Drömhus

Inredning och fotografering är min passion, min passion blev mitt jobb!

Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 36 av 130

Lördagens roadtrip med Anna

av helkoh
.
.
Todiloho, soliga söndag!
Julstämmningen lyser med sin frånvaro, hos mig i alla fall. Inga kottar, granar, hyascinter eller stjärnor i världen kan få mig i ”julmood”. Igår var väninnan och jag på urmysig utflykt till Stockholm, där vi besökte Baazar, Zetas och Ulriksdals Handelsträdgård.
Hos Baazar har jag köpt ett skåp som skall användag som sängbord i det nyfixade tonårsrummet här hemma, bilder på det kommer senare. För övrigt fanns det sååå mycket i den butiken som jag gärna hade tagit med mig hem. En liten sak till blev det i alla fall, men den får ni också se en annan dag!

Hos Zetas var det julmarknad
med knallar och granar och kransar och hemgjort och härligt!
Jodå, lite juligt kändes det allt där i den isande kalla vinden som bet tag i kinderna,
och gjorde att man längtade in i stugvärmen.

Zetas var som en enda stor utställning av vackra blomgrupper och arrangemang. Det var rost och cedergranar och korgar och julrosor. Naturen inspirerar, och gamla julars kulörta kulor och röda tomtar var ersatta med kottar och glas och zink och grenar. Så fint, så harmoniskt!

Trots att jag har två gigantiska tallar på tomten, som fullkomligt sprutar ned kottar,
var det det enda jag köpte där, förutom planschen jag håller i. Hum, tyckas märkligt att åka hela vägen från Västerås till södra Stockholm för att handla kottar… Men som min kloka väninna sa, – Allt det här tillsammans är ju så vackert, men en eller ett par saker lösryckta ur sitt sammanhang, hemma hos mig, skulle bara se konstigt och lite skabbigt ut. Det ligger något i det, rostiga urnor och
muggiga teracottakrukor kräver sitt hem!

Och så till sist, Mrs Zeta herself, Victoria Skoglund!
Liten och tunn (varför tycker man alltid att ”kändisar” är så små när man ser dem irl?), och vacker som en älva i tunn yllekofta med puffärm, tighta gröna jobbarbyxor, bruna supersnygga kängor i smäckert skinn och så den lilla västen och förklädet, på toppen av alltihopa, som gjorde att jag plötsligt började drömma om att jobba i en handelsträdgård! Helt galet snyggt!
Idag blir det ytterligare ett försök till att finna den rätta julstämmningen, när jag tar med mig hela familjen och åker till Kärrbo på julmarknad!
En fin söndag hoppas jag att ni alla får!
Kram
.
.
.

Himmelskt goda saffransmuffins med vit choklad!

av helkoh

.
.

Go´kväll!
Jag kikar bara in en snabbis för att tipsa om lite söndagspyssel för den som orkar och inte har något annat för sig imorgon. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är verkligen ingen fena på att baka! Det blir helt enkelt inte bra när jag gör det, så av den anledningen gör jag det också väldigt sällan.
Men i torsdags tänkte jag att jag skulle vara lite huslig och baka till det kalas som vi, innan födelsedagsbarnet blev sjukt, bokat in för fredagen. Jag tänkte att muffins eller cupcakes verkar ju lätt, eftersom alla gör det, och så tänkte jag att, åh så kul nu skall jag fota dessa bakverk med min nya kamera och det kommer att bli så fint och det kommer att se så gott ut att alla kommer vilja göra likadana. You wish!!!
Alltså för det första blev de skitfula, den på bilden var den som var finast, så ni kan ju tänka er resten. Sedan blev själva muffinspapperet bränt, så det gick ju inte att fota, lika bra att klä av den lilla krabaten mao. Sedan hann det bli mörkt innan jag fick fram kameran, och burr vad svårt det var att få till en bild med bakgrund och allt, som skulle se mumsig ut! Suck, I give up, jag överlåter fotandet (och kanske bakandet) bakverk till dem som kan det, det finns så många.

I efterhand slog det mig att de kanske blev så fula, pös liksom åt alla möjliga håll, för att jag använde bikarbonat och lite citronsaft istället för bakpulver. Läste att man kunde byta 2 tsk bakpulver mot 1 tsk bikarbonat och lite citron, men jag vet inte jag. Bäst att köpa bakpulver om jag skall baka ngt mer. Dessutom hällde jag smeten i stora muffinsformar istället för små (de blir så futtiga och man måste ta så många…), vilket gjorde att det blev 10 muffinsar istället för som i receptet 16-20.

Men nu höll jag nästan på att glömma det viktigaste, hur fula de än blev, så var de helt himmelskt goda. Så goda att ni bara måste baka dem!

Här är receptet:

Saffransmuffins med vit choklad (ca 16-20 st)



50g margarin eller smör
2 ägg
2 dl socker
3 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
½ g saffran
1 dl mjölk
50 g riven vit choklad + 50 g riven vit choklad till garnering





Gör så här:

Smält matfett och låt det svalna. Vispa äggen och sockret tills smeten blir porös. Blanda ihop de torra ingredienserna och rör sedan ner dem i äggsmeten. Tillsätt det smälta smöret och mjölken, blanda till en jämn smet och rör till sist ner den rivna chokladen och rör om. Fyll muffinsformarna till 2/3. Grädda i mitten av ugnen i ca 10 minuter på 225 grader. Garnera med den rivna vita chokladen.
LYCKA TILL
.
.
.

Dagens lilla tips

av helkoh

.
.

Ni har säkert sett de fina örngotten och påslakanen från By Nord,
de med djurmotiv tryckta på. Jag skulle gärna bädda våra sängar uppe i stugan i Lofsdalen
(när den blir klar förstås) med dem, jag tycker att de är så vansinnigt fina.
Ett prisvärt alternativ till de lite dyrare originalen är detta med ekorren från HM. 79 kr kostade det i deras webshop. Gulligt tycker jag, och har bäddat sängen i mellantjejens ”nya rum” med det.

Min kudde från HM
Originalet, påslakanset från By Nord
Nu skall här tändas lite ljus och göras lite mysigt inför kvällen. Huset är nystädat, adventspyntat (förutom den förbaskade paketkalendern som inte hanns med idag heller, det grämer mig) och Lillan och jag softar i soffan framför tv:n.
Ha nu en riktigt härlig fredagkväll och på återseende imorgon igen om ni vill!
Kram
Helena
.
.
.

Ho, ho, från nattugglan på Udden

av helkoh

.
.

Nu blev det sen natt innan jag kom i säng idag igen,
inte bra, brukar kunna få migrän av sömnbrist.
Hela kvällen har jag hållit på och fixat och donat med mellanflickans rum, som målaren blev färdig med idag. Det skall bli så kul att se hur det ser ut i dagsljus, och roligast av allt blir förstås att visa det för J som kommer hem imorgon! Lillans storasystrar bor här var annan vecka, och när de var här sist var rummet en enda rövarkula, och nu är det så fint. Det är inte klart ännu, men det är på gång.
På lördag skall jag och en väninna åka till Stockholm för att hämta ett litet skåp som jag köpt där, och när vi ändå är ”i faggorna” tänkte vi passa på att besöka superfina Zetas trädgård! Det skall bli riktigt kul med en tjejutflykt utan män och småfolk, även om jag gillar att göra utflykter med dem också…
Tack för alla tips om små kalenderpaket, jag hann naturligtvis inte fixa med det idag, men kanske imorgon. Annars är det inte hela världen om jag hoppar över det i år, den finns kvar till nästa år och kanske har jag mer tid då!
Nu är det dags att släcka, men en sak till bara. Känner ni till några små trevliga butiker eller matställen längs vägen mellan Barkaby och Huddinge (det heter väl så där Zetas ligger?), blir jag jätteglad om ni har lust att tipsa mig om det.
Ses imorrn!
.
.
.

Den finaste lampan

av helkoh

.
.

Oj vad det är jobbigt att vara egen företagare,
 man måste hela tiden hålla på och handla en massa inredningsprylar och annat jobbigt pynt… He, he! Phu, tur att man får ta igen sig på kvällarna när affärerna stängt, i alla fall!

Den finaste lampa jag vet, finns i flera olika färger, vitt, svart och som här i grått.
Perfekt sak att styla med. Den är stor, fyllig och lyfter vilket tråkigt hörn, bord, eller skåp som helst. Småsaker går bort när man håller på med styling, dels syns det dåligt på bild och dessutom måste man bära så galet mycket saker för att det ”skall bli något”. Nej stora maffiga (och gärna lätta) saker skall det vara, precis som denhär lampan, som dessutom är busenkel att måla om. Bara att täcka armaturen och gå loss med sprayfärgen! Vit, svart eller grå helt efter behag, bra va?
 Lampfoten har jag köpt på Tullhuset och skärmen i Norge på Babazaar.
Nu skall jag skruva Ikeamöbel,
cross your fingers, grrr…
Helena
.
.
.

En liten hälsning i natten

av helkoh

.
.

Jag vet, klockan är alldeles för mycket och jag borde verkligen sova.
Det är bara det att jag suttit här och fixat med texter och bilder till min hemsida som snaaart, mycket snaaart är klar, jippi! Ville bara kika in för att säga godnatt och önska er en bra dag imorgon. Sedan ville jag visa er de här bilderna också.

Såg så enkelt, fräscht och precis lagom juligt ut!
Bolig plus
Ja, ha, det var bara det!
Ses lite senare då och förhoppningsvis kanske jag har hunnit fota något trevligt
med min nya fina kamera som jag är sååå glad för!  
Nu skall jag krypa ned i sängen bredvid Lillan som har barrikaderat sig i vår säng…
Helena
.
.
.

Neeej, jag har missat…

av helkoh

.
.

Sista november idag, imorgon är det december och all sköns lucköppning börjar.
Först missade/hann jag inte få adventsfint förrän på eftermiddagen till just 1:a advent, och idag insåg jag att jag heeelt och hållet missat att fixa Lillans paketkalender. Ok större skepp har sjunkigt, och inte går det någon nöd på henne för det. Det var bara det att det var så snopet att jag faktiskt inte haft en tanke på det. Har väl haft en massa andra saker i skallen den sista tiden helt enkelt.

Jag gjorde en så fin kalender till henne förra året (bilden är från då)
 och det är synd om den inte får komma fram i år. Jag är faktiskt lite mallig över den, så jag sticker nog ned på stan imorgon och köper lite småsaker, närmare bestämt 24 st! Det är nog mest för min egen skull, eftersom jag tyckte att det var så roligt förra året att se hur glad hon blev för lite ballonger, en clownnäsa, glitterfärg, en uppskruvningsbar mus och annat småplock! Ni kan väl vara bussiga och tipsa om lite småsaker ikväll om ni vill, så blir det lite roligare för mig att handla imorgon!
Helena
.
.
.

Let me introduce…

av helkoh

.
.

Halloj, halloj!
Nu ser ni säkert inget märkvärdigt alls med de här bilderna, förutom att jag har en himla söt Star Blouse från ChillNorway på mig förstås, men det var inte riktigt det jag syftade på. Nej, det är heller inte mina ögonbryn som jag för första gången i mitt snart fyrtioåriga liv
färgat och plockat på salong idag.
Det är ju min kamera!
Min alldeles sprillans nya fina Nikon D7000 som jag köpte igår.

Nedrans, nedrans mörka årstid bara, jag har inte ens haft möjlighet att prova min nya leksak. Dessutom är instruktionsboken på tyska! Hur fasiken kan man skicka med en instruktionsbok på tyska till en svensk kund…?! Igår kväll när allt var fixat här hemma, Lillan sussade sött, köket var undanplockat, tvätten hängd och jag lade mig tillrätta i soffan för att lära mig allt om mitt tillskott i kameraväskan, blev jag varse misstaget… Jag begrep inte ett ord av vad som stod…
 Snacka om antiklimax…

Lär väl ringa kamerakillen i kameraaffären imorgon och be honom skicka en bok å det snaraste, viktiga viktiga saker  :-)
Annars har jag idag varit till bildekalstället, och i samråd med duktiga Helené utformat texterna som skall vara på bilen, hi, hi, det var lite kul! Dessutom har jag varit på Tullhuset och handlat lite ”bra grejor att ha när man stylar”. Riktigt, riktigt fina saker som ni får se lite längre fram. Hum, svårt förresten att inte bara slänga upp allt här hemma istället för att packa ned i lådor.
Kanske kan man ha lite flytande gränser…?
Eller, antagligen inte…
Ha en fin kväll!
.
.
.

Konstruktiv kritik och pyntat med hjort

av helkoh

.
.

Hej nya vecka!
Tusen tack för era fina kommentarer och er konstruktiva kritik på mina bilder från stylingen i förra veckan. Jag tar allt till mig och med mig till nästa uppdrag, ni hade alla så bra reflektioner att jag bara kände att jag ville göra en liten sammanställning.
Många tyckte att det var fint, snyggt och att det såg inbjudande ut. En gillade att tygerna hängde ned på golvet medans en annan inte alls gjorde det. Samma sak var det med kuddarna, en gillade speciellt att de låg utspridda lite nonchalant på golvet, men två tyckte att det såg slarvigt ut. En tyckte att kudden på golvet vid soffan borde ha varit mycket större och jag håller med till 100%.
Smaken är uppenbarligen som baken, för en tyckte att det var överstylat och en tyckte att det inte såg stylat ut alls. Tre personer påpekade att soffan stod för nära snedtaket. Ni har så rätt, så rätt, ser ju faktiskt inte klokt ut! Jag borde ha haft något annat i fönstret var det två som tyckte och en av dem tyckte också att jag borde ha haft blommor i vasen på bordet istället för lärk.
Sedan var de köksstolarna som var fula och omoderna, och det är jag den första att hålla med om. Det är våra köksstolar, och jag vill inget hellre än att byta ut dem. Om några uppdrag kanske jag tycker att jag har råd :) En person påpekade kameravinklarna och ville ha dem på något annat sätt. Jag har tagit 14 bilder i olika vinklar och överlåter till mäklaren att välja ut vilka han vill publicera. Själv valde jag att visa er dessa eftersom de bäst visade själva stylingen.
Jag har också hakat på trenden med rådjur till jul,
även om jag valde något som mer liknar en hjort!
Ljusstake, hjort och kruka från Tullhuset.
Adventstiden är här, men jag har lite svårt för att finna någon riktig advents och julstämmning. Kring olivträdet som fortfarande står kvar ute på altanen, och trivs alldeles utmärkt med det, växer det ogräs, rosorna blommar för fullt, över sjön är det ljummen frånlandsvind och inga kalla vågor från norr. Någon snö har vi inte och inte behöver vi skrapa rutorna heller (men det gör inte direkt något)!
Adventspyntandet tog fart i går eftermiddag, så inte blev det något förstaadventsmys här hemma i går morse inte. Men när kvällen väl kom, spelades här julsånger på hög volym, allt pynt och nya julväxter var på plats, glöggen stod på spisen och ett skönt adventslugn infann sig!
Det blir nog jul i år igen!
.
.
.

Back to the roots

av helkoh

.
.

Down the memory lane
Inte många skriver dagbok nu för tiden, vi skriver inga brev som kan bevaras åt eftervärlden. Vi lever i en snart papperslös värld, där våra tankar och minnen förblir bara våra. Vart skall våra barn få ta del av allt det? Någon sa till mig en gång att bloggarna är vår tids dagböcker, inte min sa jag, jag skriver inte om mitt liv och det som är viktigt, jag delar bara med mig av sådant som jag tror kan vara kul och inspirerande för andra att läsa om, inte det som är mitt egentliga jag – det som betyder något. Varför då, sa hon, se det som ett dokument över ditt liv, något som dina barn kan ha kvar när inte du finns här. Nja, jag vet inte jag, kanske kanske inte.
Idag denna 1:a advent 2011 gör jag ett undantag, jag skriver om mitt liv och delar av det som är, och har varit viktigt för mig. Jag gör det för min dotter och jag gör det som en kärleksförklaring till mina föräldrar, släktingar och det som en gång varit. Du är välkommen att läsa om du vill, annars kan du bara kika på bilderna och återkomma en annan dag!
Kram Helena 

Jag reste till släkten i norrland på begravning i fredags, och kom hem med följande tankar.

 

Är det möjligt att inte gråta vid en begravning?
Nej jag tror inte det, hur man än vrider och vänder på det är det sorgligt, en människa – ett liv, har gått ur tiden, och vår begränsade stund här på jorden blir uppenbar och påtaglig. Jag försöker att hålla tillbaka tårarna, jag är för avlägsen släkting för att egentligen ha mandat att gråta. Den sörjande församlingen runt omkring mig gör ändå att tårarna sakta rinner ned för mina kinder. Barn har mist en mamma, barnbarn en farmor, syskon har förlorat en syster, och väninnorna är
plötsligt en kamrat kort.
Minnena kommer över mig, minnena från när jag var barn och resorna upp till släkten i norrland var som spännande äventyr. Vi åkte bil långt, till världens ände trodde jag. Mamma och pappa fällde ned baksätet och bäddade i bilen så att vi, min syster och jag, kunde sova hela vägen. Den sista milen innan Hällesjö började alltid samma funderingar, skulle vi komma upp för den smala branta vägen som ledde upp på åsen, eller var det för halt? Pappa gasade, tog fart och hoppades på att vi inte skulle få möte. Det gick bara varje gång, tur det, annars fanns alltid plan B, hämta Morbror J och snökedjorna.
Det är märkligt vad man kan minnas känslor, då menar jag känslor eller kanske förnimmelser av lukt, ljud och smaker. När jag sitter där i kyrkbänken minns jag plötsligt så starkt tystnaden, den där mjuka nästan bedövande tystnaden, när vi väl var framme vid gården, klev ur bilen och motorn stängdes av. Snövallarna var flera meter höga vill jag minnas, och fungerade som gigantiska ljuddämpare. Det var alltid vindstilla och isande kallt, himlen var bäcksvart och full med gnistrande stjärnor. Kölden bet tag i kinderna och snön knarrade under skorna när man sprang de få metrarna till dörren som ledde in i den iskalla ouppvärmd farstun. Väl där inne öppnades den tunna innerdörren till huset där de bodde, Moster A, Morbror J och N. Där inne var det varmt, glatt, högljutt och alltid massor av vänliga människor. Det tog lång tid innan jag förstod att alla dessa människor, mina släktingar, levde vanliga liv, med vardag, jobb och skola precis som vi. I Hällesjö var det aldrig någon som skulle till jobbet, alla var bara lediga, glada, avslappnade och hade alltid all tid i världen för oss barn, om de inte spelade Stopp vid köksbordet vill säga, då fick vi barn inte vara med. Vi fick stå bredvid och storögt titta på när högen med kopparfärgade femöringar och blanka tioöringar bildade en större och större hög mitt på bordet. Jag minns ljudet när någon vann och under jubel nöjt skrapade ihop den stora högen med mynt.

Moster A, själva navet i familjen, denna fantastiska kvinna som fött så många barn, som alltid sett till att alla andra har haft det bra. Hon var först uppe på morgonen, och alltid sist i säng. Hon stod alltid där, liten, kutryggig och med glasögon tjocka som flaskbottnar, och tog emot oss med öppna armar och ett ammen, ammen, när vi kom på besök. Fastän att hon själv hade barn, barnbarn och barnbarnsbarn till ett helt regemente, fanns det alltid plats för oss också. Pappa som blev föräldralös i unga år, har i Moster A haft den mor som alltför tidigt rycktes ifrån honom.

Vi fick bo i Morbror E:s stuga på gården. På övervåningen fanns det en kammare där mamma och pappa sov. Syster och jag sov i den utdragna kökssoffan i det minimala köket. Jag minns lukten av de gamla tapeterna och ljudet av den sprakande spisen i köket som sakta värmdes upp, och drev ut fukten och kylan från de annars obebodda rummen. På morgonen ordnade mamma med frukost, varm choklad och Lundiuslimpa med räkost vill jag minnas att vi åt. På nedre botten bodde Morbror E som sov i en liten alkov innanför köket, och hade ett finrum som vi aldrig fick vara i. Han bjöd på kokkaffe, som han kokade på vedspisen, och hade en kaffepanna som visslade när kaffet var klart. Jag var liten och drack inte kaffe men lukten av det nykota kaffet och prickarna av sump i botten på kopparna
glömmer jag aldrig.

Det var alltid vinter i Jämtland, med massor med snö som vi lekte i. Vi byggde snökojor, blev kastade i den djupa snön eller åkte kälke som galningar tillsammans med pappa längs vägen nedför åsen. De vackra dagarna tillbringades alltid ute på sjön, där vi pimplade och åkte skoter. Jag minns J som jag tyckte var en helt gigantisk farbror, han var tillsammans med pappas kusin, och hade en stor blå skoteroverall, enorma fötter och några hårstrån på den spetsiganäsan. Han körde skoter runt runt på sjön med oss barn där bak. Jag tyckte att det var det roligaste som fanns, och kan fortfarande känna den kalla nylonen i J:s skoteroverall mot min kind, när jag krampaktigt höll mig fast i svängarna. Mamma var inte fullt lika road åt skoteråkandet, eftersom J förmodligen inte hade passerat farbror polisens blåsgrej utan att få ett ilsket rött sken rätt upp i ansiktet… Det var roligt att fiska också, och minst lika roligt att sedan lyssna på min pappa och N:s pappa när de under kvällen sedan kivades om vem som dragit upp flest fiskar!
Bakom Morbror E:s stuga bodde Roy och Grey, de var två jättelika Jämthundar som åt upp allt som kom i dess väg. Trots att min syster och jag viste det, fick vi bara lov att prova att sticka in våra nya leksakssnurror till dem, vilket naturligtvis slutade med gråt och tandagnissell… Alla i norrland har en Jämthund bakom stugknuten, och alla jagar älg, det trodde jag i alla fall.
Jag tyckte så mycket om att vara där uppe bland alla de där släktingarna, men jag var lite rädd för Morbror J som var högljudd och pratade med en dialekt som gjorde att jag förstod ungefär hälften. Jag älskade att lyssna på söta lockiga blonda L när hon pratade, hon hade den lenaste rösten du kan tänka dig och var godheten själv. L var gift med Moster A:s yngsta son, han var lite av en spjuver och kom alltid med skämt som jag inte begrep, men det gjorde liksom inget. Jag tyckte om dem allihop ändå! Sedan fanns där N, hon var ett år äldre än vad jag var, och jag såg upp till henne. Hon hade långt blont hår, massor med leksaker och en jättestor lekstuga. När vi blev tonåringar hängde jag med henne på dans i Stugun, det låg många långa mil bort, och alla dansade styrdans som om de aldrig gjort annat i sina liv. Själv hade jag bara varit på disco och aldrig lärt mig att dansa till Sven Ingvars och Vikingarna. Killarna tyckte att jag var konstig som tackade nej när de bjöd upp mig…
När jag var liten trodde jag att allt alltid skulle fortsätta att vara som det alltid varit. Men åren gick och jag blev vuxen, jag flyttade hemifrån och följde inte längre med mamma och pappa på semester till släkten i norrland. Visst har jag varit upp några gånger när någon fyllt jämnt eller så, men det har gått många år mellan gångerna. De äldre generationerna börjar falla ifrån, men Moster A finns kvar, hon är 96 år nu, och liten som en fågelunge. De tjocka glasögonen är utbytta mot ett par små moderna, ryggen kutar ännu mer och hon har flyttat från gården till ett mer anpassat boende, men den värme jag kände när jag nu klev in i hennes lilla lägenhet var den samma som förr och de korta historier hon orkade berätta om mig när jag var liten var de samma.
När jag satt där på begravningen, bland alla dessa människor som fanns där på gården när jag var liten, blev jag så sorgsen. Gigantiska J, han med skotern, var en gammal smal man som på darriga ben tog farväl av sin föredetta livskamrat. Snälla L med den mjuka stämman kom själv, hon och spjuvern hade skiljt sig för mång år sedan, och han var där med sin nya. Moster A var inte där, självklart hade det varit en övermänsklig uppgift för en 96 åring att för andra gången i sitt långa liv närvara vid en dotters begravning. Alla var förändrade förstås, och inte mycket var sig likt. Himlen var fortfarande bäcksvart med ett gnistrande stjärnhav, men den knarrande snön lös med sin frånvaro. Flera av husen var förfallna och allt var mycket mindre än vad jag mindes det som. Men Jämthund fanns där fortfarande, och N och hennes familj som tagit över huset efter Moster A och Morbror J. Men allt var annorlunda, ljuden, dofterna och smakerna var borta.
Kanske var det därför jag grät där vid begravningen, för att tidens tand utplånat det som var, och bara lämnat fragment kvar av så mycket. De gamla lämnar in och vi ”ungdomar” måste ta över. Det är mitt ansvar nu, mitt ansvar att fylla min dotters liv med lika mycket minnen för sinnena och så mycket värme som jag själv upplevde som barn. Det är ett stort ansvar att bära och jag
kommer att göra mitt yttersta.
Tack alla för allt det fina!
Mamma och Pappa jag älskar er!
Helena
.
.
.
Sida 36 av 130

Efter 10 år lämnar vi lugnet på Udden för cityliv.

Följ renoveringen av vår nya jugendvilla i stan

och byggandet av vårt egenritade moderna fjällhus i Härjedalen.

Kategorier
m (2)
susnet.nu statistik