Nej. Det som hänt i Södertälje på måndagseftermiddagen är inte ”en tragisk historia”. Det är mord på två kvinnor som levt med en våldsam man.

Då och då slinter tungan på poliser. Om gärningsmannen varit i livet är det mindre troligt att polisen som nu talar om ”tragisk historia” eller – ännu vanligare – ”familjetragedi”.
Det är fel. Jag tänker fortsätta tjata om det. Att säga så är att förminska brotten. Inför tragedier förväntas vi backa i respekt, inte rota i detaljer och orsaker.

Och samtidigt är det exakt vad som måste göra. Mord i nära relation ska utredas, av polis och av Socialstyrelsens särskilda dödsfallsutredare.

Vad var bakgrunden? Vilka var varningssignalerna? Vilken myndighet och vilka i omgivningen hade vilken information? Och så vidare.

Ord är viktiga. Det är med orden vi skapar en samsyn. Hur vi ser på mord inom familjen, till exempel.

Under århundraden har mäns våld mot kvinnor inte ens varit kriminellt, därefter straffbart men ursäktat och betraktat som ”privat”.
Nu har vi kommit längre än så.

Lägg märke till hur Södertäljepolisen i dag uttrycker sig i passiv form: ”…en tragisk historia som avslutats…”
Så kan man tala om naturkatastrofer.
Men det var ingen oundviklig olycka. Det var mord. Två små barn förlorade mamma och mormor och även pappa.

De har rätt till en seriös genomlysning om hur, varför och vilka misslyckanden som låg till grund för en skottlossning en måndagseftermiddag veckan före jul.