”Det var en olycka”, sa mannen till polisen i gryningen den 18 juli. Vittnen hade sett honom försöka lägga hustruns kropp inlindad i ett täcke i sin bil.
Nu döms han till 16 års fängelse för mord.
Tingsrätten tror inte på någonting av det han sagt till sitt försvar. Inte att han impulsivt tagit ett föremål som han trodde var frigolit och slagit sin 33-åriga hustru en enda gång över ansiktet.
Inte att han därefter försökte ta henne till sjukhus.

Inte heller tror tingsrätten på mannens beskrivning av äktenskapet, att det varit bra, även om kvinnan överraskande ville skiljas.

Han dödade henne en fönsterbräda av marmor. Efteråt torkade han bort blod från golvet, tvättade sig själv, samlade ihop marmorbitar, lade de blodiga sängkläderna i en garderob och täppte för grannarnas titthål i dörrarna.

Han placerade en plastpåse över sin hustrus ansikte.

Tingsrätten skriver: ”Vad gäller motivet för gärningen lämnar utredningen i målet inte utrymme för någon som helst annan slutsats än att mordet begicks därför att (X) inte accepterade att (x) ville skilja sig.”

Eftersom kvinnan snabbt måste ha blivit medvetslös och med tanke på att mordet sannolikt inte var planerat i förväg blir straffet något lägre än maximala 18 år.

Därmed är samhället färdiga med ansvarsutredningen kring en hjälpsökande kvinna som dödades i sin säng, 33 år gammal.
Ingen har på något enkelt påvisbart sätt gjort fel, men kunde också ha gjort mer rätt.

Socialtjänsten som 2010 hjälpte henne till ett boende för våldsutsatta kvinnor, men utan att förstå våldets omfattning.
Imamen som kände till mannens förtvivlan över att hustrun ville skiljas.
Släktingar, vad såg de? Och skolan, förstod ingen att barnen for illa hemma?

Hon var mamma till fem barn. Den yngsta dottern sov i en spjälsäng bredvid medan pappa slog en marmorskiva i ansiktet på mamma.