Aftonbladets pågående granskning av dödligt våld mot kvinnor i Sverige
Inlägg av Kerstin Weigl
Kerstin Weigl
är nyhetskolumnist och har arbetat på Aftonbladet sedan 1986. Jag skriver om olika samhällsfrågor och bevakar våld mot kvinnor i Sverige, och världen. Om våld mot kvinnor som global epidemi kan du läsa på: causeofdeathwoman.com. Du kan följa mig på Facebook, som Kerstin Weigl, Aftonbladet.
Har du något att berätta? Ring eller mejla:
08-514 249 06
Aftonbladets läsare har engagerat sig i fallet Lisa, som ett år gammal såg mamma mördas av pappa. Lisa bodde med mormor och morfar, men flyttades förra sommaren till ett familjehem. Nu säger Botkyrka kommun att de inte ska träffas alls under semestern. Morföräldrar och barnbarn ska hållas isär, för att Lisa ”behöver veta var hon bor”.
Samma dag som Aftonbladets senaste artikel om fallet Lisa ringde socialtjänsten till mormor Gabrielle och morfar Fredrik. De bjöd in till ett möte.
Beskedet: De får inte träffa sitt barnbarn Lisa under semestern, inte på fem till sju veckor.
– Är det så att hon ska avvänjas från oss? undrar Fredrik.
Hundar och katter tumlar i det höga gräset och hästar skymtar i hagarna bakom gården där de bor. Det är tredje besöket för mig. Första gången var hösten 2009, några månader efter mordet på Clara. Då tultade en ettårig flicka runt i vardagsrummet.
Fredrik och Gabrielle säger att saknaden är svår, särskilt för deras nioåriga dotter. Hon och femåriga Lisa – som vi valt att kalla henne – upplever sig som systrar.
Det är i morgon ett år sedan Lisa oförberett flyttades ifrån dem. Först fick de inte tala med henne på sex veckor. Därefter har de träffats två timmar i taget, mest i lekparker och på hamburgerrestauranger.
Vid besöken finns alltid en kontaktperson.
– Vi tycker att det känns förnedrande, säger Gabrielle.
De är besvikna över mötet på Botkyrka kommun förra veckan. Inte på någon punkt går tjänstemännen dem till mötes. De har redan fått nej på sin vädjan om att på nytt utredas som familjehem.
De bad att få slippa bevakning under umgänget, och undrade vad de är misstänkta för. Socialtjänstemännen menade att det är ett normalt förfarande.
Ur samtalet:
Socialtjänsten: ”Det är många gånger så att biologiska föräldrar säger till sina barn att ”du ska snart flytta hem till mig”.
Gabrielle: ”Men det har vi aldrig sagt!”
Socialtjänsten: ”Nej. Men …”
Gabrielle: ”Och vi … varför ska vi ha någon som står och vaktar?”
Socialtjänsten: ”Det är ju så att barnet som är placerat i familjehem, de ska veta att nu bor jag här. Jag ska vara med dem, resa på semester, skaffa kompisar. För att barnet inte ska slitas emellan.”
Fredrik: ”Det har vi fått restriktioner om, och vi har alltid följt dem. Från början sa vi: Vi vill att du flyttar hem. För det hade barnpsykologerna sagt att vi skulle säga. Sedan fick vi brev att vi inte får. Så nu säger vi att vi älskar henne. Men inte ett ord om att flytta hem.
Fredrik och Gabrielle drar slutsatsen att anknytningen mellan dem och Lisa är så stark att det blir en långvarig ”avvänjning”. Socialtjänstens förslag är ett umgänge var tredje vecka, tre timmar.
Själva vill de ta hem Lisa, en helg, eller bara några timmar. Så att hon får rida sin ponny och klappa sin hund. De vet inte när det kan ske.
Ur samtalet:
Fredrik: ”Är det en tioårsplan, femårsplan eller tvåårsplan vi pratar om?”
Socialtjänsten: ”Det är lite svårt att säga … hand- lar ju om barnets mognad och att allt funkar och … flyter.
Fredrik: ”Du säger ingenting alltså. Det kan vara tio år.”
Nu säger den 51-årige mannen att planen var att skjuta sig själv framför Susanne Hasselsjö. Att det här brevet fick honom att minnas det. Hon skulle tvingas se honom dö.
Han gråter när brevet visas i Göteborgs tingsrätt, 14 rader, stora versaler, skrivna med brådska vad det verkar. Det fanns i ett block, i hans arbetsrum. En penna stack ut och polisen tittade efter, men först en månad efter brottet den första mars.
Den mordåtalade mannen säger:
– När de läste upp brevet i förhören, då vällde känslorna fram. Då mindes jag hur det var. I en magnifik martyrscen skulle han skjuta sig, låta blodet spruta över Susanne Hasselskog? Ja, det kan vara sant. Var fjärde man som dödar en kvinna de stått nära tar även sitt eget liv.
Det finns mer jag känner igen.
51-åringen är samlad, har inte klippt håret sedan han greps, men skjortan är prydlig, diskret rand mot vitt. Han talar och talar. Framför sig har han anteckningar om allt det han måste säga om sin relation med Susanne, hans livs kärlek.
Två timmar tar berättelsen om hur svårt det är att leva med Susanne, hur sviken han känner sig när hon har kontakt med en annan man på nätet fast de förlovat sig.
Hon ”tjafsar” och ”provocerar”.
Hon visar honom inte allt, hon ”höll på med telefonen” och ”gömde sig bakom koder”.
Hans röst går från skrovlig till stark, det är han som är offret i relationen: hon går inte med på hans förslag på vem som ska betala vad. Hon rusar hemifrån en kväll, för att han blivit lite arg.
Och aldrig gick hon in i tvättstugan! Det jag känner igen är en grandios självömkan. En oförmåga att se sin egen roll i förhållandet. Sjukdom är den inte – vad jag vet. Jag är inte psykiater.
Men så farlig kan självömkan bli, här i en man som är lämnad, och i någon mening på glid; han har förlorat ett vd-jobb, en nystartad vinimport, sitt körkort.
Slutligen når hans berättelse fram till den 1 mars i år. Allt kretsar då kring att få reda på vad Susanne har för sig. Han har skaffat ett vapen, provskjutit det hemma i tvättstugan, därefter lindat in det i en svart sopsäck och satt det i städskåpet.
Tidigt på morgonen har han lyckats hitta henne, vet att hon inlett en ny relation. Han springer ifatt henne, petar henne i ryggen med vapnet.
Han har klottrat i ett block till barnen, i det han kallar självmordsbrev: ”Förlåt men jag mådde så himmla dåligt…”
Åklagaren har en annan tolkning. Där i brevets fortsättning står det ju svart på vitt: ”…och jag ville inte att hon skulle komma undan med en sån förnedring”.
Nu finns den, fotbojan som ska avslöja att förföljaren bryter mot kontaktförbud. Men polisen har ingen brottsling de kan sätta den på.
De flesta kontaktförbud gäller män som inte respekterar att relationen är slut. Ett ständigt problem är att förbuden överträds. Därför ville regeringen att polisen skulle få ett övervakningsredskap.
Men det har tagit tid att få fram en fungerande apparat, som passar med svensk lagstiftning.
– Skillnaden är att polisen ska få larm bara när en viss zongräns överträds, vi ska inte övervaka personen i övrigt, förklarar Inka Wennerberg, handläggare på Rikspolisstyrelsen.
Nu finns 30 apparater, levererade av engelska företaget Buddy till en kostnad på tre miljoner kronor.
Men kraven är höga för att de ska kunna användas – det krävs att en person fått såkallat ”särskild utvidgat besöksförbud”.
Ingen i Sverige har det just nu. Trots att åklagare beslutade om fyratusen kontaktförbud under förra året.
Bara 45 av dem fick efter överträdelser den skarpare åtgärden ”särskilt kontaktbud”. Den som överträder även det förbudet kan med lagändringen 2011 få ”särskilt utvidgat kontaktförbud”. Bara en person fick det förra året – och då fanns ingen fotboja.
Få kommer att kvalificera sig till att tvingas bära fotbojan.
– Men det kan öka om det blir mer känt att möjligheten finns, tror Inka Wennerberg,
Jag visste redan, många visste. Men i dag blev det på riktigt. Våld och våldtäkt dödar och skadar mer än var tredje kvinna i världen, avslöjar WHO:s första globala kartläggning.
Att kvinnor misshandlas och våldtas är ett hälsoproblem så stort att det på medicinskt språk är en ”epidemi”. Men en epidemi ingen larmar om, våldet har betraktats som vardagligt, en familjeangelägenhet. Privat. Ja, till skillnad från HIV eller tuberkolos.
Jag tar siffran igen: Våld i nära relation drabbar 30 procent av alla kvinnor, var hon än bor. Siffran är i samklang med tidigare studier, på det viset inte chockerande.
Ändå är det ordet Claudia Garcia-Moreno på WHO använder, när jag pratar med henne i telefon. – Chockerande, säger hon, och jag hoppas det blir en väckarklocka.
Hon tillägger:
– Att ta fram siffror är ett första steg. Så att problemet blir synligt.
Det WHO har gjort är att ta fram fakta från 81 länder om våld i nära relation och våldtäkt (där förövaren inte är partnern). Viktigt: Resultatet skiljer sig inte enormt. Över hela världen skadas kvinnor och flickor, det gäller allt från brutna ben till psykisk ohälsa.
Även i höginkomstländer har var tredje kvinna utsatts. När en kvinna dödas är i nära 40 procent av fallen deras partner gärningsman.
Allra mest utsatta för våld är kvinnor i Afrika, där har nästan 46 procent upplevt våld hemma, och våldtäkt. Listan för övriga regioner; •Sydamerika: 36 procent. •Sydostasien, (länder som Indien och Thailand): 40 procent. •Östra Medelhavsområdet, (Egypten, Iran med flera länder.): 36.4 procent. •Oceanien: 27.9 procent •Europa: 27.2 procent
Claudia Garcia-Moreno låter lugn i telefon.
– Samtidigt vill jag se det positiva. För tio år sedan hade vi inte kunnat få fram siffrorna. Men medvetenheten ökar i många länder, lagar ändras. Framsteg görs.
I dag hyllar jag byråkratin, de oftast osynliga statistikerna på WHO, Brå och SCB, utan vilka vi aldrig fick perspektiv. Vi tror ju gärna att de värsta orättvisorna pågår någon annanstans, utom vår kontroll.
Två siffror till att damma av: Förra året beslutade sig 28 000 svenska kvinnor för att berätta att de hade misshandlats. Många av dem av en man de älskat, litat på, fått barn med. De gick till polisen.
Men de flesta håller tyst. Fyra av fem fall anmäls aldrig. Bakom stängda dörrar pågår våldet: sparkar, nyp, slag, kränkningar, örfilar, våldtäkter.
Låt oss snart bli väldigt upprörda över det.
Nu höjs brottsskadeersättningen även vid mordförsök. För kränkningen har offer tidigare kunnat få 100 000 – nya ersättningen är 125 000.
Tidigare i år höjdes brottskadeersättningen för våldtäktsoffer.
Besluten om högre ersättning vid mordförsök och våldtäkt speglar samhällets strängare syn på allvarliga vålds- och sexualbrott, säger Annika Öster, generaldirektör vid Brottsoffermyndigheten i ett pressmeddelande.
Hur många kvinnor som överlever mordförsök från sin man eller ex-man har vi inga egna siffror på i vår granskning. Men vi stöter på sådana uppgifter, varje år.
Nu förstår jag varför Beatrice Ask så gärna ville bli intervjuad av mig och skälla på kommunerna som inte klarar att skydda våldsutsatta kvinnor och deras barn.
För det är verkligen för dåligt. Nu finns svart på vitt.
Bedrövlig läsning är Socialstyrelsens stora inventering av hur landets kommuner klarar sitt lagstadgade ansvar att skydda och stödja.
•Bara tre av tio kommuner följer upp hur det gått för den våldsutsatta kvinnan och hennes barn.
•Ynka 17 procent bryr sig om att fråga efter kvinnans åsikt om hjälpen hon fick.
•De flesta kan erbjuda skyddat boende – men bara hälften hjälper kvinnor i missbruk som fått stryk.
Särskilt allvarligt: inte ens 40 procent av kommunerna använder någon standardiserad bedömningsmetod. Trots att alla med erfarenhet vet hur viktiga rutiner är, för att lyckas skydda en våldsutsatt och rädd människa.
Kunskap finns, forskning finns, metoder finns. Som inte används. Varför? Och vad ska göras åt saken?
Regeringen har trummat för en förändring, tillsatt Carin Götblad i en särskild kommission som ska ta fram förslag. Men – ingen minister kan tvinga kommunen att göra rätt. Därav ministerns frustrerade ilska.
”Hur länge ska vi behöva se kvinnor till och med dödas på grund av misstag? Vi måste få det att fungera bättre,” sa Beatrice Ask vid den där intervjun i februari.
Hon tvingas i stället se krånglet, handfallenheten, okunskapen och byråkratin ute i kommunerna. Kan inte vara kul. Ingen har för all del påstått att det måste vara kul att sitta i regeringen.
Fotnot: Sämst på att följa upp insatser för våldsutsatta kvinnor var socialtjänsten i Blekinge, Gävleborg, kronoberg och Norrbotten. Bäst är Södermanland, Stockholm och Östergötland. Socialstyrelsens rapport bygger på en enkät som mätte 52 faktorer. Svarsfrekvensen var 92 procent.
Det här duger inte. Ingen tog sig tid att undersöka om Susanne Hasselsjö svävade i livsfara. Ingen sökte i register. Ingen tog ansvar för att hon var rädd. Inga kontakter togs.
Inte förrän nu. Först nu vet vi vad en vuxen dotter säger om sin 51-åriga pappa: ”Han är som en handgranat man inte kan lita på”.
Den gedigna polisutredningen är förtvivlad läsning. Susanne Hasselskog tonade ned sin rädsla för tonårssonen, men han såg hennes stress: ”Mamma sa att kan han skada mig fysiskt så finns det liksom ingen gräns för honom”.
Dottern till den mordåtalade säger: ”Jag har väntat på detta i så många år”. Hon visste att pappa grubblade på hämnd sedan Susanne gjort slut. Hon trodde att han skulle ta sitt eget liv.
Hon säger också: ”Pappa har alltid en backup plan. Inget sker av slumpen.”
Det här duger inte. För lite görs åt dödshot. Mekaniskt avfärdas Susanne Hasselskogs rädsla. Anmälan må vara vardaglig, på polisprosa: ”Hon tycker att situationen är väldigt obehaglig och är väldigt skrämd för vad utpekad kan hitta på.” Men under ytan finns en annan större historia. Om man bemödar sig lite. Söker lite information.
Ingen sökte, och fann därför inte ärendet från 29 maj 2006. Då åker en patrull hem till 51-åringens dåvarande hustru som storgråtande berättar om dödshot. Polismannen skriver i sin avrapportering: ”Jag fick känslan av att jag pratade med en kvinna som haft ett helvete under cirka tjugo års tid.”
Nu säger den levande ex-hustrun att alla förgäves försökte få henne att polisanmäla. ”Det hade aldrig gått för då hade det gått illa.”
Varningssignalerna är många men osorterade. Ingen enskild släkting, vän eller bekant kan lastas för Susannes död. Det är samhället som på något handfast, kunnigt och metodiskt sätt kunde ha gjort en undersökning. Måste börja göra. För det här duger inte.
Det fanns material för en analys av 51-åringen: en aggressiv man som talat om att ”ta livet av henne” – och att begå självmord. Han är självömkande, ”kan inte leva utan mitt livs kärlek”. Han är svartsjuk.
Hans liv knakar i fogarna, han har förlorat körkortet och misslyckats med sitt senaste företag, en vinimportfirma.
Och han har vapen.
På morgonen den 1 mars ser 51-åringen Susanne Hasselskog vänslas över frukosten med en man hon just träffat. De går i hand på Tolvskillingsgatan mot bilen.
Efteråt vill 51-åringen inte kalla det mord, och kanske orkar han inte. Han säger att han är ”jättejättearg” och ska skrämmas. .. jag petade henne i ryggen med den… Förhörsledaren: Hur blir det då? Ja, den gick ju av… Beskriv, hur då … Ja, det small.
De heter Fredrik och Gabrielle. Den 1 juni 2009 förlorade de sin dotter Clara, som mördades med 40 knivhugg. Sedan förlorade de Lisa.
Länge trodde de att Lisa snart skulle komma hem. Att det bara var missförstånd, som kunde redas ut. Under tre år hade de ju varit ett med berömd godkänt familjehem, fastställt i flera domar dessutom.
– Och vi är ju hennes familj, säger Gabrielle, hennes närmaste, och länken till hennes mördade mamma.
Under en period medan Gabrielle återhämtade sig efter två bilolyckor var det besvärligt att få den stora familjen att fungera. Men några andra klagomål hade de aldrig fått.
Så i juni 2012 flyttades Lisa oförberedd till ett annat familjehem.
Allt Fredrik och Gabrielle kunde göra var att ta hjälp av en advokat, och att vädja om att på nytt få bli utredda som familjehem. Efter ett halvårs väntan kom ett nej. Lisa ska stanna hos sina nya familjehemsföräldrar.
– De har dragit ut på det, tror Gabrielle, så att hon ska hinna rota sig.
Morföräldrarna visste först inte var Lisa fanns. Nu träffar de henne två timmar varannan vecka och med restriktioner. De får inte säga att de vill ha hem Lisa. En vakt följer dem på tre meters avstånd.
Gabrielle säger: – Vi är hennes närmaste men behandlas som vilket familjehem som helst. Det är som om de inte vill tillåta oss att älska henne.
Följande har hänt
•Clara föder 2008 en dotter. Hon har gjort slut med pojkvännen Kenan och bor mestadels hos sina föräldrar Fredrik och Gabrielle.
•Den 1 juni 2009 ska Clara hämta sin mobiltelefon hos expojkvännen och har dottern med sig i barnvagn. Han mördar henne med 40 knivhugg. Flickan körs direkt efteråt av socialtjänsten till mormor och morfar.
•2010 protesterar Kenan mot att hans dotter bos hos sin morfar och mormor. Han får inget gehör. Förvaltningsdomstolen anser tvärtom det vara ”av yttersta vikt” att flickan bor hos morföräldrarna.
•2012 beslutar socialnämnden att omhänderta barnet. En orosanmälan hade inkommit, och i sak konstaterar en efterföljande utredning att huset är kallt och ostädat, en toalett saknar tvättfat och familjen har skulder de betalar av. Ingen oro finns dock för familjens övriga barn i kommunen där de själva bor.
•Fredrik och Gabrielle anmäler till Socialstyrelsen och begär en granskning av Botkyrka kommuns agerande. Två psykologer som följt familjen är kritiska till omhändertagandet, En beskriver den oförberedda flytten som ”… ett gränslöst övergrepp som får betecknas som grund för trauma.”
•Familjen träffar flickan två timmar var 14:e dag och under övervakning.
•Snart fyra år efter mordet är livstidsdömda Kenan fortfarande vårdnadshavare till Lisa. Socialnämnden har inte tagit vårdnadsfrågan till domstol. Ingen särskild vårdnadshavare har utsetts.
Fortfarande är Kenan Capanoglu vårdnadshavare för sin snart femåriga dotter Lisa vars mamma han mördade 2009. Det har gått fyra år.
Botkyrka kommun har som vi ser det mycket att förklara för Lisa när hon blir vuxen. Då kan hon fråga: Vilket ansvar tog ni sedan jag såg mamma dödas? Särskilt som Lisa efter tre år även flyttades från sin mormor och morfar, trots protester från barnpsykolog som kallar det ”ett gränslöst övergrepp”.
Om Lisa berättade vi redan i januari i år, i vår granskning av 179 barn som förlorat sin mamma i ett mord. Vi chockades av hur hårt barnen faktiskt drabbas. Vi talade med barn som glömts bort, nekats psykologhjälp, flyttats mellan familjehem.
Stor uppmärksamhet väckte vårt avslöjande att pappa så ofta var vårdnadshavare, fast han dödat mamma. Så var det för 40 procent av barnen i vår specialgranskning av 54 barn. Från fängelset kan han styra deras liv. Så ska det inte vara.
Socialstyrelsen har riktlinjer: när en förälder dödat den andra bör socialnämnden gå till domstol för att få vårdnaden överflyttad.
Lika tydlig är justitieminister Beatrice Ask: ”Obegripligt”, sa ministern om vårt avslöjande, och lovade se över frågan. Även Barnombudsmannen är kritisk och vill att vårdnaden automatiskt lyfts när en förälder dödat den andre.
Med Lisa blir det uppenbart hur föräldralösa barn blir, när pappa dödat mamma.
Hennes stora familj har ingen insyn i hur Lisa mår i familjehemmet där hon placerats efter beslut om LVU, omhändertagande enligt lagen om vård av unga.
Mormor och morfar har ingen talan. De kan inte protestera mot några som helst myndighetsbeslut kring barnbarnet.
Bara socialnämnden bestämmer runt Lisa. Det blir skört, rättsosäkert. För vad händer med det som inte fungerar?
Bara pappa Kenan kan överklaga beslut, från fängelset.
Vår frågelista till Botkyrka kommun har fyra punkter.
• Varför har ni efter fyra år fortfarande inte gått till domstol med frågan om vårdnaden?
• Varför har inte en särskild vårdnadshavare utsetts. Ni skriver att ”sökandet fortgår”. Släktingar har erbjudit sig, men nekats uppdraget.
• Under tre år framfördes ingen allvarlig kritik mot mormor och morfars hem. Varför fick de ingen chans att rätta till eventuella missförhållanden?
• Flera domstolar fastslår hur stark anknytning Lisa har till mormor och morfar, som är kärleksfulla och ansvarsfulla. På vilket sätt gagnar det henne att som nu ha två timmars övervakat umgänge med närmsta familjen varannan vecka?
Botkyrka kommun har avböjt att kommentera, och hänvisar till sekretessen. Socialchef Graham Owen har inte heller lämnat någon principiell kommentar.
Ytterligare sju barn förlorade sin mamma efter vår senaste granskning i januari.
För tre av de sju barnen var det pappa som dödade mamma.
Två barn såg mamma mördas, och försökte hindra sin pappa, som då anföll även dem.
Totalt 186 barn har nu förlorat sin mamma i ett mord eller dråp, under 2000-talet och för de flesta var det pappa som dödade.
Natten till 12 mars i år ringer Eva Anderson polisen i Göteborg och säger att hon är livrädd för sin man. Två poliser åker dit, pratar med dem båda – men tar inte upp en anmälan. Tolv dagar senare kallas polis till samma lägenhet. Den här gången hittar de Eva död.
Vår granskning av Eva Andersons död leder oss till tre svaga punkter i samhällets svar på varningssignaler. Mer än tolv år har gått sedan nyskilda 40-åriga Eva träffar charmige Bosse på krogen, faller pladask och de flyttar ihop i en villa.
Då arbetar Eva som controller och vd-sekreterare på en bildelsfirma, arbetet är stressigt och innebär många utlandsresor. Relationen är besvärlig. Evas bror ser Eva gradvis brytas ner, hon klarar inte längre av jobbet och blir arbetslös.
Första gången Eva kontaktar polis är 8 juli 2011. De har då flyttat isär, men träffas. Vid sjutiden på kvällen tar Bosse hårt om Eva och kastar henne mot golv och möbler. När polis kommer gråter Eva och visar märken på armarna.
Vid förhör nästa dag vill Eva ta tillbaka sin anmälan, och förundersökningen läggs ner. 1. Varför läggs den ner?
Ett våldsbrott hade begåtts. Sådana faller under allmänt åtal – men läggs ofta ner för att bevisningen är klen.
– Rättssamhället brottas med detta, säger hovrättsassessor Yvonne Brandell, just nu utredningssekreterare för Nationella samordnaren mot våld i nära relation. Det ska kunna gå att åtala även om kvinnan inte vill medverka.
– Polisen ska fotografera skador, hålla ordentliga förhör, gärna videofilmade. Det finns riktlinjer och vi vet inte varför det inte fungerar.
Under våren trappas situationen upp, med fler varningssignaler – och allvarligare.
I januari 2013 gör Eva sin årliga resa till Alperna som hon gjort sedan tonåren. Hon bilar ner, under fyra veckor ska hon umgås med sina vänner. Efter ett par veckor ringer Bosse och anklagar henne för otrohet.
En kväll står han plötsligt där, objuden. Eva ber vännerna följa med ut på middag, hon verkar obekväm med att han är där.
I slutet av februari 2013 bjuder Evas bror ut henne på middag. Han känner till Bosses uppdykande i Alperna och vill prata om förhållandet.
– Det var Evas show den kvällen, det lyste i hennes ögon igen. Det visade sig att hon hade träffat en annan kille, som hon hade blivit väldigt kär i, berättar Evas bror.
Eva säger till sin bror att hon måste vara försiktig nu, inte göra slut för tvärt. Då kanske Bosse gör sig själv illa.
Måndagen 11 mars 2013 sätter sig Bosse i bilen från Norge där han arbetar och kör till Eva på Kastvindsgatan i Göteborg. Han har fått veta att Eva har träffat en annan man.
Eva tar emot honom, det gör hon alltid. Bosse har mått dåligt länge, hon är orolig att han ska ta sitt liv.
Bosse säger när de ska gå till sängs: ”Vågar du somna?”
Eva väntar tills Bosse somnar, ringer sedan polisen och berättar att Bosse har hotat skära halsen av henne.
Två poliser åker till adressen, Eva möter på trottoaren utanför. Klockan är närmare fem på morgonen. De går snart upp i lägenheten, väcker mannen för att tala även med honom. Insatsen kallas ”medling”.
2. Polisen vet att en kvinna hotats till livet. Varför är ”medling” enda insats? Henrik Belfrage, professor i kriminologi, säger att begreppet är förlegat när det gäller relationsvåld.
– Det trodde jag att man slutat med. Nu faller ju brotten under allmänt åtal. Före detta chefsåklagaren Göran Friberg har offentligt kritiserat polisens agerande och anser att I osäkra situationen bör mannen anhållas.
– Då kan hon få tid att prata ut i lugn och ro, och de skiljs åt så att hon vågar göra en anmälan. Åklagare Stefan Lind som leder förundersökningen om Evas död tycker det är dags att se allvarligare på hot, men straffvärdet är nu lågt, brottet leder sällan till annat än böter.
– En möjlig väg är att hoten ses som minst lika allvarliga som ett slag i ansiktet, och det kan man ju bli häktad på.
Natten till söndagen 24 mars ringer telefon hos Evas bror. Evas nummer syns på displayen men när han svarar är det ingen där. Han försöker att sms:a och ringa tillbaka men får inget svar.
Dagen efter vill han åka förbi och titta till Eva.
– När jag kommer till uppgången kommer någon gående med en stor kamera, sen någon med en stor väska. Jag har insett i efterhand att det var teknikerna.
– Sen kommer jag ut ur hissen, ser de blåvita banden och då brakar jag fullständigt samman – för då förstår jag att han hade mördat henne.
Nu vet Evas bror att när telefonen ringde var Eva redan död i sin säng med skador från en kniv på halsen. Bosse ringde även till hyresvärden och sin son.
Han greps på platsen. Polisen upptäcker snart att de varit i lägenheten nyligen.
Då anmäler polisen själva sitt agerande till riksenheten för polismål. Vice chefsåklagare Bengt Landahl lägger ner ärendet.
– De rapporterade in att de pratat med paret och avslutat ärendet efter medling, säger han.
– Att det osannolika inträffade fjorton dagar senare, att han realiserade dessa hot, ger inte anledning att tro att polisen begick tjänstefel vid det första tillfället.
3. Varför gjordes ingen riskbedömning av Bosse?
Vi vet en sådan skulle ge träff på nästan alla riskfaktorer: dödshot, separation, svartsjuka, alkoholproblem. Bosse hade dessutom en instabil arbetssituation, hade använt våld tidigare, var dömd för andra brott, även misshandel. Han mådde psykiskt dåligt, var beroende av Eva, ekonomiskt och känslomässigt. Yvonne Brandell:
– I Stockholms län ansvarar den som i första skedet granskar anmälan för att en riskbedömning görs, och så tidigt som möjligt. Men det är olika i olika länspolisdistrikt. Henrik Belfrage:
– Jag tror felet är organisatoriskt, polisen tycker sig inte ha tid. Hade hot-och riskbedömningsinstrumentet använts här hade poliserna fått något att tänka på. Nu väntar jag på att det ska bli åtal om tjänstfel i något av de här ärendena.
Summering: Dödshotet togs inte på allvar, ingen riskbedömning gjordes och Eva Anderson dog. Det är dags att lära av misstagen, gå till botten med hur polis ska agera. Stor osäkerhet råder. Även åklagare är oeniga. En åklagare bedömer det ”osannolikt” att dödshoten skulle verkställas. Andra ser det som självklart att Bosse skulle ha anhållits.
Gång på gång kommer kritik om för få åtal och fällande domar. Senast för ett år sedan kritiserade justitieombudsman Hans-Gunnar Axberg myndigheternas agerande då Carla Saado mördades 2010 i Huskvarna. JO fastslår att polis är skyldiga att ta hot på allvar, att hot är vanliga är ingen förmildrande omständighet. Polis ska agera tills åklagare tar vid och åklagare ska skaffa gediget beslutsunderlag.
I dag kan du chatta med mig – Kerstin Weigl – om den ständigt pågående granskningen av dödligt våld mot kvinnor vi gör på Aftonbladet. Fyra år har jag och Kristina Edblom sysslat med den.
Klockan 13.30 svarar jag på frågor.
Eva Andersons död väcker frågor om hur polisen arbetar med relationsvåld och dödshot. Hur ska polisen göra bättre?
Chatta i dag kl. 14 med Martin Permén, kommissarie på Rikspolisstyrelsen, som arbetar särskilt med våld i nära relation.
Fyra fall på fem månader. Statistiken i Västra Götaland ser mörk ut just nu. Nu ska före detta chefsåklagaren Barbro Jönsson granska gamla kvinnomord i länet. Exakt hur många fall som kommer att ingå i undersökningen står inte klart än. Först måste Barbro Jönsson, numera verksamhetsutvecklare på polisen i Västra Götaland, gå igenom gamla fall. Men det rör sig om ett trettiotal fall sedan millennieskiftet där kvinnor dödats av någon de haft en relation med.
– Vi gör det här av flera olika skäl. Framför allt för att man kan lära sig av historien, säger Barbro Jönsson.
– Den främsta anledningen är att vi vill se om vi kan hitta bra idéer eller tankar om hur vi kan bli ännu bättre på att hantera den här typen av ärenden.
I de flesta nya fallen i Aftonbladets undersökning har det funnits tydliga varningssignaler. Flera gånger har kvinnorna haft kontakt med polis och rättsväsendet innan de dött, men det har inte hjälpt.
I Västra Götaland anmäldes 2012 över 5000 brott i nära relationer och gjordes runt 2200 ansökningar om kontaktförbud. Hur man ska kunna bedöma i vilka fall det finns en risk för att våldet får en dödlig utgång är svårt.
– Eventuellt kan vi försöka hitta indikationer på vilka ärenden det är som leder till det dödliga våldet, säger Barbro Jönsson.
Josefin Lund
För fyra år sedan var de 153. Nu kan vi avslöja att minst 212 kvinnor dödats av en man eller ex-man sedan januari 2000. Den senaste kvinnan i vår undersökning var Eva Anderson.
Tre ödesdigra beslut ledde fram till att hon dödades i sin egen säng den 24 mars.
Elva kvinnor har dödats sedan vi senast räknade i augusti förra året. Tre sköts, en ströps, de flesta dödades med kniv.
Nästan alla elva kvinnor kände rädsla när de dog. I nio fall är det klarlagt att hon misshandlats eller hotats av mannen hon levde med.
•17-åriga Sandra berättade för vännerna och mamma att pojkvännen kunde vara våldsam.
• Merja Hekkala sa till sin chef: ”Om jag inte dyker upp är jag död”.
Fem av kvinnorna hade kontaktat polis.
• Eva Anderson ringde polisen sedan pojkvännen hotat att skära halsen av henne, men ingen anmälan togs upp. Två veckor senare gjorde han just det.
• Susanne Hasselsjö polisanmälde sambon två gånger för ofredande och misshandel, men fick avslag på sin ansökan om besöksförbud. En månad senare sköt han henne.
I år polisanmäls 28 000 fall av våld mot kvinnor. Några av dem kommer att dödas. Frågan är vilka? Vad kan mer göras för att förhindra att dödshotet infrias?
Vi vet inte det.
Det vi vet är att mönster finns, och de är tydliga. Vi vet att den vanligaste bakgrunden är en man som inte accepterar en separation.
Av elva gärningsmän vet vi att tio utsatt kvinnan för våld innan de dödade. Två av dem hade dödat tidigare. Fyra män hade fått kontaktförbud utfärdade.
Samtidigt som Aftonbladet startade den nu ständigt pågående granskningen lanserade rikspolischef Bengt Svenson vad han kallade ”Polisens största informationsinsats någonsin”. Fler kvinnor skulle anmäla. Fler skulle få skydd.
”Polisen står väl rustad”, sa han. Året var 2009. Det är dags att syna det uttalandet. Eva Andersons död är ännu en berättelse om hur samhället misslyckas skydda en kvinna som fruktade för sitt liv.
Ännu en gång tvingas vi räkna upp siffran för hur många svenska kvinnor som dödats av en man, ex-man eller pojkvän under 2000-talet.
Nästan alla kände fruktan innan de dödades.
Det här är de minst elva kvinnor som dödats sedan vi senast räknade i augusti 2012. Ytterligare sju barn förlorade sin mamma, två såg mordet och försökte förhindra det. Två män tog sitt eget liv efter att ha dödat sin hustru
202. Sandra, 17 år, Täby
Familjen beskriver Sandra som en öppen, humorfylld, jordnära, levnadsglad och stark tjej som längtade efter att fylla 18, börja jobba och ta körkort. Sandra tyckte om hemmamys, fanns alltid för sina vänner och familj, såg till att de mådde bra och hon älskade djur och barn.
Sandra berättade för flera att pojkvännen varit våldsam mot henne. En gång ringde hon sin mamma och var rädd, han hade hindrade henne från att lämna lägenheten.
Den 18-årige pojkvännen var narkotikapåverkad när han sköt henne med pistol i pannan på omkring en decimeters håll. De låg i sängen. Han förnekar mord, säger att han inte visste att det fanns en kula i vapnet. Hovrätten menade att förklaringen ”… inte är så orimlig att man kan lämna den utan avseende”.
Sandra blev 17 år. Dödad 6 augusti 2012
203. Kvinna, 76, Kristinehamn
Hon var bara 16 år när hon träffade sin man och fick barn. Maken var militär. På 70-talet lämnade maken familjen, men de återförenades och hon valde att gifta om sig med honom. Då hade han vårdats inom rättspsykiatrin nio månader, efter att ha dödat en familj på tre personer.
När hon var 76 och han 78 år dödade han henne hemma med kniv och skar även sig själv. Polisens slutsats är att han led av demens och inbillad svartsjuka. Mannen dog av en hjärtinfarkt innan han kunde åtalas. Dödad 12 augusti
204. Merja Hekkala, 53, Haparanda
Den sista sommaren kände Merja Hekkalas sex vuxna barn inte igen sin glada, starka och hårt arbetande mamma. Hon var tystare, mer osäker. Maken Karis vaktade henne medan hon duschade, han tog hennes bilnycklar, granskade hennes mejl.
Han kunde tillbringa hela dagen på ICA Maxi i Haparanda där hon arbetade. En arbetskamrat såg blåtiror. Merja sa en gång till sin chef: ”Om jag inte dyker upp är jag död”.
I augusti hade Merja begärt skilsmässa och polisanmält. Det var en torsdag, hon gick från jobbet klockan 17.09.
En timme senare kom ett larm om en brand i villa Pellinpää. Räddningstjänsten hittade henne i köket, dödad med jaktkniv. Dödad 30 augusti 2012
205. Kvinna, 32, Örebro
Hon var tjugo år yngre än sin 51-årige man, båda ville vidareutbilda sig, och lyckas i Sverige. De uppfattades som ett stillsamt par. Men till en skolkamrat sa hon att hon ville flytta till en egen lägenhet.
En septemberkväll larmade en granne, efter att ha hört bråk. Innan patrullen kommit fram ringde mannen själv polisen och berättade gråtande att hans hustru var död.
Drygt två veckor sedan tog mannen sitt liv i häktet, trots övervakning. Polisutredningen avslutades, eftersom fallet ansågs uppklarat. Mannen hade tidigare fått kontaktförbud utfärdat gällande en annan kvinna. Dödad 10 september 2012
206. Kvinna, 31, Stockholm
Hon berättade för vänner att hon skulle gifta sig till vintern, med en man hon träffat i tunnelbanan. De hade börjat tala med varandra. Han hjälpte henne även att få ett arbete på tvätteri.
Hon stod sina syskon nära, de gladde sig åt hennes lycka, eftersom hon haft bräcklig hälsa och varit deprimerad.
Men till flera vänner sa hon även att hon var rädd för sin fästman.
En söndagseftermiddag kallades brandkåren till en lägenhet i Stockholm. Där hittades en kvinna strypt med ett läderskärp, och med brända textilier på delar av kroppen.
Den 26-årige fästmannen nekade men polisen hade hittat en ryggsäck i hans vindsförråd, med den dödade kvinnans dator och telefoner. Dödad 30 september 2012 207. Kvinna, 41, Mölndal
De hade haft ett av och på-förhållande under flera år. Han var dömd för misshandel av henne två gånger och han hade tidigare haft kontaktförbud mot henne. Några månader före mordet misshandlade han henne igen och tog stryptag på henne.
En kväll i november ringer hon till SOS Alarm och ber att få prata med polisen. Under samtalet hörs hon skrika och när polis kommer till platsen hittar de henne livlös på marken. Hon hade fått flera knivhugg och avled senare på kvällen av sina skador. Tingsrätten skrev i sin dom att allt talar för att hon stuckits med kniven medan samtalet till SOS Alarm pågick.
Mannen dömdes till tolv års fängelse för mordet och även misshandeln som skedde några månader tidigare. Dödad 3 november 2012
208. Kvinna, 32, Alingsås
Hon hade kommit till Sverige från kriget med tre barnen och de trivdes i småstaden. Alla gick i skolan. Maken skulle komma senare. Hon berättade för personal på kommunens Integrationsavdelning att de inte ville det. I hemlandet hade han misshandlat henne. Även barnen var rädda för pappa.
Fyra månader efter att han flyttat in hörde barnen gräl från köket. Han hade tidigare hotat döda familjen och den 17-åriga dottern hörde honom säga till mamma att hon ”inte skulle få dricka en droppe till av svenskt vatten”.
Både hon och den 16-årige brodern försökte hindra pappa, men han tog fram en kniv ur kökslådan och stack först deras mamma och sedan sig själv. Han högg även barnen som fick livshotande skador. Dödad 9 december 2012
209. Kvinna, 33, Västerås
Hon var skild och hade tre barn när hon träffade en ny man. Då var han gift men skilde sig.
Medan han var bortrest återupptog hon förhållandet med sin före detta make. Då började hoten på telefon om att hon förtjänade döden.
Hon begärde kontaktförbud men polisen kunde inte hitta mannen, och antog att han inte skulle komma tillbaka för att infria hoten.
Men han kom, sökte upp henne på skolan där hon gick och följde henne in på Myrornas butik i Västerås. Flera försökte hindra mordet, men han fick tag på kvinnan och högg med kniv sin förra älskade ”… på ett närmast rituellt och skändligt sätt”, skriver Västmanlands tingsrätt i livstidsdomen.
Dödad 16 januari 2013
210. Kvinna, 65, Ljusdal
Hon tyckte om djur och natur och för ett arv köpte hon ett hus i Småland, och senare ett annat utanför Ljusdal. Där levde hon med sin man sedan 80-talet, ett isolerat liv med få kontakter. Hennes barn och syskon tog avstånd på grund av mannen, som var dömd för våldsbrott, och missbrukade alkohol och tabletter.
Flera gånger lämnade hon sin man, och bodde en tid på skyddat boende.
Grannar lade märke till att mannen var svartsjuk, kontrollerande och förstod att han slog henne. En vinterdag sköt henne, och även hunden. Sedan ringde han polisen och tog sitt eget liv under samtalet.
Dödad 17 februari 2013
211. Susanne Hasselsjö
Susanne beskrivs som en energisk, glad och social person som spelade flera instrument och var duktig på språk. Hon hade jobbat många år på samma företag och var omtyckt av sina arbetskamrater.
Hon hade träffat en ny man och flyttade ihop med honom i slutet av 2010. Men relationen blev turbulent och hon polisanmälde sambon två gånger för ofredande och misshandel under början av året. Efter anmälningarna ansökte hon om besöksförbud, men efter en vecka fick hon avslag på sin ansökan. Då hade Susanne redan flyttat ut från deras gemensamma hem.
En morgon drygt en månad senare sökte hennes före detta sambo upp henne och sköt henne i ansiktet och ryggen på gatan i Högsbo i Göteborg. Dödad 1 mars 2013
212. Eva Anderson
En glad och positiv människa som alltid brydde sig om andra. Så beskrivs Eva av de som stod henne nära. Hon kunde fem språk och älskade att resa.
Eva träffade sin sambo i början av 2000-talet och föll som en kägla. De flyttade ihop i en villa som de renoverade. Men förhållandet var destruktivt och sommaren 2011 anmälde hon honom för misshandel, men drog tillbaka anmälan dagen efter.
Knappt två veckor innan mordet ringde hon till polisen och sa att hon var livrädd för mannen, som då hade hotat henne till livet. Polisen kom till platsen, men lämnade efter att ha medlat och ingen polisanmälan gjordes. Den 24 mars kallades polisen till lägenheten igen och den här gången hittades Eva knivskuren till döds. Dödad 24 mars 2013
Fyra rättsfall som ännu pågår Kvinna, 56, Vårgårda
I början av februari hittades hon död i sin lägenhet och polisen misstänkte att hon utsatts för brott. Först två månader senare greps en man misstänkt för mordet.
Mannen ska ha haft en tillfällig relation med kvinnan tidigare och sitter just nu häktad misstänkt för mordet, men han förnekar inblandning i hennes död.
Kvinna, 62, Sundsvall
De hade varit gifta 40 år. Söndagskvällen 17 februari skulle de spela Bingolotto och dagen efter låg hon död i sängen, med skador på kroppen och huvudet.
Den 68-årige maken åtalades. Tingsrätten anser det bevisat att han misshandlat henne, men innan dom faller ska en stor rättspsykiatrisk undersökning göras.
Kvinna, 68, Bjärred
Hon var en duktig affärskvinna som sedan många år försökte bli av sin sex år yngre sambo, som var våldsam och hade alkoholproblem. 2007 dömdes han till samhällstjänst efter att ha tagit struptag på henne.
När polisen kom till hennes villa 16 april var hon döende, efter en misshandel. Mannen greps på platsen och är häktad. Förundersökning pågår.
Vatchareeya Bangsuan, 20, Boden
Hon försvann 4 maj i samband med att hon skulle träffa 22-årig man. Enligt vännerna hade de tidigare haft ett förhållande. Senare hittades delar av Vatchareeyas kropp. 22-åringen greps 23 maj och häktades, dock på den lägre misstankegraden; skäligen misstänkt.
Dödstalen år för år.
2009: 17 kvinnor
2010: 17 kvinnor
2011: 8 kvinnor
2012: 15 kvinnor I genomsnitt har 16 kvinnor dödats varje år under 2000-talet