Uncharted 2
Multiplayer verkar vara rätt mycket grejen med det är spelet. Sony bestämde sig till och med för att ha separata köer till co-op och dödsmatcher. Jag hann bara stå i den första idag. Det var typ värt besväret, men bara knappt. Skjutandet är inte Uncharteds starka sida, men här är det i full fokus. Med två medspelare löper man längs trånga gränder och bakgator (väldigt vackra och levande, tål det att påpekas) och mejar ner vågor av styvnackade soldater. Till slut dör man. Och så rycker man på axlarna och går vidare till nästa kö.

/Alfred

Mag
Nej, de har inte bytt titel än. Kanske kan jag stå ut, för trots att det ser jävligt generiskt ut är Mag ganska tätt och spännande. Slagfältet är tyst sånär som på pockande automatskott i bakgrunden, det avlägsna surret från pansarfordon och mullrande explosioner. Jag ser inte poängen med trovärdiga krigsskildringar i spel som handlar om hur kul det är att pricka rörliga måltavlor, men jag antar att utvecklarna (som ligger bakom plågsamt patriotiska Socom-serien) vill ha poäng för realismen.
Och så var det det här med antalet spelare. Man är ganska många. Man ränner runt i förvirring, man möter upp med en handfull lagkamrater, man fäller några fiender tillsammans, man blir skjuten, man spawnar i ett APC-kanontorn medan ens närmaste partner hamnar bakom ratten, man dundrar in bakom fiendens linjer, man sprängs i luften, man har roligt. Även om man egentligen sällan är särskilt många (till exempel 256 stycken) på samma ställe samtidigt.

God of War III
Apropå köer tog den här priset idag. Vi snackar inte Twilight Princess på E3 2006-nivå, men en halvtimme fick man åtminstone avvara om man ville ta sig ända fram till demostationerna.

Det första jag slås av är hur snyggt det är. Det är inte den levande tavla David Jaffe yrade om (herregud, get a grip), men det är imponerande detaljerat och svulstigt trots den karga färgskalan. Känslan av hetta är påtaglig. Allt brinner, gnistrar och exploderar omkring en. På premissplanet ser det dock fortfarande ut som något man hade kunnat se i God of War II. Jätte plöjer igenom krigshärjad antik stad-greppet känns inte helt nytt. Och det är det väl egentligen inte tänkt att det här spelet ska göra överhuvudtaget, av vad jag spelat idag att döma. De dramatiska scenerna avlöser varandra i sedvanligt halsbrytande tempo, fienderna fyller snabbt varje nytt område och ibland får man möta en miniboss eller skjuta pil på en fiende stor som Empire State Building.

Det är som väntat en ännu mer uppblåst version i tvåan (som i sin tur var en uppblåst version av ettan). Allt är ännu mer högljutt, ännu mer eldfängt, ännu tyngre, ännu elakare. Minsta attack känns som om den skulle kunna få världen att rämna. Och det är också det som är mitt problem. Actionspel blir inte nödvändigtvis roligare att spela för att varenda liten knapptryckning resulterar i att fyrverkerier detonerar över hela skärmen. Speciellt inte när man inte ens lyckas fälla ett rangligt skelett med sin stormvind av eld och rasslande kedjor. Kratos ska föreställa fruktansvärt stark, och hans vapen ser ut att kunna klyva urberg, men han måste ändå hugga och hacka tills man får träningsvärk för att ha ihjäl de flesta standardfiender. Jag kan tänka mig att det är en svår avvägning. Ett bra exempel på ett spel i samma genre som levererat en övertygande känsla av djurisk urstyrka (och där fienderna faktiskt dör av attacker som ser dödliga ut) är X-Men Origins: Wolverine, men det spelet blev också just därför pinsamt lätt att plöja igenom.

Om det är något som finslipats i God of War III så är det själva våldet. Alltså det som blommar ut i sin fulla kladdiga prakt i mellansekvenser och inzoomningar, när man får en blodig fontänorgasm som tack för att man bjudit ett stort troll på lite spontan ögonkirurgi. Eller när man fäller en minotaur och skär upp buken så inälvorna spiller ut över marken. Eller när man hittar en halvt medvetslös Helios och helt sonika rycker huvudet av honom medan han fortfarande lever. Just den sekvensen är faktiskt ovanligt magstark i sin närgångna detaljrikedom, och jag hoppas att spel som det här och Splinter Cell: Conviction (vars scener där protagonisten utsätter hjälplösa motståndare för besinningslöst, och i vissa fall väldigt realistiskt, övervåld alltid möts av stort jubel på presskonferenserna) sparkar igång en sund debatt om hur mycket tortyrartad sadism man egentligen vill framkalla i spelaren. Om man verkligen vill följa den stigen till dess slut. Spelbranschen kan, vad den än tror om sig själv, må bra av lite självrannsakan.

/Alfred

Tatsunoko vs Capcom
Jag spelade denna märkliga mashup på TGS ifjol. Det gick sådär. Idag fick jag en välbehövlig grundkurs av en kille jag tyckte såg bekant ut. Efter en stund såg jag att det stod Seth Killian på hans E3-badge och då förstod jag. Vet du varifrån slutbossen i SFIV fått sitt namn fattar du också.
Med en sån ciceron är det en utmaning i sig att INTE bli upphetsad över ett fightingspel, men jag undrar ändå nästan om det här är samma spel som jag provkörde i höstas.

Till att börja med är den 3D-renderade grafiken otroligt fräsch och snygg (ja, det är fortfarande ett Wii-spel jag pratar om). Kontrollen är som väntat rapp och responsiv, nästan löjligt enkel att komma in i med både sticka och, som tur är, Classic Controller (vem har råd med en Wii-sticka efter att ha pungat ut för Fightstick TE till 360/PS3?). Fascinerande nog har man bara en lätt, en vanlig och en hård attack i grunden. Sparkar och slag separeras alltså inte. Det får kanske casual-varningsklockorna att ringa, men Tatsunoko vs Capcom är HÅRT. Marvel vs Capcom 2, som snart gör sitt ärevarv på XBLA/PSN, ger en fingervisning om vilket tempo man kan vänta sig. Det är blixtsnabba luftcombos, galet överdrivna (och ibland komiska) supers (som går att avbryta in i andra supers, för er som ändå är så hardcore att ni läst ända hit), ett gemensamt launch-kommando för alla karaktärer, superhopp, luftblockeringar, luftspecialare, tandemattacker, och, förstås, tag team-funktionen från tidigare vs-spel.
Släpp det här till Xbox 360 så köper jag tio ex.

/Alfred

Resident Evil: Darkside Chronicles
Jag är nog lite ensam om att faktiskt följa strömmen av rälsskjutare till Wii vart den än för mig. House of the Dead, Resident Evil, Dead Space, whatever, ge mig mer. Redan Umbrella Chronicles valde en intressant riktning genom att fylla en traditionellt pannkaksplatt speltyp med matiga sidouppdrag, hemliga bonusar, vapenuppgraderingar och drastiskt förlängd speltid. Darkside är en RE2-sidostory som plockar snygga nostalgipoäng på återbesöken i övergivna (?ELLER?) bussvrak, polisstationer och vapenbutiker. Den tyske PR-mannen Lars, som pliktskyldigt viftade med wiimote nummer två när jag provspelade, påpekade att teamet den här gången eftersträvat en Cloverfield-känsla. Det betyder att det ibland blir rätt svårt att sikta, tack vare en kamera som avsiktligt sviktar och svänger av och an. Men det betyder också att det blir ett väldigt snyggt och effektfullt spel.

/Alfred

Jag önskar att Microsofts presskonferens kunde sammanfattas med den här bilden:

Men det kan den inte. Istället tänkte jag försöka med den här frågan: vad håller Microsoft på med? Eller snarare: vad håller ALLA ANDRA på med?

Det här är mitt femte E3, och det femte i rad som Microsoft ägnat åt att växla upp, upp, upp. De har, ända sedan de hade skarpsinne nog att köpa på sig Halo (och för den delen DOA och Oddworld) till Xbox-lanseringen, haft en okaraktäristisk fingertoppskänsla för vad deras kärnpublik hungrar efter. I såna här sammanhang, när det gäller att spänna musklerna tills de spricker, framstår Nintendo och Sony sällan som annat än tafatta i jämförelse, oavsett hur många siffror, grafer och internutvecklade actionspel de trollar fram.

Inför dagens presentation skickades det ut ett meddelande om att starttiden tidigarelagts med fem minuter på grund av en spännande utannonsering. Vilken de syftade på vet jag inte, för det fanns knappt något som INTE passade in på den beskrivningen.

Microsoft tjatade redan före lanseringen av Xbox 360 om att de inte bara handlar om spel utan TJÄNSTER också, och det låter ju löjligt, men de fortsätter ägna varenda E3 åt att hamra in den poängen. Går man bortom trollspön i vit plast är det ju Xbox Live som definierat den nya, uppkopplade, nätverkade spelupplevelsen. Och det sjuka är att de samtidigt, utan att på något sätt vara en dominerande plattform, lyckas förvandla vilken serie, titel eller DLC som helst till något som plötsligt är exklusivt för Xbox 360.

Så egentligen finns det bara ett sätt att sammanfatta Microsofts presskonferens på. Det här:

Beatles Rock Band! (Mycket estetiskt träffsäkert, och om stämsång är en feature på riktigt kan jag tänka mig att börja spela musikspel igen.)

Yoko Ono, Paul McCartney, Ringo Starr! (Största jublet jag hört på en E3-presskonferens. Vem är Shigeru Miyamoto?)

MGS till 360!

FFXIII! (Förra månadens nyheter, men vi fick iallafall se en summon… och ett datum.)

Shadow Complex! (Epic gör Metroid-/Castlevania-/Contra-inspirerad XBLA-shooter i två och en halv dimension.)

Crackdown 2! (All Points Bulletin då? Hann jag tänka. Men det tog EA hand om lite senare.)

Left 4 Dead 2!

Forza Motorsport 3!

Halo 3: ODST! (Ser tungt ut. Viktigt styrkebesked. Enda som skaver är att det ska bli så kort när det ser så ambitiöst ut.)

Halo: Reach! (Vill ha MER MER MER info. Storyn skiter jag väl i, och alla som hört talas om Fall of Reach fattar ju redan vad det handlar om, men vad är det här om en multiplayer-beta, ska det alltså ersätta Halo 3 online eller löpa parallellt eller komplettera eller modifiera ELLER ELLER ELLER?)

Alan Wake! (Värt väntan, säger Remedy att vi kommer hålla med dem om. Inte riktigt än, guys. Den väldigt actionbetonade sekvensen som visades var inte särskilt häpnadsväckande. Men det var lite stort att äntligen se det, livs levande, efter alla dessa år.)

Nedladdningsbar HD-film! (I SVERIGE OCKSÅ!)

Last.fm!

Facebook! (Jag vet inte vad det är, men det verkar populärt.)

Twitter! (Samma sak, fast Adam Savage säger att det är bra, så då är det bra.)

Project Natal! (Jag är egentligen varken överraskad eller upphetsad, men Peter verkar helt tagen, så uppenbarligen har de lyckats ringa in en lite äldre demografi där.)

Steven Spielberg! (Rätt tveksamt att titta förbi och köra sitt lilla pro-Wii-tal fast om Natal, men jag jublade lite ändå. Inombords. Hoppas jag.)

Eller så kan man sammanfatta presskonferensen så här: OMFG.

Micke skrev något om att man liksom omsluts av en bubbla när man är ute och reser, att världen rusar vidare medan man själv tycks stanna i tiden, hängande någonstans i den eviga natten mellan Schiphol och LAX. Själv har jag tillbringat de senaste tio eller så dagarna i ett liknande informationsglapp. San Francisco ligger i samma stat som Los Angeles, men utan internettillgång (och sol) känns det som en annan planet. Sedan jag rullade in i West Hollywood vid midnatt igår har jag haft fullt upp bara med att komma ikapp resten av världen. Tydligen har den ägnat sig åt frenetisk mässhets och ryktesspridning medan jag ätit hippieglass, åkt över röda broar och tittat på väldigt stora träd.

Inte för att jag egentligen behövt uppdatera mig. Det gör ju presskonferenserna åt mig. Hittills är Microsofts, EA:s och Ubisofts avverkade, och om drygt nio timmar är det Nintendos och Sonys tur. Sedan är jag up to speed.

Jag och farfar Ottsjö sa något om att få in lite LA-feeling i den här bloggen, men jag vet inte riktigt om jag vill utsätta er för det. Jag var här och turistade en snabbis för drygt en och en halv vecka sedan, och de två dygnen är väl ungefär så mycket som jag orkar med innan jag börjar bete mig (och må) som om jag ätit flugsvamp. Det finns gränser för hur mycket avgaser, snabbmat och luftfuktighet en nordbo kan ta innan något brister. Idag prioriterade jag till exempel bort en bit av Ubisofts presskonferens för att springa tio kvarter bort och prova shorts. De galnaste av infall kan framstå som glasklart rationella när man drabbats av mässfeber. Eller möglande jeans.

Men E3 är, hur säger man, gött. Under EA:s presskonferens mailade jag lite med en kompis som satt hemma i Sverige och streamade det jag såg framför mina egna ögon, var i samma rum som, andades samma luft som. Det gav lite perspektiv. Plötsligt, äntligen, var jag här och nu. Håll tummarna för att jag lyckas stanna i stunden medan jag skriver ihop mina intryck från dagens föreställningar, så hörs vi strax igen.

/Alfred