Jo, vi lider också av post-E3-syndrom. Och med tanke på hur många ni varit som följt oss – vi var en av Aftonbladets största bloggar förra veckan – skulle vi gärna se att E3 pågick året om.

Men nu stänger den här bloggen.

Ni kan som vanligt följa Aftonbladets spelbevakning (med nya recensioner varje söndag) här.

Vad får vi se nästa år?
Nextgenversionen av ”Virtual boy”?
För, som Wired skriver, ”Wii vitality sensor” är inget nytt i spelvärlden. En ”biosensor” togs fram redan till ”Tetris 64” 1998. Man fäste den i örat snarare än pekfingret men tänket tangerar Nintendos bisarra utannonsering på E3.
Med sin puls kontrollerade man svårighetsgraden i ”Tetris 64”. När hjärtat slog hårdare föll blocken snabbare. Snacka om poesi i rörelse.
Och det är förstås ett sätt att använda ”VVS” på.
Ett annat är det som Satoru Iwata pratade om under Nintendos presskonferens – att lära sig att stressa av. Det känns fullständigt självklart att Wii-fabriken fortsätter på den inslagna vägen: efter hjärnträning, yoga och ”Wii sports” är ”Wii relax” den logiska fortsättningen.
The Nintendo show var givetvis oerhört mycket bättre och piggare än fjolårets fiasko. ”New Super Mario bros Wii”, ”Metroid: Other M”, ”Super Mario galaxy 2” (och nästa ”Zelda”, som Miyamoto bara nämnde efteråt) är solida utannonseringar. Men även om vi kan räkna med att de håller hög klass känns de mest som ett sätt att dämpa gnället från Nintendos mest hängivna supporterskaror.
För mellan pulsmätare och retroflörtar kommer utvecklingen av nya IP i kläm. Var är tvåtusentalets nya Nintendo-spel för hardcorefansen? Åttiotalet bjöd på bland annat ”Zelda” och ”Mario”. Nittiotalet tog dem in i tre dimensioner. Nollnolltalet? Ja, det skulle vara ”Pikmin” då.
Och nu när ”Wii sports resort” och ”Wii fit plus” kommer att sälja i drivor, nu när inget tycks kunna stoppa DSi – ja, då är det inte omöjligt att Nintendos självförtroende leder fram till något ännu mer bisarrt på nästa E3.
En ny ”Virtual boy”, till exempel.

/Peter

Komikern Jason Sudeikis (känd från ”SNL” och ”Grand theft auto IV”) rapport från E3 fångar rätt mycket av hur den där mässan fungerar.

Nu, lite skrävel. Jag hade en annan blogg i gång i tiden. Den 19 oktober 2007 skrev jag:

”Pötsligt insåg jag var all speldesign stammar från. Titta bara på ”Dante’s inferno”:
    Limbo, första nivån, börjar beskedligt. Det är gröna ängar, ett vackert slott och makligt tempo; Dante och Virgil känner sig försiktigt för på vägen ner mot helvetet.
Som sedan är tydligt uppstyckad i nio nivåer med flera underkapitel, komplett med bossar som helveteshundar, minotaurer och medusor. Gammelgäddan är givetvis Satan själv.”

Som den spelprofet jag är förutsåg jag EA:s kommande slasher flera år före det kom i dagen. Det behövde ni veta.

Men att 1300-talsklassikern lämpar sig för tv-spel säger förstås ingenting om kvaliteten på ”Dante’s inferno” – ett spel som för alltid kommer att leva med ”God of war III”-jämförelser. Men det är inte så dumt att ”Dead space”-gänget utvecklar.

/Peter

En biografi över Beatles – på dryga två minuter.

Mag
Nej, de har inte bytt titel än. Kanske kan jag stå ut, för trots att det ser jävligt generiskt ut är Mag ganska tätt och spännande. Slagfältet är tyst sånär som på pockande automatskott i bakgrunden, det avlägsna surret från pansarfordon och mullrande explosioner. Jag ser inte poängen med trovärdiga krigsskildringar i spel som handlar om hur kul det är att pricka rörliga måltavlor, men jag antar att utvecklarna (som ligger bakom plågsamt patriotiska Socom-serien) vill ha poäng för realismen.
Och så var det det här med antalet spelare. Man är ganska många. Man ränner runt i förvirring, man möter upp med en handfull lagkamrater, man fäller några fiender tillsammans, man blir skjuten, man spawnar i ett APC-kanontorn medan ens närmaste partner hamnar bakom ratten, man dundrar in bakom fiendens linjer, man sprängs i luften, man har roligt. Även om man egentligen sällan är särskilt många (till exempel 256 stycken) på samma ställe samtidigt.

Den största nyheten i ”Fifa 10”? Crossbollarna far snabbare genom luften!

Okej, det var en viss skarvning av den så kallade sanningen. Men av Eurogamers första intryck att döma handlar årets upplaga av den främsta fotbollsserien mest om förfining.

Nej, du ska inte kunna göra de där tråkmålen från mittcirkeln när jag möter dig online. Din påse. Frilägen ska visst bli en mer sällsam affär och målvakterna tänker fatta klokare beslut (man ska aldrig hoppas för mycket på målvakter).

Vad skriver Eurogamer mer? Dribblingar i 360 grader, det är hela varvet runt det. Och den digitala transfermarknaden ska på ett mer trovärdigt sätt skildra den verkliga köp-och-sälj-ruljansen.

Nu ska jag fråga Nils O Hansson vad han tycker om det här.

/Peter

God of War III
Apropå köer tog den här priset idag. Vi snackar inte Twilight Princess på E3 2006-nivå, men en halvtimme fick man åtminstone avvara om man ville ta sig ända fram till demostationerna.

Det första jag slås av är hur snyggt det är. Det är inte den levande tavla David Jaffe yrade om (herregud, get a grip), men det är imponerande detaljerat och svulstigt trots den karga färgskalan. Känslan av hetta är påtaglig. Allt brinner, gnistrar och exploderar omkring en. På premissplanet ser det dock fortfarande ut som något man hade kunnat se i God of War II. Jätte plöjer igenom krigshärjad antik stad-greppet känns inte helt nytt. Och det är det väl egentligen inte tänkt att det här spelet ska göra överhuvudtaget, av vad jag spelat idag att döma. De dramatiska scenerna avlöser varandra i sedvanligt halsbrytande tempo, fienderna fyller snabbt varje nytt område och ibland får man möta en miniboss eller skjuta pil på en fiende stor som Empire State Building.

Det är som väntat en ännu mer uppblåst version i tvåan (som i sin tur var en uppblåst version av ettan). Allt är ännu mer högljutt, ännu mer eldfängt, ännu tyngre, ännu elakare. Minsta attack känns som om den skulle kunna få världen att rämna. Och det är också det som är mitt problem. Actionspel blir inte nödvändigtvis roligare att spela för att varenda liten knapptryckning resulterar i att fyrverkerier detonerar över hela skärmen. Speciellt inte när man inte ens lyckas fälla ett rangligt skelett med sin stormvind av eld och rasslande kedjor. Kratos ska föreställa fruktansvärt stark, och hans vapen ser ut att kunna klyva urberg, men han måste ändå hugga och hacka tills man får träningsvärk för att ha ihjäl de flesta standardfiender. Jag kan tänka mig att det är en svår avvägning. Ett bra exempel på ett spel i samma genre som levererat en övertygande känsla av djurisk urstyrka (och där fienderna faktiskt dör av attacker som ser dödliga ut) är X-Men Origins: Wolverine, men det spelet blev också just därför pinsamt lätt att plöja igenom.

Om det är något som finslipats i God of War III så är det själva våldet. Alltså det som blommar ut i sin fulla kladdiga prakt i mellansekvenser och inzoomningar, när man får en blodig fontänorgasm som tack för att man bjudit ett stort troll på lite spontan ögonkirurgi. Eller när man fäller en minotaur och skär upp buken så inälvorna spiller ut över marken. Eller när man hittar en halvt medvetslös Helios och helt sonika rycker huvudet av honom medan han fortfarande lever. Just den sekvensen är faktiskt ovanligt magstark i sin närgångna detaljrikedom, och jag hoppas att spel som det här och Splinter Cell: Conviction (vars scener där protagonisten utsätter hjälplösa motståndare för besinningslöst, och i vissa fall väldigt realistiskt, övervåld alltid möts av stort jubel på presskonferenserna) sparkar igång en sund debatt om hur mycket tortyrartad sadism man egentligen vill framkalla i spelaren. Om man verkligen vill följa den stigen till dess slut. Spelbranschen kan, vad den än tror om sig själv, må bra av lite självrannsakan.

/Alfred

Spelvärldens svar på Astrid Lindgren – Fumito Ueda – är tillbaka med ”The Last guardian”, uppföljaren till mästerverken ”Ico” och ”Shadow of the colossus”.

Det sägs att ”Final fantasy VII” fick män att gråta, vilket måste anses vara rent nonsens.

Men trailern för ”The Last guardian” – som för övrigt är det vackraste jag sett i spelväg – slår an något i mig. Inte så att tårkanalerna öppnas, men vänskapen mellan pojken och gripen ger mig åtminstone en klump i magen.

När pojken hoppar upp på kreaturets rygg flashar minnen av svärd och kött och fontäner av kolossblod förbi – men här står det redan med trailern klart att man inte kan tänka sig att skada sin kompanjon.

Och musiken! Musiken!

/Peter

”Final fantasy XIV online”.
Utannonserat före ”Final fantasy XIII” haft premiär. Och det kommer redan nästa år.
Det var vad man skulle kunna kalla en överraskning.
Nobuaki Komoto och Nobuo ”Now, that’s what I call music” Uematsu jobbar med nätrollspelet.
Det dyker upp på Playstation 3 och PC.
Jaja, när kommer ”Final fantasy XV”?