Fiasko. Nu kom den första haverikommissionsrapporten, Socialstyrelsens genomgång av fallen då kvinnor dödats av sin man eller exman.
Efter två år har man granskat – fyra mord.

Därtill är tre granskningar påbörjade. Ytterligare tre väntar på hög.
Det bidde en tumme. Många år har det talats om ”haveriutredningar”, varje gång en kvinna dödas av sin man skulle katastrofen analyseras, samhällsbrister avslöjas.

Nu ser vi vad det blev: illa tänkt, dåligt förberett, för lite, för långsamt.

Polis och åklagare blev skyldiga enligt lag att rapportera in morden och dråpen. Det fungerade inte. Utredarna tvingades ta hjälp av Aftonbladets ständiga granskning för att jaga fram fall.
Tio fall säger de sig ha hittat, där myndigheter haft insyn i den dödade kvinnans liv. Bara tio? Det har jag svårt att förstå.

Verkligheten är att 28 kvinnor dödades av sin man eller ex-man under 2012 och 2013, alla utom de två senaste finns i vår databas.

Minst 17 hade kontakt med myndigheter, vård och skola. I ännu fler fall hade gärningsmännen sökt hjälp i vården för psykiska problem.

Men det är inte utredarna jag klandrar. Jag ringde Marlene Karlsson Vargas, som berättar om missarna i regeringens proposition. Inga rutiner togs fram, polis och åklagare vet inte att de bryter lagen när de inte rapporterar.

En allvarlig miss är att utredarna inte kan begära ut gärningsmännens journalen. Nio av tio har psykiska problem. Vilka misstag begås i vården?

Utredarna får inte peka ut enskilda offer. Skriver de en fallbeskrivning måste storyn vara påhittad.
Inte heller kan de peka ut enskilda myndighetsbeslut som kan ha medfört att en kvinna dödats. Och vad är då meningen, om ingen avkrävs ansvar?
Undrar jag.

Modigt är att utredarna trots allt och på det magra underlaget – bara sju fall – vågar dra några slutsatser. Det är socialtjänsten som får kritiken.
•I fem av sju kände socialtjänsten till att den dödade kvinnan var våldsutsatt.
•I flera fall hade man ändå inte utrett utan varit mer intresserad av hur kvinnan fungerar som mamma.
•Socialtjänsten har inte de motiverande samtalen alla vet är nödvändiga för att en våldsutsatt kvinna ska orka stå kvar vid sin anmälan och bo kvar i skyddat boende,

Allvarlig kritik. När får vi hela bilden?
Det är bra att Socialstyrelsen läser Aftonbladet, men hjälp den för Guds skull att göra sitt jobb.

Ingen kan säga att det daltas med svenska mördare. Inte i meningen att de blir tyckta synd om och därför sjukförklarade.
Tvärtom blir kvinnomördare allt kryare, åtminstone på pappret.
Domen mot 22-årige Kristoffer Johansson – som fick 14 års fängelse för att ha mördat Vatchareeya Bangsuan – är det senaste exemplet. Man har dock tagit viss hänsyn till hans psykiska funktionshinder.

Längre straff fick en 52-årig man i Lund i tisdags – 16 år, för att under stor förvirring ha knivdödat sin hustru och så när även sig själv. Han hade uppsökt psykakut och vårdcentral, berättat om livsleda och skickats hem med diverse piller.
Han greps vid liv, försökte då slå sönder sitt huvud mot fönstret varvid han lades in för sluten psykiatrisk vård. Men frisk är han numera, åtminstone i laglig mening, och ska därför sitta i fängelse.

Detta hade inte hänt på 70-talet, vågar jag påstå.
Då dömdes sju av tio mördare till rättspsykiatrisk vård. Sedan blev de sjukförklarade färre och färre.
För femton år sedan – omkring var fjärde.
Och nu – bara 14 av 100.

Sådan blev den politiska trenden. Domstolarna ska se allt strängare på dödligt våld. Ribban att sjukförklaras har satts högt.
Om det får jag bryderier.
För vi ser i vår granskning hur hustrumördarna sedan år 2000 med hjälp av lagändringar snabbt blivit allt friskare. Av 218 gärningsmän har 30 dömts till rättspsykiatrisk vård.

Och färre blir de.
•De första tre åren (2000-2002) fick tolv män rättspsykiatrisk vård.
•De senaste tre åren har en – en enda – bedömts sjuk.
I lagens mening är de inte sjuka – men friska är de inte heller. De har personlighetsstörningar, diagnoser, depressioner och neurologiska funktionshinder.

I några fall har vi hela sjukdomsbilden.
Ta Jon Abbas, som suttit i nio år för att ha dödats sin 15-åriga före detta flickvän. Och som kidnappades som barn och som resultat har en grav psykisk störning, i utredningen står: ”empatistörd, adhd, borderline och paranoida drag.”
Vad gör han i fängelse?

Í fängelse kan de vägra vård. Joel Kabagambe, som i somras dömdes till 18 års fängelse för att ha dödat förra sambon Eva-Marree har diagnos: ”antisocial personlighetsstörning med psykopatiska, narcissistiska och paranoida drag.”
Vilken pappa möter hans barn om tio år? Är detta så enkelt som politikerna sa när de drev hårdare tag?

Den 28-årige mannen i Borås skrev i sin dator att han vill dö, men inte om förra flickvännen lever. De skulle kunna ”få en ny chans med varandra i ett eventuellt liv efter detta”.
Nu åtalas han för att ha mördat henne med 27 knivhugg.

Det var en impuls, har 28-åringen sagt. i polisförhör. Han tänkte inte på att döda när han natten till 10 augusti sökte upp sin 23-åriga före detta flickvän som var hundvakt i vänners hus i Oxie, Malmö.
Men kammaråklagare Mikael Pihl anser att brottet var planerat och åtalar för mord. Dagen före inhandlade 28-åringen vapnet, en kniv, på Clas Ohlsson i Borås.

Som bevisning finns även en lång välskriven text om hur han tänkte. Först ville han döda sin rival, den nye pojkvännen. Men i döden skulle denne inte känna smärta, funderar 28-åringen, därför måste han ändra sina planer.
Ur brevet:
”Min överlevnad är inget alternativ, jag måste dö för att jag dödat henne; öga för öga…”
Under en tid var 28-åringen sambo med flickvännen. Men hon gjorde slut, och tog hjälp av sina föräldrar för att få honom att flytta. Han tog bussen hem till Borås.
Den 23-åriga kvinnan inledde en relation med en annan ung man, de planerade för ett liv tillsammans, de skulle båda börja studera till hösten.

I texten beskriver 28-åringen sin bitterhet över att ha kastats ut och behöva lämna sitt liv i Malmö. Han har självmordstankar och skriver: ”Dessutom har mitt psykiska illamående verkat smitta av sig på mina föräldrar. När jag kom hem var de först arga och besvikna. Numera är de bara ledsna.”
Texten innehåller ett förlåt riktat till familjen,
”Finns möjligheten att bli ett spöke eller någon annan varelse, så kommer jag och hälsar på… ni lär känna igen mig.”
Texten är daterad 13 juli 2013.
Han anlände till Malmö sent 9 augusti, utan den förra flickvännens vetskap. Där tog han sig in i huset och skar henne med kniv. Därefter högg han sig själv i magen och larmade polisen.

BREVET I SIN HELHET
Mina tankar har alltid handlat om att ha ihjäl ”den andre killen”, han som haft del i detta triangeldrama och som har utlöst så många av våra bråk.
Men att sitta 10-20 år i fängelse för det, samtidigt som man vet att han i döden troligtvis inte kan känna någon sorg; och vetskapen om att flickan som jag älskar för evigt kommer att vara utom räckhåll efter detta, gör att jag ändrar mina planer.
Jag dödar henne istället och sen mig själv. Jag kommer att använda mig av poliserna för att begå självmord, ”Sucide by cops”.
Jag kommer att rusa mot dem med höjd kniv (densamma som jag använde för att döda henne), ignorera deras rop och attackera fysiskt om nödvändigt. Förhoppningsvis skjuter de mig.
Om inte annat, tar jag livet av mig i fängelse genom t. ex svält.
Min överlevnad är inget alternativ, jag måste dö för att jag dödat henne; öga för öga …
Hade vår separation skötts på ett bättre sätt, så hade dessa vansinniga känslor icke framträtt.
Detta är jag helt säker på.
Jag blev utkastad. Hon ringde dessutom dit sina föräldrar. Jag fick hastigt rafsa ihop alla mina saker i ett hörn på golvet och endast ta med mig det nödvändigaste, varpå jag placerades på en buss hem.
30 mil fick jag åka i djupaste sorg, hem till staden jag ogillar och utan hem att återvända till.
Jag har bott hos vänner, i mina föräldrars stuga (där jag för övrigt mådde piss eftersom jag och ”hon” hade varit där nyligen). Nu bor jag hos min morbror. Min ekonomi är i botten, minus t.o.m.
Jag hade för bövelen skaffat optiker i den nya staden, bytt vårdcentral, skaffat ett dyrt busskort som skulle gälla hela sommaren.
Allt detta har fått livet att kännas mer jävligt än vanligt. Det har rört till det något oerhört för mig och självmordstankarna är konstanta. Dessutom har mitt psykiska illamående verkat smitta av sig på mina föräldrar. När jag kom hem var de först arga och besvikna. Numera är de bara ledsna.
Det var min svartsjuka som fick mig att leta upp den andra killens nummer och skriva: ”du vet väl att hon håller på med oss båda”, viket för övrigt var sant.
Ja, jag kan inse att det var hennes sak att berätta, men tro mig … hon hade haft gott om t id.
Det finns ingen återvändo nu.
Jag vill inte fortsätta att leva, men jag vill heller inte dö om hon fortfarande lever. Kanske att vi kan få en ny chans med varandra i ett eventuellt liv efter detta, men då måste vi ju båda vara där.
Finns det inget liv efter detta eller om vi inte skulle ses mer, så får jag i alla fall hämnd på honom, hennes föräldrar och uppfyller min egen dröm om ett avslut.
Synd bara på mina föräldrar. Min bortgång lär vålla dem stor smärta, men om ni någonsin läser detta, så skall ni veta att det aldrig var meningen att jag skulle leva. Mitt bortlämnande som liten och de många separationer som skulle följa under mina två första levnadsår, la grunden för en ostabil individ.
Men ni skall ha tack att ni tog hand om mig, de fina stunder vi haft ihop och förlåt för att det blev såhär. Förlåt även till min syster och morbror.
Finns möjligheten att bli ett spöke eller någon annan varelse, så kommer jag och hälsar på … ni lär känna igen mig.
Avslutningsvis vill jag tacka jordklotet för att det hyst mig, solen för att den gjort mitt liv möjligt och det mystiska kosmos som alltid hållit mig tankemässigt syselsatt
Alla mina dikter, den ofärdiga fantasy-boken och mina många låtar inspelade på band, de lär aldrig bli offentliga. Det är synd, jag hade så gärna velat lämna att fingeravtryck i denna värld, men, men.

Ytterligare sju dödade kvinnor. Fem av gärningsmannen hade haft kontakt med psykiatrin, flera missbrukade.
Det är dags att ställa krav på vården som missar varningssignalerna.
Var femte man som dödar sin kvinna hade varit i kontakt med psykiatrin, avslöjar vår snart femåriga granskning av dödade kvinnor. Vi har kunskap om alla minst 219 fall under 2000-talet.
•42 män som dödade vet vi hade haft kontakt med psykiatrin.
•Ännu fler – 27 procent – hade andra vårdkontakter, ofta för missbruk.
•25 män – mer än var tionde – hade en pågående kontakt med psykiatrin och sökte hjälp veckorna före mordet.

Senaste exemplet, juli månad:
En 52-årig man i Lund känner livsleda och söker hjälp gång på gång. Han uppsöker psykakuten på St Lars sjukhus men skickas hem med Zopiklon Pilum mot sömnbesvär.
Han går även till vårdcentralen, sista gången den 16 augusti. ”Vi kan inte göra något för alla som säger att de ska ta sitt liv” säger läkaren (uppger 52-åringen för polisen).
Han får Sertralin Aktivit mot depression.
Åtta dagar senare sticker han sig själv med kniv, och även hustrun, som försöker hjälpa honom. Hon har berättat för släkt och vänner om sin oro.
När mannen kommer till sans på sjukhuset försöker han slå sönder sitt huvud mot fönstret och läggs in för sluten psykiatrisk vård.

Fler exempel finns. Tidigare i juli:
Eva-Marree Smith Kullander i Västerås har sedan flera år en vårdnadstvist med sin 31-årige exsambo. Sedan flera år medicinerar han hårt mot ångest. Den 11 juli attackerar han henne bakifrån med kniv, dödar henne med 31 hugg.
När han grips finns hasch i hans kropp, och spår av sju mediciner, tre av dem benzodiazepiner. Den rättspsykiatriska undersökningen visar att han har en antisocial personlighetsstörning med psykopatiska, narcissistiska och paranoida drag.
Vilket ansvar tog hans läkare för en störd, sjuk och missbrukande patient i svår konflikt med sina barns mamma?
Kunde någon av de 219 kvinnorna ha räddats?
Facit finns inte. Men nio av tio män som dödar har psykiska problem. Samtidigt som de är ”friskare” än andra mördare.
De dyker snarare upp i öppenvården med sina psykiska problem och missbruksproblem. Men där görs inte riskbedömningarna.

Jag vet: det är svårt att förutsäga vilka sjuka och deprimerade män som kan bli farliga Metoderna för riskbedömningar är osäkra. I vart fjärde fall blir det fel, visar forskning.
Men gång på gång under 2000-talet har vården anmälts och även fått kritik för att ha missat varningssignaler från en man som dödat.

Det är dags att se över rutiner i hela vårdapparaten.

Den måste bli bättre, kunnigare, mer vaksam. Kunskapen måste in om hur en man med psykiska problem och relationsproblem kan tänkas reagera.
52-åringen i Lund säger till polisen dagen efter gärningen att det enda han säkert minns är att han ville dö. Han tillägger: ”Men jag tror att jag stack min fru också”.

Nej. Det som hänt i Södertälje på måndagseftermiddagen är inte ”en tragisk historia”. Det är mord på två kvinnor som levt med en våldsam man.

Då och då slinter tungan på poliser. Om gärningsmannen varit i livet är det mindre troligt att polisen som nu talar om ”tragisk historia” eller – ännu vanligare – ”familjetragedi”.
Det är fel. Jag tänker fortsätta tjata om det. Att säga så är att förminska brotten. Inför tragedier förväntas vi backa i respekt, inte rota i detaljer och orsaker.

Och samtidigt är det exakt vad som måste göra. Mord i nära relation ska utredas, av polis och av Socialstyrelsens särskilda dödsfallsutredare.

Vad var bakgrunden? Vilka var varningssignalerna? Vilken myndighet och vilka i omgivningen hade vilken information? Och så vidare.

Ord är viktiga. Det är med orden vi skapar en samsyn. Hur vi ser på mord inom familjen, till exempel.

Under århundraden har mäns våld mot kvinnor inte ens varit kriminellt, därefter straffbart men ursäktat och betraktat som ”privat”.
Nu har vi kommit längre än så.

Lägg märke till hur Södertäljepolisen i dag uttrycker sig i passiv form: ”…en tragisk historia som avslutats…”
Så kan man tala om naturkatastrofer.
Men det var ingen oundviklig olycka. Det var mord. Två små barn förlorade mamma och mormor och även pappa.

De har rätt till en seriös genomlysning om hur, varför och vilka misslyckanden som låg till grund för en skottlossning en måndagseftermiddag veckan före jul.

Rättegång har inletts mot 37-åringen som misstänkt ha mördat en småbarnsmamma i Trollhättan i somras.

På de flesta sätt skiljer han sig från de 211 männen som under 2000-talet dödade sin fru, ex-fru eller flickvän.
Det säger dock ingenting om hans oskuld, kanske bara om hans person.

Fallet följer inte mönstret vi sett i vår granskning, utom på en punkt, att den unga tvåbarnsmamman dödas hemma, i sitt eget kök närmare bestämt.

Men här finns ingen förhistoria.
Det finns ingen uppslitande separation, ingen vårdnadstvist.
Ingen svartsjuk man som inte accepterar att bli lämnad.
Inga larm från en kvinna som börjat berätta om sin fruktan för en kontrollerande man.

Inte heller varningssignaler från en sjuk eller deprimerad man – och dessa är långt från ovanliga, vår fyraåriga granskning avslöjar att var femte gärningsman haft kontakt med psykiatrin.

Här finns inte ens en kärlekshistoria med någon skärpa i konturerna.

Det åklagaren har är en ung kvinna som under våren verkar må bättre, tycker hennes mamma. Är gladare. Har tagit bort sina piercingar och färgat de långa svarta hårgardinerna röda. Hon tillbringar den sista helgen i juni med en ny man.
Denne nu mordmisstänkte man säger i polisförhör om kvinnan att han ”… såg henne som en yngre vän, snäll och godhjärtad och trevlig.”

Han beskriver en lördagseftermiddag i lekparken med kvinnans drygt ettårige son, de handlar mat, han köper kakor till sin gamla mamma. De äter tapas och han lagar en köttfärsrätt, hon talar i telefon med sin ex-pojkvän varvid han – efter vad han säger – stillsamt beslutar sig för att gå därifrån – för att undvika svartsjukebråk.
Han deklarerar: ”Jag tog ett vuxet beslut för en gångs skull i mitt trettiosexåriga liv.”

Det är i så fall en enastående mognadsprocess hos en nazist med 22 domar i sitt brottsregister, den senaste för att ha misshandlat fyra kvinnor samt för att ha hotat skjuta ihjäl en polis.

Han stämmer inte in i mönstret. Mord på kvinnor är vanligen lättutredda, en man grips på plats, ringer efter hjälp eller går gråtande in på närmsta polisstation.
Sällan har han försökt undanröja kroppen, i bara något enstaka fall har de tagit hjälp av kompisar.

Mest avvikande och unikt är det faktum att när polisen kommer femton timmar senare ser de en blodig barnvagn. I en spjälsäng bakom stängd dörr finns en liten rädd och uttorkad pojke. Lämnad.
Hur är den person funtad som gör så?
Det är bortom all förståelse.
Fotnot: Granskningen omfattar 212 dödade kvinnor, och 211 gärningsmän. En man dödade två kvinnor han haft en relation med.

Drygt fyra års grävarbete om dödade svenska kvinnor digitaliserades till en sökbar databas – som nu belönats med ett nyinstiftat journalistikpris: Nordic data journalism awards.

Hedrande för oss – Kerstin Weigl, Kristina Edblom, utvecklaren Magnus Ljadas, ad:n Martin Hedström – men även ett erkännande av ett samhällsproblem som behöver granskas, analyseras. diskuteras.

Vi fortsätter med det, med att räkna och granska varje enskilt fall.

Under knappt två sommarmånader dödades ytterligare fyra kvinnor, och den misstänkte gärningsmannen är en man hon hade eller hade haft ett förhållande med.

• 30 juni försvann en småbarnsmamma i Trollhättan som senare hittades mördad. En 36-årig man är häktad.
• 11 juli dödades Eva-Marree Kullander Smith när hon skulle träffa sin son, i en socialarbetares närvaro. Hennes 31-årige ex-pojkvän, barnets pappa, häktades.
• 23 maj dödades en 23-prig kvinna i Oxie, Malmö, av sin ex-pojkvän. Hon var rädd för honom.
• 24 augusti hittades en 45-årig kvinna död i en lägenhet i Lund. Hennes 52-årige make hade även han skador, och är misstänkt.

Två tingsrättsdomar kom dessutom under sommaren, två män fick påföljden 18 respektive 15 års fängelse för att under våren 2013 ha dödat kvinnan de tidigare levt med.
http://www.dagensjuridik.se/2013/08/bjarredsmord-ger-18-ars-fangelse-garningsmannen-minns-ingenting
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17190795.

Ytterligare sex kvinnor, minst. Vilka var varningssignalerna? Vilket stöd fick dessa kvinnorna, vilka brister kan ha funnits – och vad händer med kvinnornas barn?

Vi återkommer till det. Och vi fortsätter räkna.

”Det är synd att media ska behöva göra den här granskningen”, sa riksdagskvinnan Carina Ohlsson (S), under en debatt i Almedalen om barn som upplevt våld.

Hon menar då ”synd”, i betydelsen att det borde vara ett samhällsansvar. Jag och Kristina berättade om våra avslöjande från januari, av hur det gick för barnen som blev kvar när pappa dödat mamma.

De artiklarna ledde till att filmproducenten Mirijam Johansson fick ohyggligt mycket att göra. Efter att ha läst om Lisa – som jag valt att kalla henne – startade hon en namninsamling, som nu har mer än 12 000 namn.

 

Kampanjen ”Låt Lisa få komma hem” har vuxit, börjar likna folkrörelse.

Namninsamlingen har fördubblats på några dagar, på onsdagseftermiddagen hade 12 302 hade skrivit på. Flera har anmält Botkyrka kommuns agerande till Socialstyrelsen.

Starten på hennes engagemang var Aftonbladetartikeln i januari om Lisa, som elva månader gammal såg sin mamma Clara mördas med 40 knivhugg. Efter tre år hos mormor Gabrielle och morfar Fredrik flyttades hon till ett annat familjehem och blev kvar, trots flera psykologers protester.
Flickan – som Aftonbladet valt att kalla Lisa – är nu fem år. Fyra år efter mordet är pappa enligt folkbokföringen fortfarande vårdnadshavare. Trots att Socialstyrelsen anser att vårdnadsfrågan ska tas till domstol, när en förälder dödat den andra.

I fredags överlämnade Mirijam Johansson namninsamlingen till socialnämndens ordförande Mats Einarsson (V). Han ville då varken bekräfta eller dementera att ärendet Lisa existerar.

Ser man på. Nu säger rikspolichef Bengt Svensson samma saker vi tjatat om sedan 2009. Att varje dödad kvinna är samhällets misslyckande, att polisen ska granska sitt arbete för att lära av misstagen, att strukturerade riskbedömningar måste göras.

Här ett pressmeddelande från Almedalen: http://www.polisen.se/Aktuellt/Nyheter/Gemensam/juli-sept/Nationell-granskning-av-vald-i-nara-relationer/

Aftonbladets läsare har engagerat sig i fallet Lisa, som ett år gammal såg mamma mördas av pappa.
Lisa bodde med mormor och morfar, men flyttades förra sommaren till ett familjehem.
Nu säger Botkyrka kommun att de inte ska träffas alls under semestern.
Morföräldrar och barnbarn ska hållas isär, för att Lisa ”behöver veta var hon bor”.

Samma dag som Afton­bladets senaste artikel om fallet Lisa ringde socialtjänsten till mormor Gab­rielle och morfar Fredrik. De bjöd in till ett möte.
Beskedet: De får inte träffa sitt barnbarn Lisa under semestern, inte på fem till sju veckor.
– Är det så att hon ska avvänjas från oss? undrar Fredrik.

Hundar och katter tumlar i det höga gräset och hästar skymtar i hagarna bakom gården där de bor. Det är tredje besöket för mig. Första gången var hösten 2009, några månader efter mord­et på Clara. Då tultade en ettårig flicka runt i vardagsrummet.

Fredrik och Gabrielle säg­er att saknaden är svår, särskilt för deras nioåriga dotter. Hon och femåriga Lisa – som vi valt att kalla henne – upplever sig som systrar.

Det är i morgon ett år sedan Lisa oförberett flyttades ifrån dem. Först fick de inte tala med henne på sex veckor. Därefter har de träffats två timmar i taget, mest i lekparker och på hamburgerrestauranger.
Vid besöken finns alltid en kontaktperson.
– Vi tycker att det känns förnedrande, säger Gabri­elle.

De är besvikna över mötet på Botkyrka kommun förra veckan. Inte på någon punkt går tjänstemännen dem till mötes. De har redan fått nej på sin vädjan om att på nytt utredas som familjehem.
De bad att få slippa bevakning under umgänget, och undrade vad de är miss­tänkta för. Socialtjänstemännen menade att det är ett normalt förfarande.

Ur samtalet:
Socialtjänsten: ”Det är många gånger så att bio­logiska föräldrar säger till sina barn att ”du ska snart flytta hem till mig”.
Gabrielle: ”Men det har vi aldrig sagt!”
Socialtjänsten: ”Nej. Men …”
Gabrielle: ”Och vi … varför ska vi ha någon som står och vaktar?”
Socialtjänsten: ”Det är ju så att barnet som är placerat i familjehem, de ska veta att nu bor jag här. Jag ska vara med dem, resa på semester, skaffa kompisar. För att barnet inte ska slitas emellan.”
Fredrik: ”Det har vi fått restriktioner om, och vi har alltid följt dem. Från början sa vi: Vi vill att du flyttar hem. För det hade barnpsykologerna sagt att vi skulle säga. Sedan fick vi brev att vi inte får. Så nu säger vi att vi älskar henne. Men inte ett ord om att flytta hem.

Fredrik och Gabrielle drar slutsatsen att anknytningen mellan dem och Lisa är så stark att det blir en långvarig ”avvänjning”. Socialtjänstens förslag är ett umgänge var tredje vecka, tre timmar.

Själva vill de ta hem Lisa, en helg, eller bara några timmar. Så att hon får rida sin ponny och klappa sin hund. De vet inte när det kan ske.
Ur samtalet:
Fredrik: ”Är det en tio­årsplan, femårsplan eller tvåårsplan vi pratar om?”
Socialtjänsten: ”Det är lite svårt att säga … hand­- lar ju om barnets mognad och att allt funkar och … flyter.
Fredrik: ”Du säger ingenting alltså. Det kan vara tio år.”

Jag visste redan, många visste. Men i dag blev det på riktigt.
Våld och våldtäkt dödar och skadar mer än var tredje kvinna i världen, avslöjar WHO:s första globala kartläggning.
Att kvinnor misshandlas och våldtas är ett hälsoproblem så stort att det på medicinskt språk är en ”epidemi”. Men en epidemi ingen larmar om, våldet har betraktats som vardagligt, en familjeangelägenhet. Privat. Ja, till skillnad från HIV eller tuberkolos.

Jag tar siffran igen: Våld i nära relation drabbar 30 procent av alla kvinnor, var hon än bor. Siffran är i samklang med tidigare studier, på det viset inte chockerande.

Ändå är det ordet Claudia Garcia-Moreno på WHO använder, när jag pratar med henne i telefon.
– Chockerande, säger hon, och jag hoppas det blir en väckarklocka.
Hon tillägger:
– Att ta fram siffror är ett första steg. Så att problemet blir synligt.

Det WHO har gjort är att ta fram fakta från 81 länder om våld i nära relation och våldtäkt (där förövaren inte är partnern). Viktigt: Resultatet skiljer sig inte enormt. Över hela världen skadas kvinnor och flickor, det gäller allt från brutna ben till psykisk ohälsa.

Även i höginkomstländer har var tredje kvinna utsatts. När en kvinna dödas är i nära 40 procent av fallen deras partner gärningsman.
Allra mest utsatta för våld är kvinnor i Afrika, där har nästan 46 procent upplevt våld hemma, och våldtäkt. Listan för övriga regioner;
•Sydamerika: 36 procent.
•Sydostasien, (länder som Indien och Thailand): 40 procent.
•Östra Medelhavsområdet, (Egypten, Iran med flera länder.): 36.4 procent.
•Oceanien: 27.9 procent
•Europa: 27.2 procent

Claudia Garcia-Moreno låter lugn i telefon.
– Samtidigt vill jag se det positiva. För tio år sedan hade vi inte kunnat få fram siffrorna. Men medvetenheten ökar i många länder, lagar ändras. Framsteg görs.

I dag hyllar jag byråkratin, de oftast osynliga statistikerna på WHO, Brå och SCB, utan vilka vi aldrig fick perspektiv. Vi tror ju gärna att de värsta orättvisorna pågår någon annanstans, utom vår kontroll.
Två siffror till att damma av: Förra året beslutade sig 28 000 svenska kvinnor för att berätta att de hade misshandlats. Många av dem av en man de älskat, litat på, fått barn med. De gick till polisen.
Men de flesta håller tyst.
Fyra av fem fall anmäls aldrig. Bakom stängda dörrar pågår ­våldet: sparkar, nyp, slag, kränkningar, örfilar, våldtäkter.
Låt oss snart bli väldigt upprörda över det.

Nu höjs brottsskadeersättningen även vid mordförsök. För kränkningen har offer tidigare kunnat få 100 000 – nya ersättningen är 125 000.

Tidigare i år höjdes brottskadeersättningen för våldtäktsoffer.

Besluten om högre ersättning vid mordförsök och våldtäkt speglar samhällets strängare syn på allvarliga vålds- och sexualbrott, säger Annika Öster, generaldirektör vid Brottsoffermyndigheten i ett pressmeddelande.

Hur många kvinnor som överlever mordförsök från sin man eller ex-man har vi inga egna siffror på i vår granskning. Men vi stöter på sådana uppgifter, varje år.

Nu förstår jag varför Beatrice Ask så gärna ville bli intervjuad av mig och skälla på kommunerna som inte klarar att skydda våldsutsatta kvinnor och deras barn.

För det är verkligen för dåligt. Nu finns svart på vitt.

Bedrövlig läsning är Socialstyrelsens stora inventering av hur landets kommuner klarar sitt lagstadgade ansvar att skydda och stödja.

•Bara tre av tio kommuner följer upp hur det gått för den våldsutsatta kvinnan och hennes barn.
•Ynka 17 procent bryr sig om att fråga efter kvinnans åsikt om hjälpen hon fick.
•De flesta kan erbjuda skyddat boende – men bara hälften hjälper kvinnor i missbruk som fått stryk.

Särskilt allvarligt: inte ens 40 procent av kommunerna använder någon standardiserad bedömningsmetod. Trots att alla med erfarenhet vet hur viktiga rutiner är, för att lyckas skydda en våldsutsatt och rädd människa.

Kunskap finns, forskning finns, metoder finns. Som inte används. Varför? Och vad ska göras åt saken?

Regeringen har trummat för en förändring, tillsatt Carin Götblad i en särskild kommission som ska ta fram förslag. Men –  ingen minister kan tvinga kommunen att göra rätt. Därav ministerns frustrerade ilska.

”Hur länge ska vi behöva se kvinnor till och med dödas på grund av misstag? Vi måste få det att fungera bättre,” sa Beatrice Ask vid den där intervjun i februari.

Hon tvingas i stället se krånglet, handfallenheten, okunskapen och byråkratin ute i kommunerna. Kan inte vara kul. Ingen har för all del påstått att det måste vara kul att sitta i regeringen.

Fotnot: Sämst på att följa upp insatser för våldsutsatta kvinnor var socialtjänsten i Blekinge, Gävleborg, kronoberg och Norrbotten. Bäst är Södermanland, Stockholm och Östergötland. Socialstyrelsens rapport bygger på en enkät som mätte 52 faktorer. Svarsfrekvensen var 92 procent.

Det här duger inte. Ingen tog sig tid att undersöka om Susanne Hasselsjö svävade i livsfara. Ingen sökte i register. Ingen tog ansvar för att hon var rädd. Inga kontakter togs.

Inte förrän nu. Först nu vet vi vad en vuxen dotter säger om sin 51-åriga pappa: ”Han är som en handgranat man inte kan lita på”.

Den gedigna polisutredningen är förtvivlad läsning. Susanne Hasselskog tonade ned sin rädsla för tonårssonen, men han såg hennes stress: ”Mamma sa att kan han skada mig fysiskt så finns det liksom ingen gräns för honom”.

Dottern till den mordåtalade säger: ”Jag har väntat på detta i så många år”. Hon visste att pappa grubblade på hämnd sedan Susanne gjort slut. Hon trodde att han skulle ta sitt eget liv.
Hon säger också: ”Pappa har alltid en backup plan. Inget sker av slumpen.”

Det här duger inte. För lite görs åt dödshot. Mekaniskt avfärdas Susanne Hasselskogs rädsla. Anmälan må vara vardaglig, på polisprosa: ”Hon tycker att situationen är väldigt obehaglig och är väldigt skrämd för vad utpekad kan hitta på.”
Men under ytan finns en annan större historia. Om man bemödar sig lite. Söker lite information.
Ingen sökte, och fann därför inte ärendet från 29 maj 2006. Då åker en patrull hem till 51-åringens dåvarande hustru som storgråtande berättar om dödshot. Polismannen skriver i sin avrapportering: ”Jag fick känslan av att jag pratade med en kvinna som haft ett helvete under cirka tjugo års tid.”
Nu säger den levande ex-hustrun att alla förgäves försökte få henne att polisanmäla. ”Det hade aldrig gått för då hade det gått illa.”

Varningssignalerna är många men osorterade. Ingen enskild släkting, vän eller bekant kan lastas för Susannes död. Det är samhället som på något handfast, kunnigt och metodiskt sätt kunde ha gjort en undersökning. Måste börja göra. För det här duger inte.

Det fanns material för en analys av 51-åringen: en aggressiv man som talat om att ”ta livet av henne” – och att begå självmord. Han är självömkande, ”kan inte leva utan mitt livs kärlek”. Han är svartsjuk.
Hans liv knakar i fogarna, han har förlorat körkortet och misslyckats med sitt senaste företag, en vinimportfirma.
Och han har vapen.
På morgonen den 1 mars ser 51-åringen Susanne Hasselskog vänslas över frukosten med en man hon just träffat. De går i hand på Tolvskillingsgatan mot bilen.
Efteråt vill 51-åringen inte kalla det mord, och kanske orkar han inte. Han säger att han är ”jättejättearg” och ska skrämmas.
.. jag petade henne i ryggen med den…
Förhörsledaren: Hur blir det då?
Ja, den gick ju av…
Beskriv, hur då …
Ja, det small.