Alfred spelar: ”Brink”
av
Hur många generiska FPS behöver du i ditt liv? Ett till? Då har du tur.
Jag är inte så intimt bekant med Bethesdas spelbibliotek, men av någon anledning (kanske Fallout 3 eller Oblivion eller bortglömda mästerverket Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth) trodde jag att de förknippades med kvalitet. Om det antagandet stämmer ägnade de årets E3 åt att ändra på saken med spel som Wet, Rogue Warrior och Medieval Games (mer om två av dem senare). Brink, i sin tur, utvecklas av Splash Damage (Enemy Territory: Wolfenstein, Quake Wars) och följer noga hela FPS-genrens kostcirkel. Storyn är förlagd till en svävande stad som förlorat kontakten med omvärlden och ägnat de senaste årtiondena åt att förfalla och bana väg för tungt beväpnade gäng som slåss om herraväldet. Nej, det är inget Bioshock i luften, men det har lånat ett par RPG-inslag och gjort en feature av att man under spelets gång, även mitt i stridens hetta, kan byta karaktärsklass och därmed få nya förmågor (man verkar göra det här i utbyte mot erfarenhetspoäng).
Det här med karaktären man styr är något Splash Damage drar hårt på. När man börjar spela får man skapa och klä sin egen kämpe att kasta in i gängkriget, och karaktär är just vad ens skapelse får. Det blir ingen skönhetsdrottning, utan en inavlad (förmodar jag), skitsur och improviserat klädd (i till exempel plagg tillverkade av bildäck) vettvilling som ser ut att bo i en tunnelbanevagn någonstans under The Warriors tolkning av Coney Island. Det är förstås en bra sak.
En annan bra sak med ett dåligt (även om det är passande) namn är Smart, systemet för att enkelt ta sig över hinder. Smart är just vad det är: håller man in en viss knapp räcker det med att röra sig framåt eller bakåt för att automatiskt hoppa och klättra över allt som hamnar i ens väg. Jag tror inte att jag är ensam om att ha svurit över de flesta FPS-protagonisters oförmåga att röra sig smidigt genom en plottrig miljö när man har en eldstrid att tänka på och inte hinner hålla koll på var man sätter ner fötterna. Jag tror inte heller att jag är ensam om att tänka på Mirror’s Edge när Smart-systemet demas (ännu en bra sak).
Vid det här laget i texten undrar jag nästan själv vad som kan gå fel, men under presentationen höll jag faktiskt på att somna när själva uppdragen väl kickade igång. Man rör sig antingen ensam eller tillsammans med en handfull gängmedlemmar genom övergivna flygplatser och kåkstäder uppbyggda av containrar. När kulorna väl börjar flyga ser det väldigt mycket ut som vilket FPS som helst. Det är säkert bra att man kan konfigurera sin egen karaktär on the fly och droppa in den i co-op-sessioner med sina kompisar hit och dit, men jag undrar om alla småfyndiga features räcker för att höja det här spelet över mängden. Visst verkar det någorlunda polerat , vapnen har till exempel fått samma lyxiga behandling som i Killzone 2 (de är alltså enorma och omsorgsfullt detaljerade). Men tonen är rätt löjlig, striderna ser inte särskilt speciella ut, och sekvenserna där man torterar oskadliggjorda fiender med el för att pressa dem på information ligger inte bara fruktansvärt dåligt i tiden med tanke på den amerikanska tortyrdebatten, utan kommer dessutom kännas rätt obekväma för alla som inte heter Cheney i efternamn.
Nu blev det väldigt mycket skrivet om ett spel jag egentligen inte är särskilt upphetsad över. Och väldigt mycket gratis PR för Bethesda/Splash Damage. Vi säger så här: de kan betala tillbaka genom att ge mig ett FPS jag faktiskt orkar hålla mig vaken när jag spelar.
/Alfred
