Alltså, jag måste bara få berätta hur stolt jag är över mitt reportage som just nu är med i det senaste numret av Lantliv. Jag menar hello, jag är nybörjare, har fått 1 reportage sålt innan, och så går jag och säljer till Lantliv på nästa försök. Det kändes då, och lite nu också, nästan för bra för att vara sant.
När jag sålde mitt första, det till Jeanne d´Arc Living med hjälp och stöttning av
härliga Lotta, vågade jag inte ens prova att sälja här i Sverige. Det kändes liksom tryggare att göra det i något av våra grannländer. Skickade bilderna till Jeanne d`Arc och Bolig Pluss och plötsligt ville båda köpa… Då var jag så glad att jag grät!
Sedan flög jag iväg upp till Piteå, på vinst och förlust. Fotade två hem och upptäckte att jag bokat boende i Umeå och inte i Luleå som jag trodde (och stod helt utan hotell och någonstans att sova för ett par timmar innan det löste sig)… Jag flög tillbaka hem, fast besluten att skicka mina bilder till Lantliv. Och ja, vad skall man säga det blev full pott, de köpte reportaget rakt av, jag grinade igen och jag var den lyckligaste tjejen som
gått i ett par rosa skor.
Lantliv väljer för varje nummer ut ett hem från tidningen som visas på deras hemsida. Här hittar du hemmet de valde för detta nummer. Gissa vilket det blev…
Jag har gjort hela reportaget själv, stylat (tillsammans med
Mari förstås), fotat, redigerat, sålt in och skrivit texten! I jantelagens Sverige får man som bekant inte tycka att man är duktig eller bättre än någon annan. Men i just detta fall måste jag få klappa mig på axeln och tycka att ”Fasiken Helena, det här gjorde du jäkligt bra, inte alla hade kunnat gjort det!”
Herre Gud,
för 1,5 år sedan var jag en vanlig narkossyrra som Hemnetknarkade och köpte för många heminredningstidningar. Jag är iofs fortfarande en vanlig narkossyrra (om än ovanligt ringrostig) som Hemnetknarkar och köper för många heminredningstidningar, skillnaden är bara den att det nu är mina egna bilder och texter som dyker på de där ställena. Allt som oftast på Hemnet och emellanåt i heminredningstidningarna.
Stolt? Ja, det kan ni ge er sjutton på och om ni tycker att jag är en ”skrytig mallhoppa” eller tänker ”Herre Gud, det är väl inte så jäkla märkvärdigt” så bjuder jag på det.
För mig är det stort i alla fall!
Ikväll skall jag ut och lufta vingarna lite med mina allra sötaste narkossystervänner. Det är fantastiskt kul att behålla kontakten med dem jag ”lämnat”. Lite vin, god mat och mycket sjukhusskvaller lär det bli. Är ni fler syrror, undersköterskor eller doktorer med för den sakens skull, från operationskliniken som också skall ut i svängen ikväll, kan ni väl dyka upp på ”Hattis” och svinga en bägare med oss.
Nu lär jag ta tag i dagen, och engagera mig i den lilla 4 åringen som naken springer runt med ett måttband runt halsen och tjoar att hon är en superhjälte…?!
KRAM OCH TACK FÖR ALL ER FANTASTISKA SUPPORT
Utan er kanske jag aldrig vågat…
HELENA