingenting om hans farlighet, inte när det handlar om män besatta av en ex-partner. När vi första gången granskade kvinnomorden under 2000-talet upptäckte vi att bara 16 procent av gärningsmännen hade begått våldsbrott tidigare.

Om domstolen i stället hade diskuterat kända riskfaktorer hade listan blivit lång: självmordshot, vårdnadstvist, depression, fixering, svartsjuka. Han hade förlorat arbetet. Kvinnan uttryckte stark rädsla.
Men kunskapen om riskbedömningar fanns inte i domstolen. Eller användes inte.
Två barn såg sin mamma dödas, och vi kommer inte ifrån att domstolens beslut var ett misstag som inte ska behöva upprepas. Fredrik Wersäll, president i Svea hovrätt, försvarade dock beslutet att släppa mannen ur häkte. I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet skrev han: ”I ett öppet samhälle kan vi aldrig helt undvika att tragedier av detta slag utspelar sig.”

Vi har sett det förut. Myndigheter som i första skedet hävdar att inga misstag har begåtts. När Carla Saadomördades i Huskvarna för drygt ett år sedan anmälde familjen polis och åklagare för tjänstefel. Utredningarna lades ner. Men därefter gjorde JO, riksdagens justitieombudsman, en granskning och riktade sedan skarp kritik mot myndigheterna.

Och det finns fler viktiga frågor om tiden före dådet på Lugna gatan i Malmö. Polis och socialtjänst kunde inte skydda en mamma som visste att ex-mannen var farlig. Varför?

Kerstin Weigl och Kristina Edblom

Kategorier Kommentar

Ellinors pojkvän dömd till nio års fängelse för dråp

av Kristina Edblom
Ellinor Galerius

I dag kom domen mot Ellinor Galerius pojkvän. Åklagarena valde att rubricera den erkända gärningen som mord, men Attunda tingsrätt fäller honom för dråp till nio års fängelse. Till en början nekade pojkvännen helt, men efter en dryg månad i häkte erkände han dråp – det vill säga att han dödat med uppsåt.

Under rättegången ändrade pojkvännen inställning och tyckte i stället att gärningen skulle bedömas som grov misshandel och vållande till annans död. Han sa då att han inte hade en tanke på att Ellinor skulle avlida eftersom han var i ett ”psykosliknande tillstånd”.

Hans berättelse är full av motsägelser och oklarheter, konstaterar tingsrätten.

Ellinor Galerius dödades med två knivhugg, ett i bröstet och ett i ryggen. Sannolikt var det första hugget direkt dödande. Enligt tingsrätten talar tillvägagångssättet mycket starkt för att pojkvännen hade för avsikt att döda henne.

Varför dömer då tingsrätten till dråp och inte till mord som åklagaren yrkat?

• Tingsrätten tycker bland annat att vissa omständigheter kring själva brottet är oklara, åklagaren har alltså inte helt lyckats motbevisa pojkvännens version.

• Ellinor och pojkvännen hade druckit ”ansenliga mängder alkohol” och grälat.

• Inget tyder på att gärningen varit planerad, utan den begicks i ”hastigt mod”.

• Händelseförloppet var mycket snabbt.

• Ellinor har inte ”hunnit uppleva någon dödsångest och knappast ens något lidande”.

• Pojkvännen har inte orsakat Ellinor ”något onödigt lidande och handlandet visar inte på någon grymhet”.

Med tanke på att omständigheterna kring mordet anses oklara är det ett ganska starkt påstående från rättens sida. Bara Ellinor och hennes pojkvän var där, bara de vet vad som hände i deras gemensamma hem. Bara Ellinor hade kunnat svara på om hon var rädd för sin svartsjuke pojkvän, om hon hann känna dödsångest.

Vi vet däremot att vittnen hört pojkvännen uttala hot tidigare under dagen, att han var våldsam och aggressiv.

– Om det bara hade varit ett stick skulle jag kunna förstå att det landar på dråp, men eftersom han hugger en gång till borde det vara mord. Det känns så spontant, säger familjens målsägandebiträde Birgitta Melander.

Jag har sökt åklagare Ewa Tvengström, utan att lyckas. Det återstår att se om domen kommer att överklagas.

Läs också de tidigare inläggen om Ellino, här och här.

Efter mordet på Carla: Nu riktar JO skarp kritik mot polis och åklagare

av Kristina Edblom
Carla Saado blev 31 år.

Vi har i flera artiklar skrivit om polisens och åklagarens misslyckanden timmarna innan Carla Saado mördades av sin exman Musa Kara den 29 november 2010.

31-åriga Carla ringde polisen och vädjade om hjälp efter att hennes före detta man hotat att döda henne. Hon berättade att han kunde vara beväpnad och hon uttryckte stark oro för sina två barn som befann sig hemma hos pappan.Polisen tog upp en anmälan, kontaktade jouråklagaren – men inga åtgärder vidtogs.

I efterhand har vi förstått vidden av vad barnen upplevde den kvällen och natten. Musa Kara upprepade gång på gång att han skulle döda deras mamma. Han var uppjagad, skrek och hotade.

Morgonen därpå köpte Musa Kara en kniv, han åkte till Carlas bostad i Huskvarna och väntade utanför. Carla Saado mördades med 27 knivhugg.

 

Efteråt sa både Jönköpingspolisen och åklagarkammaren att inga fel hade begåtts. Carlas familj anmälde polis och åklagare för tjänstefel, men utredningarna lades ner. Nu har riksdagens justitieombudsman, JO, granskat fallet och kritiken är svidande.

I samband med utredningen har polisen medgett brister, de har ändrat sina rutiner efter mordet på Carla. Åklagarkammaren har stått fast vid att inge fel begicks natten och morgonen då Carla mördades.

Men JO är av en annan uppfattning och riktar nu skarp kritik mot både polis och åklagare:

• Polisen skulle ha skaffat sig bättre underlag för att bedöma hotet, de skulle ha sett till att barnen inte for illa, de skulle dessutom ha tagit ansvar för förundersökningen fram tills åklagaren tog över.

• Jouråklagarens agerande beskrivs som allt för passivt, hon får också kritik för att inte ha dokumenterat sitt ställningstagande den kvällen.

 

JO Hans-Gunnar Axberger sätter därmed ner foten i frågan om vad polis och åklagare ”får göra” – och faktiskt bör göra när en kvinna berättar om allvarliga hot. De är skyldiga att ta hoten på allvar, att hoten anses vanliga är inte en förmildrande omständighet, polisen ska agera fram tills åklagaren tar vid och åklagaren ska kräva tillräckligt med underlag för att fatta ett korrekt beslut.

Extra viktigt är det att polisen agerar när barn misstänks fara illa.

De svar vi fick när vi ställde kritiska frågor visade att det rådde stor osäkerhet: polisen skyllde på åklagaren och åklagaren på polisen.

Det håller inte.

JO anser inte att myndigheterna kan hållas ansvariga för Carlas död. Men skriver: ”Det är likväl angeläget att det allmänas företrädare begrundar vad som kunde ha gjorts för att förhindra den enskilda tragedi som mordet på Carla S innebar.”

JO:s kritik är en upprättelse för Carlas familj, inte minst för hennes två barn, men framför allt är den ett viktigt steg i att öka kunskapen om de här brotten. Bara så kan de minska.

Kategorier Granskning, Kommentar

”Ett familjedrama? Nej, det här är mord”

av Kerstin Weigl

Det här går inte an, poliser. En kvinna harmördats, en närstående man är misstänkt.

Och vad säger ni?

”Det hela ser ut att vara ett tragiskt familjedrama”.

Det är dags för skånska poliser att tänka på ordvalet. Inte bara de skånska, men det är från dem jag senast hört de här formuleringarna.

Spelar detta någon roll?

En signal att backa

Ja. Det är min övertygelse. Det är med orden vi skapar en samsyn. Ordet ”familjetragedi” uttrycker att något privat och hemligt inträffat.

Något utomstående inte borde lägga oss i alltför mycket.

Av respekt för familjelivets helgd.

När polisen dessutom lägger in ett värdeförstärkande ord som ”tragiskt” är även det en signal om att backa. Den goda smaken kräver att vi inte frossar i tragedier eller hur?

Men morden är inga olyckor. Inga obegripliga familjeangelägenheter. Ofta har varningssignaler funnits. I vart annat fall har kvinnor uttryckt rädsla, de har sökt hjälp, av myndigheter, polis, socialtjänst, vård.

Dessutom, ordet ”tragedi” är en antydan om att brottet begåtts i samspel mellan två människor. Lite som att offret har en skuld. ”Tänk att det gick så illa.”

”Ingen olycka”

För knappt tre månader sedan knivskars en kvinna på öppen gata i Malmö och inför sina två barn. ”En familjetragedi”, sa vakthavande befäl till journalisterna som prydligt återgav formuleringen i tv, radio och tidningar.

Men kvinnan hade gömt sig för en våldsam man, som hittat henne. Det var ingen olycka. Ingen oväntad ”familjetragedi”. Det var ett misslyckande från ett samhälle som inte kunde skydda henne.

Alltså: En kvinna är nu mördad, skjuten i en bil.

Det var mord.

Okej?

Kategorier Kommentar
Taggar Nyhet
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Hans Österman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB