Varför 31-åringen dödar Eva-Marree Kullander Smith i Västerås den 11 juli får vi sannolikt aldrig veta säkert.
Han säger sig ha vaga minnesbilder.
Att han ”tydligen” attackerar.
Att han själv var rädd.

Först lutar han sig mot mikrofonen framför honom i Västerås tingsrätt, harklar sig, säger med tunn röst i riktning mot familjen:
– Först och främst vill jag säga förlåt. Det var inte bra.

Han vill inte, eller kan inte minnas. Möjligen orkar han inte. I ett första polisförhör morddagens kväll är han talför, berättar att han varit hotad, att hon sagt att han ska ”klippas”, han var rädd, måste skydda sina barn. Därför högg han.
En snurrig utsaga. Nu är även han oförstående. Har han verkligen sagt så?

Det han vill prata om är att de blir osams på vägen, han och Eva-Marree. De åker samma buss till en behandlingsenhet där hon med stöd ska återknyta till sina barn. Vårdnadstvisten har pågått sedan 2009, han har vägrat lämna ut barnen för umgänge, trots domstolsorder.

Men från det att den lille sonen lämnats över är det blankt, säger 31-åringen. ”Tydligen” har han hämtat brödkniven med 20 centimeters blad och ”tydligen” har han attackerat.

När han grips finns hasch i hans kropp, och spår av sju mediciner, tre av dem benzodiazepiner.
Han gör inga gester, har ingen mimik. En 31-årig man, ensam vårdnadshavare till en liten flicka och pojke, nästan färdig med en teknisk högskoleutbildning. Och som en varm sommardag dödar mamman till dessa barn inför en större publik: terapeuter, grannar, vägarbetare.

Övervåldet är groteskt. Ett hugg går in genom hennes näsa och ut i halsen.

Det är som en inkapslad vrede släppts ut, en kraft han länge vakat över.
Det är så Eva-Marree Kullander Smith själv såg honom.

Hon berättade för flera släktingar att ju närmare hon kom barnen desto farligare var det. Hoten var vaga. Hon ville inte gå till polis, det skulle trappa upp fientligheten mellan dem.
Den kvinnliga behandlingsassistenten som förgäves försökte ingripa, som själv fick ett knivhugg i halsen, plågas varje dag av minnesbilder.

Flera gånger säger hon gråtande i rätten: ”Det känns så jävla meningslöst.”